Greta, Uffe, Magda, Muharrem och Nooshi. Tillsammans med fem andra finns de på min lista över tio tappade ansikten i den svenska politiken. (Pressbild: Expressen/Anna-Karin Nilsson)
Trodde du att gubben bakom de här tangenterna hade gått i pension? Nej, nej, jag är bara kompledig, som jag brukar säga när folk frågar om jag jobbar något nu för tiden. En del roliga jobb blir det ibland, bokmanuset är vid liv och den här nyhetsbloggen är inte riktig död än.
Men i en värld som tycks vara mer galen än någonsin förr känns de ämnen jag brukar avhandla här ganska lättviktiga.
Jag menar, jag skulle lika gärna kunna skriva om att den lilla båten ska tas upp nästa vecka när det ska blåsa 13 sekundmeter västligt, hur mycket jag ser fram emot att umgås med en älskad tvååring i drakkostym hela måndagen och att novembervädret i oktober ändå är en ljuspunkt jämfört med fotbollens Superettantabell – relativt sett.
Eller så skulle jag kunna reflektera över hur Riksbankens kassahål på 80 miljarder kronor ens kunde få uppstå, när alla tänkande människor förstod att minusränta var en TV3-Lyxfälla med nationalekonomer på uppåttjack. Det finns inga gratispengar.
Men allt blir trivialt i det större perspektivet. Och du vet vad jag menar utan att jag nämner Mellanöstern, Ukraina, Turkiet, Ungern, klimatet och den svenska debatten om hur våld och kriminalitet förhåller sig till etnicitet, integritet och politisk publicitet.
Och då har vi inte ens talat om Argentinas polisongprydda presidentvalsfavorit i all sin offentligt uppvisade tokstollighet.
Det blir futtigt att tala om hur mycket jag gillar min stad, vilka goda förutsättningar som trots allt finns här och hur den där lågkonjunkturen nu till slut bankar på stadsporten.
Detta är nog det främsta skälet till att det inte har blivit så mycket publicerat här den senaste tiden.
Men jag får ta mig i kragen. Som vanligt skriver jag de här texterna mest för mig själv. Ibland läser någon. Det är bra, men inte en förutsättning för att skriva. Inga sådana krav på mig, inga på dig.
Här är i alla fall veckans lista. Vi kan kalla den 10 tappade ansikten i den svenska politiken – i en värld där eldsjälar går upp i rök och empati tycks ha blivit ett epitet på förlorare. När lögner har etiketterats om till desinformation.
Vi börjar med Årets Kvinna 2019, utsedd av Expressen. (Pressfoto från detta tillfälle: Anna-Karin Nilsson.)
1) Greta Thunberg
Jag har kallat henne för Sveriges mest framgångsrika opinionsbildare i modern tid. Det var sant, hon hade tillgång till världens främsta makthavare. Presidenter, generalsekreterare och de mest inflytelserika mediemänniskorna.
Det var en fantastisk position som hon byggde på egen hand. När hennes belackare sa att nu får väl ändå den lilla flickan gå tillbaka till skolan, och att det var en PR-byrå som låg bakom allt, framträdde hon inför FN:s generalförsamling och talade om vår tids kanske viktigaste fråga.
Och ja, vem skulle inte vilja anlita den PR-byrån med det kontaktnätet? Om den funnits, hade kunderna med de fetaste plånböckerna stått på kö för att få käka lunch med Påven, Hin Håle eller vem som helst.
Men när Greta i, förmodar jag, djup frustration tog steget till det som brukar kallas utomparlamentariska, det vill säga olagliga, aktioner gick hennes unika position förlorad. Och när hon själv, och hennes organisation Fridays for future, valde Gazainvånarnas sida i det brutala kriget utan att samtidigt visa förståelse och medkänsla för Israels folk öppnade hon för att också stämplas politiskt.
På Svenska Dagbladets ledarsida skrev Mattias Svensson om en klimatrörelse som radikaliserats, och att Fridays for Future är ”marinerad i det intersektionella tänkande som ser kolonialism, kapitalism och vita heterersexuella mäns förtryck som orsak till samhällets problem.”
2 ) Ulf Kristersson
Jösses Uffe, du skulle fixa Sverige och håller på att sänka inte bara ditt eget parti utan också hela det borgerliga regeringsalternativet som brukade gå under namnet Alliansen. Regeringens tre partier är nu mindre i opinionen än Sverigedemokraterna vars stöd i riksdagen är själva förutsättningen för regeringens existens och moderatledarens jobb i Rosenbad.
Men det har bara gått ett år, tre återstår till nästa val. Om Kristersson står ut så länge fixar han det kanske.
3) Magdalena Andersson
Jösses Magda, ditt parti är överlägset störst i opinionsmätningarna och du har högst förtroende av alla partiledare. Väljarna verkar just nu anse att du bäst skulle kunna fixa Sverige. Men hur ska det göras? Ingen vet. Andersson syns nästan inte till. Sverige fixades inte förra mandatperioden heller. Och hur ska det gå till att få ihop ett regeringsunderlag där Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet kommer överens om en gemensam politik?
I svårighetsgrad förefaller det vara jämförbart med uppgiften att ena det republikanska partiet i USA:s kongress.
4) Tobias Billström
Vi har hört honom med en papegojas systematiska retorik gång på upprepa att den svenska regeringen inte har anledning att tro annat än att Turkiet ska hålla sin del av avtalet och att Sverige ska bli Natomedlem när det turkiska parlamentet öppnar i oktober.
Vi har också tittat på varandra och sagt till varandra: den utrikesministern snackar mycket och verkar inte förstå sig på hur man köpslår i en väl fungerande bazarekonomi.
5) Stefan Ingves
Någon som minns honom? En trygg vithårig man med kal hjässa och akademisk framtoning som ofta föreläste om sina ”bästa bedömningar” på bästa tv-sändningstid. Plirande blick bakom runda glasögon med tjocka linser. Kaffefläckad mustasch.
Ingves var inte politiker, invänder du kanske? Tja, i sin oberoende högsta ansvarsroll för landets penningpolitik kvalar den förre riksbankschefen in på listan. Så tjänsteman han var.
Stefan Ingves fick en gång i tiden hjältegloria för sin insats för att rädda den svenska samhällsekonomin under den djupa finanskrisen. Men när det gällde bedömningarna av hur inflationen skulle utvecklas och bekämpas gick han vilse i pannkakan.
Först brände Riksbanken av allt torrt krut som fanns att uppbringa i fruktlösa försök att få upp inflationen till det magiska och konstruerade målet två procent.
När denna nivå sedan passerades i snälltågshastighet sa han med övertygelse att inget tydde på att den stigande inflationen skulle ”bita sig fast”.
Sedan drog han igång en serie desperata räntehöjningar för att bekämpa en inflation som gjort just det – bitit sig fast – och bidrog då till den högbelånade fastighetsbranschens förtroendekris. Den sänkte den svenska valutan och skapade därmed ännu mer inflation.
Den svenska Riksbanken var dock långt ifrån ensam om sina felbedömningar. Detta ska dock sägas till försvar för Ingves och hans direktion.
6) “Den kurdiske räven”
Nej, det är sant, Rawa Majid är varken räv eller politiker. Rävar är vackra och listiga djur. Politiker vill ändå göra gott, och äter inte gnagare. Men den här skabbige typens hänsynslösa distansstyrda våldsamheter har, förutom allt annat ont som han misstänks ligga bakom, varit med och satt tonen för det nya entoniga svenska politiska samtalet.
Från att normalt träta om resurserna till vård, skola och omsorg, vinster i välfärden och kärnkraftens vara eller icke vara pratar nu nästan alla om hur gängkriminalitet ska bekämpas med övervakning, avlyssning, återvandring och inlåsning på livstid av barn som luras begå mord.
Och om hur mycket invandring och kulturella och religiösa krockar ett land tål.
Samtalet om vad som skulle hända med ett land som inte har inflyttade människor som håller vården igång, kör bussarna, forskar fram ny medicinsk behandling, startar avancerade techföretag och vitaliserar kulturlivet har helt stannat av.
Men det får man väl inte säga i ”det här jävla landet”?
7) Ebba Busch
Hon har tappat sitt glada ansikte och falukorven från valrörelsen. Det beror nog på att hon tycker motgångarna är orättvisa.
8) Muharrem Demirok
Någon som minns hur han ser ut?
9) Nooshi Dadgostar
Vänsterledaren var blixtsnabbt ute och fördömde Hamas storskaliga terrordåd i Israel. Men det fick partiinterna konsekvenser.
Engagemanget för palestiniernas sak är del av Vänsterpartiets DNA. Av någon anledning tycks det i det sammanhanget inte vara möjligt att visa upprördhet och medkänsla med israeler utan att samtidigt antyda att de på något sätt får skylla sig själva så brutalt illa som nationen Israel och bosättare på Västbanken behandlat palestinier under många decennier.
Båda perspektiven går att diskutera i hela sin ofattbara och grymma historiska och politiska komplexitet. Men tydligen inte inom Vänsterpartiet. Där exponerades upprörda känslor i sociala medier.
”Vår fega partiledare Nooshi Dadgostar skämmer ut oss ännu en gång. Nu med ensidigt fördömande av palestinierna. Hon måste avgå!”
Så skrev kommunpolitikern Björn Alling i Linköping på Facebook. Partiledningen startade omedelbart ett uteslutningsärende, och ett upprop för att stoppa detta fick snabbt ett stort antal underskrifter.
10) Märta Stenevi
Miljöpartiets ena språkrör tycks inte få som hon vill när en ny kollega ska väljas. Valberedningens förslag att sätta partiets trafikpolitiske talesperson Daniel Helldén på den heta stolen bredvid Märta föll inte väl ut hos henne.
Hon förnekar det visserligen. Det handlar inte om personkemi, säger hon. Samarbetet är gott. Helldén är en god vän. De har olika ”ingångar” för hur politiken ska utvecklas. Men det ska nog gå bra ändå.
Leendet är stelt, men Märta Stenevi har inget stenansikte. Landets politiska kommentatorer tycks överens om att det finns ett stort personkemiskt problem i partiet.