Danny Saucedo flyger fram över uthomhusscenen i Frihamnen – i sina rosa batikmönstrade kläder. Han dansar, tar sig i skrevet, dansar vidare, hoppar högt, skrevet igen, flyger och äger scenen. Danny sjunger sådär Dannybra mitt i dansen, utan att ens låta andfådd.
Det är ett somrigt jätteparty med knallrosa solglasögon, för en hyfsat hängiven familjepublik i solen.
Sedan lugnar han ner sig en kort stund, i bröderna Gärdestads För kärlekens skull. Danny gjorde låten till sin hit i Så mycket bättre.
Och jag tänker; det är nog därför jag står här i trängseln och lyssnar på musik som jag inte gillar. För kärlekens skull. För kärleken till Göteborgs skull.
Det är för oss solen går opp
Och lyser som guld för kärlekens skull
Solen går opp, så oskuldsfull
Och lyser på oss för kärlekens skull
Och jag tänker att jag är stolt över det här fyrahundratvåårsjubiléet. I den här fyrahundratvåårsstaden som har så mycket att erbjuda.
Jag blir varm. Trots den kyliga vinden.
Men jag vill hellre se fyrahundratvå år framåt än lika många år bakåt.
Göteborgskalas i megaformat
Göteborg & Co och alla andra inblandade har gjort ett jättejobb. Och betänk att det här lyckade Göteborgskalaset i megaformat i Frihamnen, Kungen och Silvia (varför är hon oftast bara ett förnamn) i kortege på Avenyn och Ostindiefararens comeback bara är några av flera stora bitar i den stora jubileumstårtan.
Tårtan har i själva verket serverats i bitar under flera år nu, och mer blir det under sommaren. Staden må vara uppgrävd och åsiktsdelad vad gäller höga hus och nya kvarter. Men jädrans sicken positiv utveckling Göteborg har gått igenom de senaste tio åren.
Nej, jag har inte glömt skjutvapenmorden, knarket, skolornas krympande resurser, kommunal kostnadskris och svårigheterna att räkna rätt på stora stadsutvecklingsprojekt. Men som besöksstad, som arbetsmarknad, som stad att leva i. Då har det hänt mycket bra.
Nyheten som kom bort i kalasglädjen
Jag skulle nog säga att den största födelsedagspresenten antagligen öppnades redan dagen innan Danny tog sig i skrevet och började sin storartade scenshow.
Det var då elbilstillverkaren och Teslautmanaren Polestar, som är en del av Geely/Volvo Cars-sfären, meddelade att man gör Göteborg och Frihamnen till sin globala bas.
Nyheten om att Polestar bygger 80 000 kvadratmeter huvudkontor alldeles vid brofästet gick tämligen obemärkt förbi. Medierna rapporterade, men utan att göra det till något stort nummer.
Då handlade det ändå om att samla sisådär 3 000 medarbetare, varav 1 500 nya på sikt, inom en high tech framtidsindustri i nybyggda anläggningar mitt i centrala Göteborg. Ett stenkast från det nya Centralenområdet och de nya pendlingsmöjligheterna.
Det var inte bara Göteborg av världens alla teknikstäder som suktade efter den etableringen.
För Göteborgs status som ett av Europas främsta kompetenscenter inom mobiltitet och eldrivna fordon nyheten otroligt viktig. Det blir visserligen ytterligare konkurrens om eftertraktad specialistkompetens inom mjukvaruutveckling, batteridrivna fordon och design. Men kompetens drar kompetens. Det stärker klustret och Göteborgs renommé som en stad som ligger i någon form av tätposition på området grön omställning.
Missad möjlighet att skapa framtidstro
Utöver partajandet, all den finfina musiken, maten, Kungen och Ostindiefararen hade jag gärna sett att jubileumskommunikationen tog bättre vara på just denna omständighet.
402-åringen är inte bara en stolt åldring. Det är en i högsta grad kreativ och vital världsförbättrare, för att använda ett fint ord som tyvärr solkats ned en hel del genom vissa människors märkliga sätt att använda svenska språket.
Göteborgs utveckling är något att vara stolt över. Vem vill inte vara en del av den? Det är här det händer.
Jubileumsfirandet är en perfekt plattform för att kommunicera att Göteborg en gång för alla har lagt av sig det gamla oljefläckiga blåstället och klätt om till något modernare och stiligare.
Jag tycker inte att den chansen riktigt tas tillvara. Jubileet riskerar att bli en missad möjlighet att skapa berättigad framtidstro – det vill säga visionen som jag brukar tjata om att Göteborg behöver samla sig runt.
Eller i varje fall, en inte fullt ut tillvaratagen möjlighet.
Elefanten i rummet
Av erfarenhet tror jag mig förstå att politiken, den kommunala tjänsteorganisationen och näringslivet har jobbat tätt tillsammans för att göra Polestaretableringen möjlig.
Det är långa komplicerade processer. Spelet bakom kulisserna ser vi inte.
Men det går heller inte att förtränga de mest besvärande faktorerna i denna nyhet. Den så kallade elefanten i rummet handlar förstås om att Polestar är Kinaägt. Privatägt, med huvudkontor i Göteborg, som företaget brukar påpeka. Men likväl Kinaägt, med alla de frågor och misstankar som det för med sig.
Men det är omständigheter som den kommunala kommunikationen talar tyst om.
Ägarförhållanden och storpolitik ses som mycket små problem, jämfört med fördelarna för svensk arbetsmarknad och konkurrenskraft. Det går inte att säga nej till etableringar av den här storleken. Alltför mycket står på spel. Ingen stad skulle säga nej.
Knappt har Danny Saucedo jobbat sig igenom det sista glädjerika och kärleksfulla sång- och dansextranumret på utomhusscenen innan norska Sigrid står på Frihamnens tältscen.
Kontrasten är stor. Sigrid är också glad. Hon dansar. Hon rör sig också över scenens alla kvadratmeter. Men publiken är en helt annan. De äldre är inte där. Inte de yngsta heller. Musiken är yngre och tyngre. Bastonerna får alla inre organ att vibrera, på oss som står nära scenen. En tunnelsprängning under Konserthuset när Symfonikerna spelar är inget alls mot detta.
Sigrid ser glad ut, men väjer inte för att beskriva mörkret. Texterna handlar om avsked.
Det är hög energi, fast på ett annat sätt. I mina öron och ögon på ett bättre sätt.
En osminkad förebild
Sigrid har inte rosa batik och rosa solglasögon.
Hon har raka blå jeans med hög midja och en enkel vit t-shirt. Håret uppsatt i en knut. Mitt i konserten lossar hon den och det långa håret faller fritt. Inget, eller i varje fall minimalt med smink. Inga ringar, örhängen, tatueringar, nitar, nagellack.
På ett sätt är 26-åriga Sigrid Raabe från Ålesund på norska kusten den osminkande framtiden. En förebild för unga tjejer som matas med andra kroppsideal. Jag ser på henne, mitt i ett av hennes utvecklingssprång, och tänker att Göteborg borde lära sig av hennes självklarhet, hennes starka röst och hennes glädjerika professionalism.
Men låt Göteborgs berättelser bli ljusare och mer hoppfulla än Sigrids.
”It Gets Dark”, Burning Bridges”, “Risk of Getting Hurt”.
De tre första titlarna på hennes senaste album skulle kunna vara kapitelrubriker i en rapport om Göteborgs relationer med Trafikverket. Det är inte den sortens kärlekshistorier jag vill höra från min älskade stad.
Men Sigrid, hon var bra.