Här är ett svep från en oktobervecka som varit full av nyhetshändelser med stor betydelse för Göteborg. Men viktigast av allt var kanske vad AB Volvos koncernchef Martin Lundstedt hade att säga om hur orderböckerna sväller.
Pandemin kopplade åter greppet om världen och Sveriges största handelspartners. De tunga erfarenheterna från mars/april säger oss vad det borde betyda för konjunkturen.
Men ekonomiska mönster åldras snabbare än någonsin. Samband som var självklara för ett halvår sedan är redan daterade.
Därför är det kanske bara logiskt att AB Volvos kvartalsrapport innehåller beskedet att det som bolaget kallar ”transportaktiviteten” är tillbaka på ungefär samma nivå som för ett år sedan. På de flesta marknader.
Förbättringen har kommit under september månad, det vill säga samtidigt som andravågen svept in över många stora marknader.
Kundernas framtidstro har ökat. De lägger fler order på lastbilar, motorer och anläggningsmaskiner. Jag vet ju inte om Volvochefen Lundstedt är förvånad. Men han beskriver en V-formad kris och återhämtning, som många kanske inte hade vågat tro på.
Med Lundstedts ord är det stor ”volymflexibilitet”. Först en dramatisk nedgång i volymer. Sedan en snabb återhämtning med återanställningar och avslutade permitteringar.
För Göteborg finns anledning att dra en suck av lättnat. Men en hälsosam distans till snabba slutsatser om vad som händer nu är fortfarande att rekommendera. Det är en bit kvar till nivåerna före pandemin.
Och det är inte bara pandemin som skapar osäkerhet för näringslivet. När de återupptagna förhandlingarna om arbetsrätten kraschade på nytt under fredagseftermiddagen skakade marken till – inte bara under Rosenbad i Stockholm.
JOHNSONS DEADLINE PASSERAD
Var det någon som trodde att Boris Johnson hade kammat sig inför slutförhandlingarna om handelsavtalet med EU?
Det hade han säkert gjort, det kräver sin frisör att hålla en spektakulär Johnsonfrilla i stabilt skick. Men förhandlingarna hotas förstås ändå av sammanbrott. Helt enligt förväntningarna.
EU-ledarna hade rest till Bryssel med risk för smittspridning på toppmötesnivå, bara för att äntligen få städa av Brexitfrågan enligt Johnsons deadline 15 oktober. Då valde den brittiske premiärministern att distanserat uttala sig i vaga ordalag från andra sidan kanalen.
No, det blir ingen deal. Kanske ett avtal light som det EU har med Kanada. Eller med Australien.
För EU-förhandlarna och regeringscheferna är det naturligtvis extremt frustrerande. Sveriges tidigare handelskommissionär Cecilia Malmström berättade ju om hur den stora Brexittröttheten för länge sedan lagt sig över Bryssel.
Men ingen dörr slängdes trots allt igen i London. Hoppet fortsätter leva efter deadline. Grundtipset är fortfarande att det blir ett avtal och att långtradarna inte blir stående i grevskapet Kent efter årsskiftet.
Göteborgs exportföretag håller i kubben.
19 ÅR LÅNG MARDRÖM FORTSÄTTER
DN:s träffsäkra rubrik ”Mardrömmarnas kaj” satte fingret på en av Göteborgs allra ömmaste punkter. Oförmågan att räkna på stora byggprojekt, och att inom rimlig tid få spaden i gatstenen.
Rubriken handlar förstås om Skeppsbron. När trafiken släpptes på i Götatunneln sommaren 2006 hade nog ingen trott att det skulle dröja så många år innan ”staden kunde byggas ihop med vattnet”.
Tunneln skapade förutsättningar för att den eftertraktade tomtmarken som frigjordes mitt i city skulle fyllas med bostäder, attraktiva kommersiella lokaler, kollektivtrafik och parker med trevlig älvkontakt. Mer än 19 år senare skjuts beslutet om att genomföra detaljplanen än en gång upp.
Skeppsbron är en riktig surdeg för Göteborgspolitikerna. De ekonomiska konsekvenserna av att bygga enligt de planer som ligger på bordet är stora. Å andra sidan är det svindyrt att inte sätta igång också.
Vi är ju väl bekanta med garageprisdiskussionen, exploateringsgradsdebatten, kajförstärkningkostnaderna och en misstänkt dålig Excelkompetens och förståelse för marknadens villkor på Fastighetskontoret. (Förlåt om det låter raljant, men vi är nog många som är förvånade).
På torsdagen hade den Moderatledda kommunledningen under stor vånda baxat fram Skeppsbron till beslut i fullmäktige med stöd från Socialdemokraterna. Då sket det sig igen, för att prata med lokal dialekt.
Som DN:s reporter Lars Näslund skriver hade ”stadens fastighetskontor nämligen, till nejsidans stora glädje och precis i tid till fullmäktiges avgörande, publicerat den ekonomiska åtgärdsplanen för Älvstaden som politikerna beställde i maj för att få bättre kontroll på ett antal olika stadsbyggnadsprojekt i centrala Göteborg vars finansiering pekar mot stora underskott”.
Skeppsbron ingår förstås i åtgärdsplanen. Och osäkerheten om underskotten i det projektet kvarstår. Dessutom pekar planen på en möjlighet att kanske bli av med hela underskottet genom en helt ny detaljplan.
Det där måste förstås politikerna få möjlighet att mer noggrant sätta sig in i. Därför bordlades beslutet om Skeppsbron än en gång.
OSÄKERHETEN OM AMF4 ÄR BORTA
Västkusten, Sveriges näst största stad och Nordens port mot världen får tillbaka det militära skydd som ett amfibieregemente ger. Regeringens förslag till försvarsbeslut fram till 2025 innehåller en återstart av Amf4.
Det finns en bred förankring i riksdagen för hela försvarspropositionens innehåll. Däremot kvarstår en politisk strid om finansieringen för att leva upp till de ambitioner om upprustning som ligger fram till 2030.
I Göteborg betraktades det länge som en självklarhet att Amf4 skulle finnas med i det nya försvarsbeslutet. Men det smög sig ändå in en osäkerhet de sista veckorna fram till att propositionen lades på bordet.
Det berodde på att de politiska förhandlingarna då fokuserade på dragkampen om satsningar i andra delar av landet. Samtidigt var det knäpptyst om Göteborg i det som läckte ut från förhandlingarna.
Men en källa med god insyn i förhandlingarna kunde senare lugna göteborgarna på den punkten.
Det ökar möjligheterna att sikta ryska flottan vid Vinga, om den nu funderar på att återvända. Och det kan man som bekant inte ta gift på.
REKTORN SOM INTE VAR SÅ STADIG
Veckans största göteborgsnyhet stod ändå DN för genom att dra ned byxorna på en viss rektor och så kallad skoldebattör. Så mycket tragik rymdes i den nyheten, att det inte går att beskriva i ord.
Tragik för rektorn själv förstås, men framförallt för alla som genom åren drabbats av hans hetsretorik i det dolda – och för alla som lutat sig mot en i deras tycke stadig röst i det offentliga samtalet om skola, integration och migration.