Här kommer ett nyskrivet högaktuellt kapitel i serien om Arve Axelsson och hans grälsjuka samhällsintresserade gäng. Än en gång är det medier och journalistik som är i fokus.
Det som publiceras här är en fristående fortsättning på min nya bok Miss Media möter makten. Lägg en kommentar här nere om du vill beställa boken. Eller gå till webbshoppen.
Enn Kokk vrider sig i sin grav
S:s mediemoral är inte ett dugg bättre än SD:s
Ringön snurrar runt i Anderssons huvud
”Jag minns när Enn Kokk var chefredaktör för Socialdemokraternas tidning Aktuellt i Politiken. Det var lika mycket oberoende journalistik då som nu. Det vill säga ingen alls”, sa Arve och försökte göra sig hörd i elektronmusiken på Ivans på Ringön.
”Vad menar du med att det var en kock som var chefredaktör? Bättre med en kock än två kockar i den soppan. Eller tre?”
Ebba gjorde sig lustig, på ett omedvetet och historielöst sätt.
”Nä, chefredaktören hette så. Enn Kokk. Flykting från Estland. S-lojalist gift med framlidna statsrådet och talmannen Birgitta Dahl.”
”Nu snackar du forntid igen, men det är väl inget konstigt med att ha en S-märkt chefredaktör på en S-tidning?”
Ebba gjorde en ansträngning att visa sig vidsynt. Arve hade inga invändningar.
”Självklart inte. Aktuellt i Politiken har alltid varit socialdemokratisk partipress, men så mycket journalistik har det aldrig handlat om. Snarare det som marknadsförarna började kalla ’content marketing’ för sisådär tjugofem år sedan. Men med den skillnaden att redaktörerna helt saknar förståelse för hur smart marknadskommunikation fungerar. Aktuellt i Politiken har aldrig varit relevant i genren oberoende medier. Den är knappast ens relevant för de redan frälsta.”
Arves poäng var att det skorrade falskt när Socialdemokraternas partisekreterare, som i sina sämsta stunder framstod som Sveriges svar på Karoline Leavitt, ställde sig framför intervjumikrofonerna och harmset anklagade regeringen för att angripa den fria och självständiga pressen.
Det var efter TV4:s avslöjande att S jobbade ungefär lika dant som SD:s så kallade trollfabriker hade gjort, med anonyma konton som spred dynga i sociala medier.
”Aktuellt i Politiken, eller AiP Media som sossarnas mediekoncern nu kallar sig, har sin redaktion på Sveavägen 68 i Stockholm. Det vill säga på själva partihögkvarteret. Tidningen är inte svår att förstå sig på. De har inte en enda nyhet som inte är det samma som ett förutsägbart socialdemokratiskt debattinlägg från vilken talarstol i vilket Folket Hus som helst”, sa Arve.
Ebba hade kollat webbsajten medan Arve snackade på. Hon höll med honom.
”Kulturen toppas med Magdalena Andersson: ’jag vill tala till punkt med vad jag vill med Sverige’. Vinjetten samhällsekonomi har den retoriska rubriken ’Rapport: var har en sjuksköterska råd att bo?’ och nyhetsavdelningen ställer ’en rak fråga’ till Liberalernas arbetsmarknadsminister ’Hur många väljer att inte jobba?’ De politiska vinklarna är transparenta men skrattretande.”
”Visst”, sa Arve. Ungefär lika skrattretande som Henrik Jönssons så kallade journalistik från höger. Men man vet ändå var man har de här gängen. Problemet är inte den här propagandatidningen. Problemet är vad samma företag publicerar i sociala medier, utan att berätta vem som är avsändare.”
Det var avslöjande från TV4 Nyheterna som gav upphov till den ovanliga enigheten mellan Ebba och Arve. Alltså nyheten från samma redaktion som strax före EU-valet hade stått för det uppmärksammade undercover-avslöjande om SD:s anonyma socialamediekonton.
Den skandalen hade visat att partiets kommunikationsavdelning, mitt inne i partihögkvarteret, haft anställda med enda uppgift, att publicera smutskastningskampanjer med förlöjligande memes och konspirationsnära formuleringar under det generöst tillåtande epitetet ”humor och satir”.
Helt anonymt förstås.
”Det var ju den grejen som bland annat Socialdemokraternas svar på Leavitt rasade emot, med största möjliga indignation. Nu visar det sig att de jobbar lika dant själva.”
Arve var upprörd, men inte förvånad. Glad över att riktig journalistik avslöjat S med byxorna ungefär lika långt nere som SD hade visat sig haft. Men bekymrad över att avslöjandet inte fått lika stort genomslag i andra medier. Som SD-skandalen hade fått.
Ledartexten i DN hade varit besvärande överslätande; ”Pinsamt att Socialdemokraterna mörkar att de äger medier och instagramkonton”.
Från partihögkvarteret på Sveavägen 68 jobbade alltså AiP Media fullt ut med sofistikerad opinionsbildning och marknadsföring mot ungdomar. Med tillgång till alla de knivskarpa verktyg som digitala kanaler erbjuder.
Med precis samma metoder som vilken framgångsrik influencer som helst använder sig av.
Datadrivet och målgruppssegmenterat. Algoritmer och AI-analys. Anonymt och viralt. Medvetet slarvigt i språk, bild och grafisk estetik, för att ge ett påhittat autentiskt intryck.
Målet var gratis och effektiv politisk reklam. Precis när de stora techplattformarna nyss satt stopp för köpt politisk annonsering inför det svenska valet.
Men, som det verkade, utan den hantverksskicklighet som krävs för att skapa verkligt framgångsrik i digital kommunikation.
Nu var verksamheten på väg att skada partiets varumärke, med samma stämpel av djup omoral som lotteriskandalen orsakat. Nätkrigarna från höger hade fått finfint material att jobba med.
Arve tog på sig sin snyggaste högtidliga besserwissermin. Han åtog sig att förklara för de andra.
”S ser ut som amatörer, om man tittar på det innehåll de försöker sprida nu. Men de lär väl sig. Och politisk kommunikation i digitala kanaler går under radarn. Journalister i min generation verkar vara pinsamt omedvetna om hur opinioner skapas när annonser inte längre är helsidor i papper eller väggtavlor på stan. Det som händer på det området är superintressant, men vi måste se till att själva lära oss hur det går till, för att kunna berätta om det.”
Lellelenin tittade bort mot toakön, för att se om det verkade uppstå en möjlighet att lägga en kabel utan få skit för den sanitära olägenheten efteråt.
Andersson, som kommit sent till Ivans, för att hon av nostalgiska skäl irrat runt trekvart i Ringöns blåställskvarter, hade precis fått in sin första öl och hade inte riktigt hunnit samlat tankarna.
Industriområdet Ringön, på Göteborgs Hisingssida, hade utvecklats till en förvirrande mix av rockmusik, konst, kreddiga arkitekter, skumma småföretag i verkstadsbranschen, graffiti, troligen schyssta bilverkstäder, skrotfirmor, återvinningsdepåer och Göteborgs sista rejäla varv.
Här fanns människorna på marginalen, och de som hamnat långt utanför. Hundratals företag i alla storlekar, och alla möjliga alternativrörelser.
Ringön balanserade på den vassa eggen. Ruffiga verkstadskvarter i original på gångavstånd från Göteborgs city, och billiga inspirerande miljöer för unga musiker och konstnärer. Men samtidigt den befarade oundvikliga utvecklingen mot snobbiga kulturkvarter med höjda hyror för verksamhetslokaler och svindyra bostäder för en ung elit med pengar beredda att betala för ett personligt varumärke med unik kreativ identitet.
Än så länge var det i alla fall mycket mer verkstad, än finkultur.
Andersson hade känt sig kluven på de gatorna. Nästan som Otto skulle ha gjort. Hon gillade det, men i hennes gråsossesjäl var det var obekvämt att samhället inte fullt ut verkade ha tagit kontroll över området.
Nu satt hon med de andra och drack sin öl i stora klunkar för att försöka reda ut begreppet kulturell mångfald för sig själv.
Zlatan var där, hon hade rest upp från Milano för att se första kvalmatchen mellan Öis och Norrköping. Och Herrey. Herregud, det var inte var dag den gamle guldskon stövlade in till sina gamla kompisar.
Lundell satt med, som den trogna originalmedlem han var. Drog lite i hästsvansen, och försökte hålla den moderna musiken i högtalarna borta från sitt eget en smula omoderna medvetande.
Andersson tittade plötsligt intresserat på Arve.
”Varför skulle inte sossarna få producera medier i moderna former, som alla andra gör? Det handlar om rätten att yttra sig, även när kanalerna och metoderna är nya och moderna.”
”Vem har sagt något om att begränsa yttrandefriheten?” frågade Zlatan häpet och slängde med det långa svarta håret som fick henne att likna sin stora idol, fotbollshjälten från Rosengård.
Hon hade inte hängt med i hur snacket gick nu för tiden hemma i Göteborg.
Ebba tog emot bollen och slog till på halvvolley:
”Ingen vill begränsa yttrandefriheten. Tvärtom håller landet äntligen på att vakna upp ur sin aningslöshet. Det är befriande att de gamla vanliga PK-medierna får konkurrens från nya stora mediesatsningar som vågar ifrågasätta gamla sanningar. Nu kan vi få yttrandefrihet på allvar.”
Arve fnös. ”Med yttrandefrihet kommer ansvar för innehållet. Att det är sant och relevant. Opartiskt och utan egen agenda på nyhetsplats. Brandväggar mellan nyheter och åsikter. Vi får väl se hur Jönsson klarar det.”
Men Andersson ville inte släppa taget.
”Vad är det med AiP Media som du tycker är så avskyvärt Arve?”
”Med risk för att låta som en beskäftig moderat civilminister vill jag bara påtala att det är väl knappast någon – som aldrig ens hört talas om Enn Kokk – som vet att AiP Media ägs av Socialdemokraterna och har en S-agenda i allt innehåll som de själva kallar redaktionellt oberoende. Jag menar, AiP Media, vad är det för avsändare i en medievärld där det redan är omöjlig att vara källkritisk på det sätt som man fick lära sig redan i grundskolan?”
Herrey, som sparkat av sig skorna, klev plötsligt in i samtalet med oväntat relevanta synpunkter.
”Man får leta länge för att hitta kopplingarna till S. Det är väl ingen normal unge som vet att kontot ’javla_uland’ jobbar på uppdrag av Socialdemokraterna. Å andra sidan är innehållet så amatörmässigt och klantigt gjort och spridningen så dålig att det knappast får någon effekt.”
”Säg inte det, du och jag är väl knappast rätt rustade för att betygsätta innehåll som riktas till förstagångsväljare 2026. Vi måste prata med dem på mottagares villkor”, sa Andersson och lät som en kommunikationskonsult från millenniumskiftet.
Men Arve var inte imponerad. Han hade kollat in javla_ulands instagramkonto. 449 inlägg och 5 673 följare.
’’Just nu ligger det ett bildspel med väldigt äcklig mat i topp där. Fiskhuvuden och banan. Pizza med bönor. Brun sörja och en potatis. Rubriken ’skolmatscore’. Två kommentarer säger allt: ’Fast de bilderna är ju inte ens från svenska skolkök’ och den förutsägbara ’att inte S fixat detta under alla decennier de haft makten’. Vad är det för anständigt medieföretag med journalistiska anspråk som släpper ifrån sig sån skit?”
”Sjuttiofem lajks på några timmar. Inte så illa ändå”, konstaterade Andersson.
Arve önskade att Agne varit där. Han hade varit förbannad. På sitt parti. På riktigt.
”Men det är ju inte ens sant. Bara en äcklig och insinuant lögn. Det är inte ett dugg bättre än SD-trollen, sa han.”
Ett annat inlägg innehöll en kort video på Moderaternas statsminister Ulf Kristersson. Bilden var medvetet förvrängd och oskarp. Rösten hade fått ett onaturligt eko. Kristersson sa att ”Gängmedlemmarna går inte säkra någonstans. En efter en tar vi dem.” Sedan en annan röst, som skulle kunnat vara Kristerssons, eller någon som lät lite likt. Till rubriker om Åkessons koppling till mc-presidenten, politiker som kopplas kriminella mc-gäng och m-ministerns son som hade kopplingar till högerextrema klubbar sa den Kristerssonlika rösten, ”mm.., jag menade självklart inte ordagrant att jag skulle göra det, det hoppas jag att du och jag förstår”.
När Arve spelade upp klippet för gänget på Ivans spred sig en obekväm tystnad runt bordet. Lellelenin som varit på toa och missat hela diskussionen sa ändå vad alla tänkte.
”Vad är det här för jävla skit?”
”Det är socialdemokratisk politisk propaganda, riktad till skolbarn.”
”Är de inte kloka, eller? Vi errare tog ut svängarna förr i världen. Men det här tycker till och med jag är långt över gränsen.”
Enn Kokk, den gamle partigängaren, vred sig antagligen i sin grav.
Uppe på Ringögatan dundrade en betongbil från Thomas förbi. Nere i hamnen arbetade bryggmästaren på Vega med torrhumling av en ny omgång IPA. På Järnkolsgatan mot älvkajen jobbade Fredrik Ganslandts reklamkollektiv Hey, It’s Enrico Pallazo på sin image som ”culture hackers”.
Det var en tuff konjunktur för reklambyråer, men Arve kände att det hade varit intressant att få Ganslandts åsikt om kontot javla_uland. Var det ett tillräckligt galet och minnesvärt tilltal för att få igång ett intressant politiskt samtal bland unga? Han tvivlade.
Det hade trots allt funkat som samtalstrigger i hans eget gäng.
Men Åkessons fabrik hade nog lyckats bättre.
