Orkester och publik mår bäst när de möts i samma tonart

Det finns läsare som jag verkligen inte vill göra besviken. Men jag inser att risken är stor. Som med den gode Ronald Caous på Hälsö. För sina Facebookvänner berättar han generöst att han redan har börjat läsa min Missmediabok. För att han inte kunde hålla sig.

När han beskriver sin känsla inför boken blir jag varm i hjärtat, samtidigt som den alltid påträngande självkritiska delen av mig tänker: bara han inte blir besviken.

Så här himla fint formulerar sig Ronald:

”Alltså, jag får lite Arthur Dent-vibbar när jag läser. Ni vet han som lärde sig flyga genom att kasta sig mot marken och missa. Det är inte storyn, eller Arves persona – det är något obestämbart, som hur ett musikstyckes karaktär kan påverkas av val av tonart. Finlandia hade inte varit lika storslagen, om den var skriven i H, eller A dur. På samma sätt skriver Kenny med en känsla som ger hela galleriet av tänkare och tokstollar en alldeles speciell tonalitet. Åh, vad roligt det ska bli!”

Arthur Dent är huvudpersonen i klassiska ”Liftarens guide till Galaxen”, som nog brukar klassas som ett humoristiskt science fictionverk.

Kan verkligen Arve och hans kompisar leva upp till de förväntningarna?

Knappast, om man får tro den uppriktiga och tuffa recensionen som min vän T levererat efter affärsuppgörelsen oss emellan. Mer om den sågningen nedan.

Men först måste jag glädja mig över Ronalds rader om de obestämbara kvaliteterna, verkets tonalitet, och den underbara referensen till Sibelius tonartsval för Finlandia. Ass-dur, om jag förstår rätt.

Inte simplare H eller A dur.

Tonarten är viktig.

Men min kompis T är alltså inte imponerad. Bara fem dagar efter att han fick boken i sin hand levererade han en recension fullmatad med skarpa iakttagelser och mindre smickrande åsikter om hur jag skriver. Det är bara att ta emot den med samma tacksamhet som jag tar till mig beröm och uppmuntran.

Här finns mängder med konkreta råd som jag kan ha stor nytta av. Men det finns också en viktig konsumentupplysning till alla som ännu inte har inhandlat ett ex av Missmedia-boken.

T skriver det inte rakt ut, men en given slutsats är att du inte ska satsa pengar eller tid på den här boken, om du som T ”inte är van att läsa romaner som växlar så abrupt mellan händelser”.

T skriver så här: ”Mina val hamnar oftast på böcker med klar logisk följd och en snabb förståelse av bokens riktning. Underhållning, spänning, faktaförmedling etcetera.”

I den genren hittar du alltså inte Missmedia-boken.

T inleder med att ställa två frågor, och svarar själv på dem.

”Vad vill författaren med boken?”

Hans svar:

”Varning för en svensk Magarörelse och försvarstal för svensk journalistkår”.

Nja, säger jag. Det är alltid läsaren som äger alla rättigheter till hur texten ska tolkas. Men jag vill ändå påstå att T läst slarvigt i sin vällovliga ambition att leverera sin recension snabbare än blixten.

För det första vet jag inte riktigt vad en svensk Magarörelse är, men visst är jag orolig för en samhällsutveckling där yttrandefrihet, medmänsklighet, religionsfrihet, sanning och demokrati är begrepp som omdefinieras på ett, ska vi säga, väldigt osvenskt sätt. Det är min anledning att fortsätta skriva.

Ett försvarstal för oberoende journalistik, skulle man kanske kunna säga, men inte för svensk journalistkår. T har missat hur boken sätter fingret på journalistikens snedsteg och trovärdighetsproblem. Det utgör en viktig komponent i hela handlingen.

Den andra frågan som T ställer sig är ”vem är den tänkta läsaren?”.

Hans enkla svar är ”mediamänniskor”, men han utgår sedan från att jag ”naturligtvis vill nå fler för att sprida mitt budskap”.

Mitt eget enkla svar på den frågan är att de tänkta läsarna är människor som reflekterar över hur vårt samhälle utvecklas just nu. Mot bakgrund av hur Sverige förändrats socialt och ekonomiskt på bara ett par generationer, vad som händer i USA och vissa länder i östra Europa, hur fokus har förflyttats i den svenska politiska debatten och – som titeln antyder – hur det nya digitala medielandskapet förändrar samhällets maktstrukturer.

Jag ser bara de läsare som beställer direkt från mig. Det är inte en särskilt stor andel mediemänniskor. Många köper Missmedia-boken efter att först ha läst första boken i serien, Misstron.

Jag antar att de gillar mitt sätt att skriva, kanske är det något med tonarten, och uppskattar att få väga tankar och idéer från olika håll mot varandra. En möjlighet att fundera, att hålla med eller inte alls göra det.

Når jag ut till många människor?

Nej, för det krävs en helt annan organisation, och troligen en helt annan typ av bok. Men jag är nöjd som det är nu.

T:s recension innehåller flera goda råd, och genomtänkta förslag till hur storyn skulle kunna ha utvecklats. Det är input som en professionell redaktör sannolikt hade kunna ge mig, om jag hade varit knuten till ett större förlag.

Men ärligt talat värdesätter jag friheten att skriva som jag själv vill, mer än att rätta mig efter någon annan som vet bättre. Det är en del av glädjen i detta projekt, som saknar kommersiella mål.

T vill bland annat se uppstramning av innehållet. En kortare bok, men med större utrymme för fördjupad diskussion i Arves lilla gäng. Och han tycker absolut inte att Jack Jönsson-greppet tillför något.

Det tål att tänka på.

Recensionen är undertecknad Din vän? T.

Frågetecknet gör mig lite orolig. Vet du inte om du är min vän T? 

Vi ser nog lite olika på samhällsutvecklingen. Men du kan i alla fall räkna med mig som din vän. Tack för att du tog dig tid att läsa och formulera en uppriktigt menad recension. Det var precis vad jag hade hoppats på.