Skulle den kunna bli verklighet? Annie Lööfs drömfamilj. Traditionalisternas mardröm. Resonemangsäktenskapet mellan M och S. Det ser i alla fall ut som om Rosen håller på att anpassa sin kulör.
L och KD är fast i väljaropinionens bottenträsk. Statsministerns eget parti har blivit en sjunkande sten i stora havet. Och SD är på väg att förverkliga drömmen om att på allvar utmana om regeringschefsposten. På Moderaternas bekostnad.
Då ligger det nära till hands att ompröva axiomet att S och M aldrig skulle kunna tänkas regera ihop. Om nu inte landet kastas in i en existentiell kris. Till exempel det krig både landets militära och politiska ledning i allvarsamma men svårt otydliga ordalag nu varnar för.
Men om vi utgår från att det värsta inte inträffar, och att det pågående europeiska storkriget fortsätter bedrivas på så pass stort avstånd att vi svenskar kan fortsätta inbilla oss att fred och frihet är oss givet för all framtid. Då fortsätter nog partikampen som om ingenting hänt, och förre centerledaren Annie Lööfs dröm om ”den breda mitten” bleknar bort.
Det är så det politiska spelet brukar läsas.
För hur skulle Andersson och Kristersson kunna enas om vem som ska bestämma över den andre? Och hur skulle så två helt olika partikulturer och ideologiska utgångspunkter funka tillsammans med bibehållen trovärdighet?
Även om sakpolitiken är förvillande lik på många områden.
De två traditionella huvudmotståndarna har ägnat decennier åt att skylla samhällets olika problem på varandras politik. Den egna regeringen, S- eller M-ledd, har alltid lagt en stor del av mandatperioden på att skylla allt dåligt på föregående regeringens tillkortakommanden.
Just nu gäller det stora ordkriget vem som är mest skyldig till att invandringen inte varit tillräckligt stram. För att använda ett politiskt modeord.
DN:s politikkommentator Tomas Ramberg slår huvudet på spiken när han skriver att partierna hoppas att väljarna har kort minne. För precis som med kärnkraften har partierna i stort sett varit överens. Politiken har formats i breda uppgörelser i riksdagen, och färgats av de stämningar och värderingar som då dominerade samhällsdebatten.
“Både S och M stod bakom de grundläggande spelreglerna för kärnkraftspolitiken. Detsamma kan faktiskt sägas om migrationen”, skriver Ramberg.
Hur skulle man kunna dra ett streck över en sådan historia av ömsesidigt skuldbeläggande av gemensamt fattade beslut? Den svagare av de två parterna i ett sådant grälsjukt äktenskap skulle riskera att bli en deprimerad skuggfigur.
Den svagare av de två parterna i ett sådant grälsjukt äktenskap skulle riskera att bli en deprimerad skuggfigur.
Motbilden är att det politiska landskapet har förändrats på kort tid. Det är inte bara Moderaterna som tar stryk beroende på Sverigedemokraternas framgångar hos väljarna. Socialdemokraterna gör det också.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har visat genom Tidö-samarbetet att partier, som för inte så länge sedan inte tålde varandra, visst kan stryka ett streck över gamla trätor. Och enas på politikområde efter politikområde där man tidigare stod långt ifrån varandra.
De förändrade relationerna är också personrelaterade. Det har betydelse vem som är partiledare.
Samma sak skulle kunna hända även i relationerna mellan S och M. I varje fall i teorin.
För det blir svårare och svårare att se konturerna av ett regeringsalternativ byggt på partierna till vänster.
De senaste månaderna har vi sett hur S metodiskt bytt fot, vänt blad och gjort en 180-graders-sväng på flera stora politikområden. Rosen håller på att skifta kulört.
Skulden för det som man nu ser som gamla misstag i regeringsställning har lagts på Miljöpartiet.
MP:s nya språkrör Daniel Helldén har rivstartat med att utesluta ny svensk kärnkraft. Samtidigt som S lagt alla gamla tvivel om kärnkraften åt sidan.
Om Vänsterpartiet talar S-ledningen inte alls.
Däremot blir det lättare att se konturen av ett socialdemokratiskt parti som går åt det konservativa hållet, på jakt efter väljare som förlorats till Sverigedemokraterna.
Vänsterretoriken stärks visserligen i frågor som till exempel rör bankernas vinster och löften om nya bidrag för att utjämna ekonomiska skillnader. Kritiken mot offentligt finansierade verksamheter i privat regi hålls också i ett högre tonläge. På socialdemokratisk nysvenska kallas det “marknadisering”.
Men ord är en sak. Praktiken ser annorlunda ut. Och den starka vänsterfalangen inom S verkar inte ha så mycket att säga om saken. I varje fall inte utåt.
På kort tid har S-ledningen vänt ryggen åt partiets kärnkraftsmotståndare, lämnat de många Nato-motståndarna bakom sig när alliansfriheten skrotades och övergett de partikamrater som med humanitära argument särskilt värnar om människor på flykt.
Vänsterdelen av S brottas sannolikt med svåra tvivel om politikutvecklingen i frågor som rör personlig integritet, hårdare straff och höjda försvarsanslag.
Restriktiv politik för att komma till rätta med kriminalitet, våld, hedersförtryck och släktbaserade maffianätverk är svårt att argumentera emot, så som samhällsutvecklingen är för närvarande. Men ett politiskt samtal som gör människor av kött och blod till ett volymrelaterat samhällsproblem på grund av sitt ursprung är svårt att ta i stora delar av det socialdemokratiska partiet.
För att inte tala om partiets utrikespolitik. I dagens samhällsklimat känns den uttalat feministiska alltmer som en parentes. Och det socialdemokratiska honnörsordet solidaritet nämns inte lika ofta.
Många undrar också vart partiledningens skarpa fördömande av Israels grymma hämdkrigsföring i Gaza tog vägen?
I sitt jultal talade Magdalena Andersson om krigets fasor, men hon gick balansgång på slak lina mellan budskapen. Båda de lika upprörda sidorna i den svenska opinionen fick lite lagom bekräftelse.
”Israel har rätt att försvara sig mot sådana angrepp enligt internationell rätt,” konstaterade hon. ”Men samma internationell rätt slår fast att man måste göra allt i sin makt för att skona civila”, fyllde hon på.
Socialdemokraterna har lagt fram egna rapporter om partiets tillkortakommanden i migrations- och integrationspolitiken och miljö- och klimatpolitiken. Förre kabinettssekreteraren, EU-ministern, partiveteranen och en gång i tiden Aktuelltreportern Hans Dahlgren har utsetts att leda arbetet med det nya partiprogrammet.
I Dagens Nyheter får Dahlgren den här frågan:
”Har verkligheten sprungit ifrån partiets inställning till olika frågor?”
Och svarar så här:
”Det har hänt saker och ting som gör att partiet har fått ompröva, eller tvingats ompröva”.
Politiska motståndare är inte sena med att påpeka att S nu försöker skriva om historien, och köra ett gammalt mögligt idéarv i tvättmaskinen i högkvarterets källare på Sveavägen 68 i Stockholm.
Andra välkomnar det som också skulle kunna ses som en tillnyktring och verklighetsanpassning.
Andra välkomnar det som också skulle kunna ses som en tillnyktring och verklighetsanpassning.
Samtidigt har Socialdemokraterna utsett Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson till politisk huvudmotståndare. Närmast i det kommande EU-valet i juni.
Det kan framstå som helt logiskt, med tanke på att SD i opinionsmätningarna nu kan mäta sig med, eller överträffa, hela den sittande regeringen. Jimmie Åkesson är tydlig med att SD ska ha ministerposter efter nästa val. Han skulle mycket väl kunna vara den politiska ledare som väljarna då vill se som statsminister.
Men det är förstås också en taktisk positionering av Magdalena Anderssons socialdemokrater, för att förminska partiet som innehar statsministerposten.
Det nya retoriska greppet är att S-ledningen nu kallar Ulf Kristerssons regering för ”Åkessons regering” eller ”SD-regeringen”.
Det nya retoriska greppet är att S-ledningen nu kallar Ulf Kristerssons regering för ”Åkessons regering” eller ”SD-regeringen”.
En betydande del av arbetarepartiets traditionella väljarbas, det vill säga män i LO-yrken och utanför de största städerna, har packat ihop och flyttat till SD. Där tycks de känna sig mer hemma.
Därför behöver S nu tala om Sveriges utveckling så att SD-väljarna återför förtroendet. I de ordvändningarna går det att känna igen hur Vänsterpartiet under Nooshi Dadgostars ledning försökte positionera sig i klimatfrågan inför valet 2022.
”Klimatomställningen skall fungera för vanligt folk i hela landet.”
Så sammanfattar Socialdemokraternas arbetsgrupp med uppdrag att ta ut en ny riktning för partiet på området klimatomställningen.
Men det skulle nog lika gärna kunna sägas på samma sätt av Sverigedemokraterna, eller av Moderaterna, eller av Kristdemokraterna.
Så här uttrycker sig S-arbetsgruppen i sin analys:
”Vanligt folk är oroliga för klimatkrisen och vill att samhället ställer om, men andra kriser och oro för hushållsekonomin upplevs ofta som mer akuta. Många ser den tidigare förda klimatpolitiken som orättvis – varför ska jag ”offra” något när de rikaste kan nyttja stöd för att ställa om och ändå fortsätter att släppa ut mest? Nu behövs politiska reformer som bidrar till att vanligt folk kan ställa om, känner sig delaktiga och ser förändringen som en förbättring.”
S har precis presenterat sådana ”uppdaterade samhällsanalyser” på elva politikområden. Arbetsgrupperna har nu i uppdrag att ta fram förslag och reformer för en ny S-politik för Sverige på 2030-talet.
För att, som det heter i presentationen, ”Sverige ska bli mer som Sverige”.
Det skulle lika gärna kunna vara SD som lägger fram en programförklaring med den rubriken. Eller Moderaterna. Eller Kristdemokraterna.
Det skulle lika gärna kunna vara SD som lägger fram en programförklaring med den rubriken. Eller Moderaterna. Eller Kristdemokraterna.
I rapporten som heter ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk” diskuterar partiet det som man kallar ”Framväxten av parallellsamhällen”.
Att alla som lever i vårt land behärskar och använder det svenska språket betonas som en kritisk faktor för att bryta ett allvarligt utanförskap.
”Vi kan inte nog understryka allvaret i den klassmässiga och etniska segregation som råder idag. Sverige har fått en ung generation som är födda i landet men endast har erfarenheter av fattigdom, föräldrar som saknar jobb, trångboddhet, bristande skola, bristande språk, bristande utbildning och som inte identifierar sig som svenskar eller som en del av svenska samhället. Fenomen som uppfostringsresor till Afrika, tvångsäktenskap, hederskultur och könsstympningar är en del av unga kvinnors verklighet och miljö̈ de vaxer upp i.”
Tidöpartierna kunde inte ha sagt det bättre. Och det är inte många som kan säga emot.
Som en nyckel till en helt nödvändig förändring tar arbetsgruppen upp behovet att människor som lever i Sverige, men har sitt ursprung i andra delar av världen, blandas med det övriga svenska samhället.
Den socialdemokratiska rapporten avslutas i alarmistisk ton. Ordet ”återvandring” saknas, men annars skulle nog även samtliga Tidöpartier kunna skriva under på slutsatsen:
”Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”
Utom möjligen det där med att “blandas”.
I september 2021, ett år före valet, fick jag möjlighet att göra en intervju med Jonas Attenius. Då, en ganska okänd och kontaktsökande ny S-ledare i Göteborg, nu kommunstyrelsens ordförande.
Attenius hade i stort sett noll kontakter med partiledningen i Stockholm, berättade han. Och det han sa om bland annat invandring och misslyckad integration låg långt från de officiella socialdemokratiska ståndpunkterna i detta ämne, vid den tiden.
”Socialdemokraterna i Göteborg kör före i partiets u-sväng om migration och rättspolitik. S-ledaren Jonas Attenius drar en rak linje mellan hög invandring, kriminalitet och otrygghet.”
Så inledde jag ingressen på min text.
”Det är fullt”, sa Jonas Attenius i intervjun, och syftade på de stadsdelar i Göteborg som Polisen klassat som utsatta områden. Inte en enda nyanländ individ skulle, enligt honom, få bosätta sig i dessa områden. Nyanlända skulle placeras i andra delar av Göteborg, för blandningens, integrationens och trygghetens skull.
Jonas Attenius distanserade sig då också från V och MP i denna fråga. Där hade han istället sina meningsfränder inom M, KD, L och D.
”Det är inget att sticka under stol med att vi ligger närmare de andra partierna än de rödgröna i den frågan. Men vi vill inte ha något att göra med Sverigedemokraterna. Jag pratar inte med dem”, sa han i intervjun.
Nu lyfter partiledningen i Stockholm Göteborg som en källa till inspiration. Det som Attenius sa ett år före senaste riksdagsvalet är på väg att göras till partiets officiella linje.
I Göteborg ska det rödgröna styret, under Jonas Attenius ledning, förvandla teori och löften till verklighet.
Till Dagens Nyheter har Jonas Attenius sagt att det handlar om att blanda befolkningen, och att Göteborg inte ska ha särskilda områden där bara fattiga bor. Men hur det ska gå till i praktiken, är fortfarande oklart.
Låter sig befolkningar ens blandas för att politiker vill det? Och vilka verktyg finns det för att bygga sådana blandade samhällen?
Låter sig befolkningar ens blandas för att politiker vill det?
Tillgången på bostäder bör förstås vara avgörande. På det området finns ett par faktorer som sätter käppar i hjulet, och som möjligen gör denna del av S-politiken till mest prat, och inte alls verkstad:
Det är bostadsbrist i Göteborg. Och byggmarknaden har kollapsat av kända skäl.
Byggnation regleras av tillgång, efterfrågan och kundernas betalningsförmåga som gör att investeringskalkylerna går ihop – eller spricker.
Bostäder prissätts utifrån marknadens mekanismer. Även om politiker till vänster ogillar det.
Det gäller även bostäder i allmännyttans regi. I attraktiva områden är de dyra. I utsatta områden billigare. Även utan en reform med marknadshyror.
För att lyckas med en sådan omställning skulle politikerna behöva kraftigt subventionera byggkostnaderna och subventionerade hyror för målgruppen fattiga hyresgäster.
Det är sådant som brukar kallas ”social housing”. I de Gamla Socialdemokraterna var det otänkbart. Det ansågs förstärka klassklyftorna och sätta etikett på vissa människor som mindre värda. I Nygamla Socialdemokraterna kanske det förändras.
Men i ett S/M-samarbete skulle det nog inte vara så enkelt att komma överens i en sådan fråga. Eller vad säger M-väljarna i Hovås och Billdal?
Vad säger M-väljarna i Hovås och Billdal?
2026 är det riksdagsval igen.
Har Moderaterna då fått så mycket stryk av Sverigedemokraterna i opinionen och sakpolitiken att de inte längre orkar med samarbetet och öppnar för en ny konstellation? Eller spricker samarbetet för att SD då flyttat sig ännu högre ut på den nationalkonservativa skalan i politiken, med ett ännu högre tonläge mot Sveriges muslimska befolkning?
Eller har vinden vänt för Kristerssons regering, som har gått i mål med Nato, knäckt gängen, sänkt dieselpriset, börjat bygga kärnkraftverk – och fått väljarnas kärlek efter att inflationen stillat sig, räntorna rasat, bilåkandet blivit billigare och arbetsmarknaden återhämtat sig?
Har Kristerssons regering fått väljarnas kärlek efter att inflationen stillat sig, räntorna rasat, bilåkandet blivit billigare och arbetsmarknaden återhämtat sig?
Har väljarna då uppfattat att det är en tillnyktring som Magdalena Anderssons Nygamla Socialdemokrater tagit sig igenom med sitt 11-stegsprogram? Har partiet klarat av att få ihop ett regeringsunderlag? Utan att bli ett offer för inre splittring.
Eller blir det Sverigedemokraterna som tar hem hela spelet?