Hur mycket ska en bygg-vd behöva tåla?

Här kom alla känslorna på en och samma gång. Ilska, beskyddarinstinkt, försvarsposition, adrenalinstinn attack, misstro, sorgsenhet, indignation, (skade)-glädje, skam och ångest. Ola Sernekes dubbelliv på sociala medier ger oss anledning att fundera över många saker. Hur mycket ska en företagsledare behöva tåla, till exempel?

Det finns så många perspektiv på efterspelet av Göteborgs-Postens avslöjande om att Sernekes grundare och vd Ola Serneke ertappats med att under påhittat namn försöka snacka upp bolaget på Avanzas aktiespararforum.

Men om vi håller oss borta från etiken, de legala aspekterna och börsreglerna, och istället fortsätter att titta på detta ur ett kommunikationsperspektiv. Då är det ett praktexempel att utgå ifrån, när vi diskuterar de alltmer ansträngda relationerna mellan medier och beslutsfattare i näringslivet och politiken.

Jag återkommer till det.

Först vill jag säga att skandalen visserligen handlar om varumärken, aktievärden och företag. Men det handlar också om en människa. Ola heter han.

Det handlar också om en människa. Ola heter han.

Den som har varit inne i ett mediedrev, i närheten av dem som utsatts för det, vet vad som händer med människorna i drevets mitt. Det är en press som är svår att föreställa sig, och omöjlig att förbereda sig helt på.

På den drevande sidan, jag har varit där också, finns inte så mycket av den förståelsen. Visst, journalistisk etik och ett publicistiskt ansvar utgör ett skydd mot övertramp som skadar enskilda personer. I varje fall på traditionella medier.

Men ju mer offentlig personen i drevets mitt är, ju större allmänintresset är, desto större uppmärksamhet bedöms personen få lov att tåla.

Hårt och stressat medieklimat

Utanför den förhållandevis städade morgontidnings- och public service-sektorn går det betydligt vildare till. Konkurrensen om publikens tid och uppmärksamhet, tempot och liverapporteringen bäddar för misstag men också oöverlagda hårda dragningar, mindre eftertanke och mer hänsynslöshet.

Till det kommer den starka medietrenden med analyser och krönikor för att sätta nyheter i ett större sammanhang. Många av mina egna texter hör hemma i denna genre. Även här är konkurrensen stentuff. Den som tycker skarpast, och ägnar mer utrymme åt svart och vitt än åt nyanser, vinner flest delningar.

Sedan har vi förstås hela den med publicistiska mått mätt laglösa medievärlden i sociala medier. Där går en upprörd del av allmänheten, arga konkurrenter och rena fiender till verbala attacker och personangrepp.

Att vara jagad av journalister i det som uppfattas som ett drev tar hårt på de allra flesta människor. Oavsett om de har gjort rätt eller fel.

Att vara jagad av journalister i det som uppfattas som ett drev tar hårt på de allra flesta människor. Oavsett om de har gjort rätt eller fel.

Då är det kanske inte konstigt att de stänger av. Skjuter på budbäraren. Går under jorden.

Det är kanske inte heller konstigt att vännerna ställer upp och stöttar.

Hyllningar och beundran

När jag publicerade min förra text om Sernekehistorien dröjde det bara en kort stund innan första tipset kom om att kolla in kommentarerna på Olas Linkedin-inlägg.

Där tävlar höjdare i Göteborgs näringsliv om att stötta sin vd-kompis, bagatellisera själva klavertrampet, hylla Olas stora insatser som entreprenör och välgörare för föreningslivet – och ösa galla över tidningen och redaktionen som gjort avslöjandet.

Jag fick också reaktioner från personer med god insyn om att Ola Serneke inte är särskilt väl sedd av alla. Inte i näringslivet över lag. Inte i fastighetsbranschen. Men även i dessa reaktioner fanns också utrymme för beundran.

Han beskrivs som en fascinerande personlighet med ett enormt energiöverskott och ett fritt sinne, som lyckats sätta fart på Göteborgs utveckling. En prövning för vilken styrelse som helst. Men värdefull för sin drivkraft.

GP framställs som skurken

Bland de mer anmärkningsvärda inläggen på Olas Linkedin är väl det som Johan Trouvé skrev. Västsvenska Handelskammarens vd visar stor förståelse: ”Vi vet hur mycket du kämpar för bolaget, de anställda, Göteborg och alla ideella krafter. Det visar vem du är! Stå på Ola och ha en bra helg!!!”

Det finns fler kända namn från Göteborgs näringsliv i det hundratal kommentarer som lämnats fram tills jag skriver detta. De allra flesta är stöttande. Många uttrycker stor beundran för Olas gärning, för hans sätt att bygga företag och för hans ledarskap och personliga egenskaper.

I många av inläggen tonas betydelsen av det eventuella felsteget ned. Alla kan göra misstag, det är bara att lära sig av dem och ta nya tag. Och allt Ola har gjort är ju för bolagets bäst, ungefär.

En betydande andel av inläggen skjuter också in sig på det orättvisa i att media som GP och Dagens Industri kommer med dåliga nyheter om bolaget.

Några exempel:

Vad som än skrivs och sägs om dig så är vi många fler som hoppas och tänker; ”önskar att vi hade fler modiga och begåvade människor som Ola Serneke i vårt land”.

”En stor del av kritiken kommer från en grupp som till viss del inte verkar förstå en entreprenörs extrema känslor för sitt bolag som man lever med. Den relationen gör det svårt att stå bredvid när orättvis eller felaktig info sprids. Förstår till fullo ditt agerande.”

”Mediadrev i avundsjuka, det var väl snarare bra att ”någon” kom med substans och trovärdighet istället för trollen på forumen. Stå på dig!”

”Medias fel påståenden med osanna artiklar är värre än att du korrigerar detta på ett forum med annan identitet.”

Så där håller det på. Stundtals är det som att titta in på Twitter på den tiden Trump hade ett konto och trummande in begreppen ”fake news” och ”medierna är folkets fiende”. Det där har satt avtryck även i debatten om den roll svenska medier spelar.

En vd som duckar när det blir tufft

Ola själv avböjer alla intervjuer, utom med Alingsås Tidning i hemstaden. Han verkar inte lita på journalisterna. Möjligtvis ger han någon enstaka mailkommentar.

Att ducka har blivit en av de vanligaste kommunikationsstrategierna i utsatta lägen. Det är förödande för samhällsklimatet och för journalistiken.

Det är inte bra för den som gömmer sig heller. Av flera skäl är det klokare i att kliva fram för att ge sin bild. Berätta sin historia. Bygga relationer med ömsesidigt förtroende.

Men på ett sätt är det också förståeligt. Företagsledare, och egentligen vem annan som helst, som har varit föremål för mediernas intresse, vet att det nästan alltid blir fel. Stora fel ibland. Journalister kan inte lika mycket om din egen verksamhet, som du själv gör.

Ibland är de pinsamt okunniga om just ditt område. Ofta är de generalister som under tidspress ska fixa en vinkel och ett innehåll som en bred allmänhet förstår och intresserar sig för.

De förenklar. Vinklar. Spetsar till. Söker konflikt. Letar fel hos dig. Försöker ibland snärja dig med infernaliska frågor. Lyssnar på kritik mot dig från konkurrenter och andra. Är konkurrensutsatta.

Men de ljuger aldrig. De far aldrig medvetet med osanning. Är aldrig ute efter att skada någon. Även om det kan kännas så.

Trovärdighet är hårdvaluta för seriösa nyhetsreportrar och nyhetsredaktioner. Precis som för börsbolag.

Trovärdighet är hårdvaluta för seriösa nyhetsreportrar och nyhetsredaktioner. Precis som för börsbolag.

Ändå är det inte konstigt att misstro kan uppstå. Mellan den som granskar och den som granskas. Mellan den som drar slutsatser och berättar saker, och den som vill att just dessa slutsatser och dessa berättelser inte ska offentliggöras.

Det är det som är själva grejen med nyhetsjournalistik. Tack och lov för att den finns.

4 tankar på “Hur mycket ska en bygg-vd behöva tåla?

  1. Kenny!
    Det är nog överdrivet att tala om ett mediadrev i Serneke-frågan. Tycker att rapporteringen varit till synes saklig och utgått från faktiskt, observerbart underlag. Tänk så mycket häftigare drevet var kring Dan Eliasson som faktiskt inte ljugit(såvitt framgått!) utan “bara” uppträtt olämpligt. Serneke däremot tycks inte bara ljugit utan därtill sökt i egen vinning manipulera marknaden.
    Att flera s k höjdare i näringslivet ställer upp på hans sida är kanske förståeligt. Men att samma personer ger sig på journalistiken/pressen oroar mig mycket. Betyder det att en granskande funktion inte skall existera i vårt demokratiska samhällsbygge? Eller är det bara andra är företagare som skall granskas? Politiker, myndighetspersoner, lärare, vårdpersonal, poliser, ungdomsgäng med våld i sin arsenal…
    Åke M

    1. Drev eller inte kan absolut diskuteras. Den som hamnar i en väldigt intensiv mediegranskning uppfattar det nog som ett drev. Det behöver inte betyda att granskningen är orimlig eller felaktig. I det här fallet är uppmärksamheten fullt berättigad, som jag ser det, och inte särskilt överdriven. Icke desto mindre är det förstås skitjobbigt att hamna där, självförvållat eller inte. Det är nog en känsla som många makthavare kan sätta sig in i. Därför blir reaktionen ofta att granskningen är orättvis och felaktig. Jag delar din oro över den misstro, ibland gränsande till förakt, som allt oftare uttrycks mot medierna. Det är en farlig samhällsutveckling. I Sverige, men förstås också i länder som har glidit längre ut på detta sluttande plan. Men jag tror också att journalister och medier bör fundera över sin egen roll i en utveckling där förtroende för deras sätt att arbeta minskar. Det handlar både om hur reportrar och redaktionella chefers kunskaper är inom de ämnen som bevakas, de arbetsmetoder som tillämpas och hur medierna själva reagerar på kritik och hanterar egna felsteg.

      1. Kenny!
        Visst finns ett behov av att medier/ journalister tar en rejäl fundering på arbetsmetoder och liknande. Som bekant är ju allmänhetens förtroende för mediekåren inte särskilt imponerande. Mycket går och måste göras för ett bättre förtroende hos läsare och lyssnare! Där har du rätt.

        Men i Serneke-frågan torde som jag ser det, alla viktiga fakta ligga öppna på bordet. Inget nämnvärt skruvande eller journalistiskt påhittande föreligger väl?

        En helt annan sak är att man kan tycka synd om personen Ola och den sits han tillverkat egenhändigt och bara för eget bruk och vinning.

        Varför ställer du inte samman en relativt lätt tillgänglig handbok om ekonomiska aktörers etiska ansvar?
        Åke M

Lämna ett svar till KennyAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.