Genom Älvstranden Utvecklings agerande gick konflikten mellan journalistiskt granskande medier och Göteborgs stad över en skarp röd linje. Men den allra största frågan nu, är om vi kan lita på att bolaget har kontroll över några av Göteborgs allra största och dyraste stadsutvecklingsprojekt.
Det stora och betydelsefulla bolaget Älvstranden Utveckling sparkade inte bara ut Expressens reporter från sin pressträff. Bolaget gjorde också en polisanmälan mot journalisten för olaga intrång.
Det som hände på Älvstrandens kontor fredagen 2 juni 2023 måste vara svenskt rekord i misslyckad krishantering i en offentligt ägd verksamhet.
Det är lätt att tycka illa om journalister som granskar den egna verksamheten – och den egna personen. Och det är förstås helt okej, särskilt om man känner sig orättvist behandlad och man själv eller närmaste chefen straffas med att bli av med jobbet och blir uthängd som misstänkt för dåligt ledarskap, taskiga affärsrutiner och mygel.
Men man respekterar ändå fria oberoende mediers roll, och låter dem göra sitt jobb. Hur illa man än tycker om det. Särskilt om det handlar om en verksamhet ägd av skattebetalarna.
Det är liksom själva essensen av kapitel 1 i första läroboken om kommunal kommunikation.
Det är liksom själva essensen av kapitel 1 i första läroboken om kommunal kommunikation – ett ämne som jag ägnat tiotusentals bokstäver åt att resonera om på den här bloggen de senaste veckorna.
Det går att vara arg på till exempel Expressen om man tycker att tidningen har gjort fel i sina publiceringar, eller rent av smutskastat för att skapa säljande sensationer. Men sådant får man hantera på det vanliga sättet, inom det medieetiska regelverket.
Det är liksom en grundbult i det svenska demokratiska systemet. Det är första kapitlet i första läroboken om hur fri journalistik förhåller sig till den svenska grundlagen.
Dessutom är det en sällsynt dålig strategi att polisanmäla journalister – sett till krishantering i en medial storm som är på väg att förvandlas till en rykande orkan.
Dessutom är det en sällsynt dålig strategi att polisanmäla reportrar – sett till krishantering i en medial storm som är på väg att förvandlas till en rykande orkan.
Det händer att journalister och utgivare döms för att ha brutit mot lagen i publiceringar som ifrågasatts på juridisk grund. Det har även drabbat Expressen vid ett flertal tillfällen. Men förtalsmål, till exempel, avgörs i domstol av en jury enligt tryckfrihetsförordningen. Där är det svårt att få till en fällande dom. Svensk tryckfrihet är så tillåtande som själva begreppet antyder.
Personal kände sig hotad
Men bakom just den här polisanmälan uppges vara att personal vid Älvstrandens Utveckling AB känt sig hotade när Expressens reporter och fotograf påträffats i bolagets stängda lokaler, trots att bolagets HR-chef förklarat dem icke önskvärda när andra medier samtidigt tilläts att göra intervjuer med dramats huvudperson på samma kontor.
Polisutredningen får förstås klara ut om den normalt mycket balanserade gamle krimreportern och GP-kollegan Daniel Olsson ägnat sig åt olaga intrång eller uppträtt hotfullt i lagens mening. Men tillåt mig tvivla.
I stället ligger det nära till hands att anta att Älvstranden vände sig till polisen i besvikelse över utvecklingen efter att Expressens granskande reporter lyft på locket till en bolagskultur som fick styrelsen att agera gentemot vd Lena Andersson.
Nu förstärktes bilden av att det inte står rätt till i bolaget. Och det är det allra allvarligaste i den här affären. Mer om detta längre ner i denna text. För det är inte behandlingen av enskilda journalister som är det egentliga problemet. De frågor som styrelsen ställer om bolagets skötsel är mycket allvarligare.
Alla medier ska behandlas lika
Älvstrandens kommunikationschef Ann Törnblom verkar inse vidden av bolagets självdestruktiva beteende. Jag bad om hennes kommentar, och hon svarade att hon tycker att hanteringen av media blev olycklig efter informationen som bolagets styrelseordförande lämnade vid pressträffen.
Det var då Lena Andersson ställde upp på intervjuer, men vägrade att träffa Expressen, och Daniel Olsson, som gjort granskningen.
Enligt Daniel Olssons egen version, återgiven i Expressen, föll orden så här:
”Alla medier, men inte Expressen”.
– Det är Lenas vilja, sa bolagskommunikatören Manne Fridell.
Bolagets HR-chef gick mer rakt på sak:
– Ni ska ut!
Nu säger Ann Törnblom att hon gärna hade sett att alla journalister hanterades lika.
– Att alla fick göra en intervju, eller så skulle ingen fått göra en intervju med respekt för vad tidigare vd fått vara med om under dagen, skriver hon till mig.
– Och jag hade gärna sett att vi hade en relation med samtliga media som innebär att vi inte anmäler utan försöker lösa situationer och händelser genom att vi pratar med varandra.
Ann Törnblom var inte närvarande under den mest dramatiska pressträffen i företagets historia. Hon var upptagen av en högt prioriterad familjeangelägenhet. Nu säger hon alltså i klartext att hennes medarbetare på kommunikationsavdelningen och kollegan i ledningsgruppen (HR-chefen) gjorde bort sig när de portade Expressen.
Ansvaret ligger hos ordföranden
Men största ansvaret bör läggas på styrelsens ordförande Boris Ståhl (S). Som journalist tackar man självklart inte nej om det erbjuds en intervju med en vd som precis fått sparken och hängts ut på en pressträff. Totalt öppenhet är det man begär och vill se.
Men som styrelseordförande utsätter man inte sin sparkade vd, eller bolaget, eller medarbetarna, för en sådan påfrestning. Han borde ha sett till att den frustrerade, och sannolikt djupt ledsna, Lena Andersson fått försvinna ut bakvägen för att återhämta sig innan hon av egen vilja eventuellt mötte medierna ett antal veckor senare.
Inte vilket bolag som helst
Jag hade inte tänkt fortsätta att skriva om kommunal kommunikation här på bloggen. Det räcker väl med de långa texter som jag levererat hittills. Men det här behöver kommenteras. Både som ett sedelärande exempel på kommunikation som går riktigt snett, och utifrån ett Göteborgsperspektiv.
För Älvstranden Utveckling är inte vilket kommunalt bolag som helst. Det är en av stadens viktigaste spelare i stadsutvecklingsfrågorna. Älvstranden sitter på nycklarna till de flesta av de riktigt stora stadsutvecklings- och byggprojekt som nu sätter sin prägel på det nya Göteborg. Lindholmen med sitt teknik- och mobilitetskluster. Frihamnen där elbilstillverkaren Polestar etablerar sitt globala huvudkontor. Sorgebarnet Skeppsbron. Halvön som byggs ut i älven vid Rosenlund.
Det är affärer för många miljarder och ett bolag som behöver ett högt förtroende hos både göteborgarna, internationella affärspartners och folkvalda politiker på lokal, regional och nationell nivå.
En förtroendekris riskerar att bli väldigt kostsam.
Protokollet lugnar ingen
Styrelsens protokoll från det dramatiska mötet 2 juni lär knappast lugna ner dem som känner oro över hur det står till med Älvstrandens affärer. Där framgår att bolaget ska göra en uppdaterad riskanalys av de sex största projekten med anledning av vad som blivit känt genom kommunens visselblåsarfunktion.
- Behov av förnyade /kompletterande beslut i styrelsen.
- Ekonomi.
- Rapportering till styrelsen och ägarna.
- Avtalsrelationer och åtaganden.
- Samband med NOS-organisationen.
- Tidplaner.
- Övrigt.
Den tillförordnade vd:n får i uppdrag att genomföra analysen och snarast återkomma till styrelsen.
Samtidigt ska en extern granskning göras för att genomlysa bolagets styrmiljö:
- Intern kontroll.
- Uppföljning och rapportering till styrelsen.
- Kvalitet, omfattning och form på beslutsunderlag som lämnas till styrelsen.
- Eventuella behov av förändring av styrelsens arbetsordning och delegering till vd.
- Eventuella andra åtgärder för att stärka styrningen av bolaget.
Allt det där är djupt oroande. Det skulle det vara i vilket bolag som helst. Här säger styrelsen utan omskrivningar att man måste undersöka om det går att lita på att bolaget har kontroll på styrning, ekonomi, avtal med mera – och om styrelsen har fått rätt information från vd.
Granskning är en skärseld
Det är hårt att få sparken på det viset, som Lena Andersson fick efter så många års slit i stadens tjänst. Och det går självklart att se den mänskliga aspekten av den här historien också.
Lena Anderssons är också människa. Det är oerhört tufft att gå igenom en sådan skärseld som en mediegranskning innebär. Det är en press som inte går att föreställa sig om man aldrig varit med om det själv, eller varit i närheten av någon som hamnat där.
Det är klart att hon måste få reagera känslomässigt. Det är mänskligt att få nog. Särskilt om man anser att journalistiken som har lett fram till situationen har varit felaktig eller rent av illvillig.
I sitt ”försvarstal” för styrelsen tillbakavisar hon mycket av kritiken.
Den förre M-riksdagsledamoten Hans Rothenberg är inne på detta spår i ett instagraminlägg som tycks vara skrivet i någon grad av raseri.
Rothenberg satt fyra år i Älvstrandens styrelse. Han känner förstås Andersson och den övriga bolagsledningen väl. Och han har rimligen precis som övriga tidigare styrelseledamöter ett ansvar för situationen.
Skjuter på budbäraren
Nu skjuter han på budbäraren, och blåser tyvärr under den misstro mot den fria journalistiken som ofta blir synlig i sociala medier.
Rothenbergs inlägg:
”Just nu går Drevet mot en chef för ett kommunalt bolag i Göteborg … när mediedrevet rullar fram som en ångvält är jag liksom flera av mina tidigare styrelsekollegor undrande över den bild som presenteras. Något av det som framkommer kan måhända ha viss relevans, men inte allt. Och framförallt, proportionerna saknas fullkomligt.”
Sedan påminner Hans Rothenberg om mediedrev med den yttersta tragiska konsekvensen. Benny Fredriksson och Mats Löfving. Han talar om ”slika murvlar som skapar sin story och benhårt håller fast vid den även när tråden krackelerar.” och om ”frossandet i smaskiga rubriker”.
I mina ögon är det ovärdigt inlägg i en debatt som rymmer så många nyanser.
Inget är svart eller vitt. En journalistisk granskning och tuffa publiceringar ger sällan hela bilden. Och en styrelse som inte står upp för sin vd – om den bedömer att det kan finnas skäl för det – är en styrelse utan ryggrad.
Vi noterar också att två styrelseledamöter ville avvakta med beslutet att kicka vd för att få tid att analysera konsekvenserna och bereda frågan ytterligare.
Kan jag lita på staden?
Men allt det här är kopplat till förtroende. Känner jag att jag kan lita på det som staden berättar om sig själv? Och litar jag på att det som inte tål dagens ljus aldrig göms undan?
Förtroendet är knutet till stadens varumärke och rykte ute i världen. Det är till exempel viktigt när man ska ro hem etableringen av en Teslautmanare till Frihamnen.
En go fin gladlynt liten fyrahundratvååring rymmer självklart också en hel del smuts genom fyra sekler. Men efter granskningskommissionens rapport 2013 med titeln ”Tillitens gränser” har Göteborg i princip inte haft råd med några som helst moraliska snedsteg från den kommunala förvaltningen.
Tio år av nolltolerans har det varit. Men tyvärr inte tio år utan snedsteg.
Larmet tjöt 2013
Låt oss repetera vad granskningskommissionen formulerade i sitt slutbetänkande, under ledning av Erik Amnå, statsvetarprofessor från Uppsala:
”Våra analyser tyder på att Göteborgs stads förvaltningar och bolag uppvisade drag som alls inte direkt men väl indirekt bidrog till att man kom att underskatta riskerna för oegentligheter. Det handlade närmare bestämt om en kombination av ett antal samverkande organisatoriska, rättsliga och politiska svagheter där medierna regisserade avslöjandena inför en oförberedd, häpen och lamslagen politisk och administrativ ledning.”
Oavsett om man tyckte den rapporten var rättvis i sin skildring och sin analys var den en högt tjutande larmsignal om att reserverna med allmänhetens förtroende var på väg att ta slut.