Förtroendet för medierna är på ett sluttande plan

Förtroendet för journalistik och medier är på ett sluttande plan. Men utvecklingen är inte alls så dramatisk som man ibland kan tro av debatten. Ändå behöver journalister fundera över sin självbild, och medieföretagen över sitt förtroendekapital.

65 procent av svenskar 16+ har stort förtroende för Sveriges Radio. Nästan lika stor andel uttrycker mycket eller ganska stort förtroende för Sveriges Television (62).

Det har man svårt att tro när framtiden för public service – av de mest högljudda kritikerna kallat för ”statsmedia” – debatteras i sociala medier.

Det är svårt att påstå att 62 procent är en förtroendekris.

Siffrorna är hämtade från Förtroendebarometern som Medieakademin publicerar varje år sedan 1997. Den senaste upplagan bygger på Kantar Sifos telefon- och webbenkät i oktober och november förra året, med 1 200 deltagare.

Sveriges Radio (SR) tar en sjätteplats på listan över de utvalda institutioner och företag svenskarna har störst förtroende för.

Bara Systembolaget, Polisen, universiteten Ikea och Säpo ligger bättre till. En snut, bokhyllan Billy, professorer, hemliga agenter och en hela renat har det alltid gått att lita på. På något sätt.

SVT är nia på listan.

Morgontidningarnas varumärken ligger också bra till. Dagens Nyheter hamnar på 45 procent. Lokala tidningen (som begrepp) får 47 procent.

Men problemen blir tydligare när man ser på utvecklingen över tid, och tittar på hur det ser ut i kopplingen mellan politiska preferenser och medieförtroende.

Det skiljer också mycket mellan olika typer av medier.

Totalt sett har dock dagspressen ungefär samma förtroende som storföretagen, bankerna och regeringen. Lite högre än EU-kommissionen.

2020 landade det på 30 procent mycket eller ganska stort förtroende, vilket inte låter så väldigt imponerande. Men det är trots allt på samma nivå som för tio år sedan.

Då dras totalen ned av att kvällspress har bottenförtroende jämfört med de flesta andra i mätningen.

Radio/tv ligger stabilt runt 50 procent. Som för kungahuset. Hälften av svenska folket har mycket eller ganska stort förtroende. Så var det för tio år sedan. Så var det i fjol.

Men det är inget stabilt läge över tid.

För tio år sedan låg public service på sisådär 76 procent i förtroendesiffror. 2012 var Sveriges Radio uppe och snuddade vid 80 procent.

På några år gick hela femton procentenheter förlorade. Det är ett oroväckande stort förtroendetapp.

På några år gick hela femton procentenheter förlorade. Det är ett oroväckande stort förtroendetapp.

Även lokala tidningen och Dagens Nyheter har varit inne i en utförslöpa.

Kurvorna har dock planat ut de senaste åren, och till och med ökat för lokaltidningen.

En annan intressant tendens är att de yngsta det senaste året ökat sitt förtroende för public service-medierna lika mycket som de äldsta läsarna har gjort. Jämfört med 2019 uttryckte till exempel fem procentenheter fler läsare under 30 år stort eller ganska stort förtroende för SVT (63 procent).

Men det finns verkligen något som vi skulle kunna kalla mediernas förtroendesmocka – om vi var i klickjaktsbranschen. Den blir så smärtsamt synlig i tabellen som visar förtroendet för mediernas nyhetsrapportering.

Frågan är ställd så här: ”Allmänt sett, hur stort förtroende har du för nyhetsmediernas rapportering om följande?”

Publiken tycks väl ändå lita ganska bra på sportbevakningen, får man säga.

Men när det handlar om skola, klimat, arbetsmarknad, brottslighet och invandring går det utför med besked. Dåliga besked.

Bara 21 procent, var femte läsare/lyssnare/tittare, uttrycker mycket eller ganska stort förtroende för rapporteringen om invandring.

Fyra av fem. Åtta av tio. 80 av 100 – ja ni fattar – tvekar eller är rent misstrogna.

Det är besvärande för medierna.

Rapporteringen om brottslighet är heller ingen förtroendehöjdare. 28 procent litar på den.

Rapporteringen om brottslighet är heller ingen förtroendehöjdare. 28 procent litar på den.

Detta är ämnen där det finns en tydlig koppling mellan politiska värderingar och medieförtroende. Vänsterut på den politiska skalan är förtroendet större. Längst till höger är det riktigt lågt.

Förtroendet för public service kopplat till partisympatier speglar den allmänna debatten, som jag uppfattar den. Mediekonsumenter som identifierar sig som Sverigedemokrater litar i mindre utsträckning på SVT (30 procent) och Sveriges Radio (38 procent) än övriga partiers sympatisörer.

Men även Kristdemokraternas och Moderaternas sympatisörer är betydligt mer skeptiska, än de som identifierar sig med något av partierna i regeringen och regeringsunderlaget.

Så vilka slutsatser ska man dra? Det finns förstås flera. Men här är tre punkter:

  • Svenskarna har fortfarande stort förtroende för journalistiska medier i allmänhet. Även om det varierar en del och är en alarmerande utförsbacke på sina håll.
  • Det är skillnad mellan vänster och höger i väljarnas syn på medier. I vissa fall stor skillnad. Det kan leda till förändrade förutsättningar beroende på hur riksdag och regering ser ut framöver.
  • Bevakningen av vissa nyhetsämnen har inte skapat tillräckligt förtroende. Alternativt har en myt om att medierna inte klarar av sin uppgift, eller har en agenda, fått fäste.

Medieföretagen och journalisterna själva behöver förstås också titta sig i spegeln. Agerar de på ett förtroendeingivande sätt?

Det finns en del att fundera över. Här är några exempel:

Inom Sveriges Radio finns en aktuell debatt om medarbetare som uppträder som aktivister i frågan om kampen mot rasism.

SVT:s intervjuer i brännheta politiska frågor i program som Aktuellt och Agenda ifrågasätts då och då både vad gäller urval av personer och de frågor som ställs.

Utvecklingen i USA med rapporteringen och nyhetsanalysen i de politiska motpolerna Fox och CNN finns också i Sverige. Här finns till exempel Dagens ETC med vänsterprofil och nya nättidningen Bulletin.se som samlat på sig namnkunniga och högröstade opinionsbildare på högerkanten.

Om motsvarande stämplar sätts på större medier uppstår problem.

De två liberalmärkta storstadstidningarna DN och GP drar åt totalt motsatt håll på ledarplats och i debattmaterialet. Är en av dem vänster och den andra höger? Och i så fall, vart tog den gamla resonerande mitten vägen?

En del av svaret är möjligen att mitten inte säljer lika bra som tydliga motpoler gör. En annan del av svaret är att innehållet i identiteten liberal framgångsrikt har förändrats av krafter som har sällsynt vaga begrepp om vad som verkligen är vänster – och för all del höger.

En del av svaret är möjligen att mitten inte säljer lika bra som tydliga motpoler gör.

Granskade makthavare har tacksamt börjat dra fakenewskortet när de ifrågasätts. Som bygg-vd:n Ola Serneke skrev i mejlet till sin personal efter GP-granskningen:

”Det finns inget så gammalt som gårdagens tidning – i morgon kommer något nytt mot något annat bolag som medierna ger sig på.”

Samtidigt ser vi hur ett påfallande Uppdrag granskning-komplex då och då leder redaktionerna in på vägar där de riskerar det egna förtroendet.

Kostnads- och tidskrävande granskningar är journalistik som säljer och behövs i ett fritt samhälle. Men det är investeringar som behöver betala sig för medieföretagen.

Med dramat som form berättas nu ibland varje steg i granskningen, om granskningen i själva verket inte har avslöjat så mycket. Den som granskas, och publiken, frågar sig kanske om redaktionen borde granska sin egen granskningen hårdare innan den publiceras.

Och den som intervjuas i en granskning verkar lite väl ofta ha anledning att fråga sig varför vissa citat finns med – och andra utelämnas.

Själv skrev jag för en tid sedan att journalister aldrig ljuger. Det var att tänja på sanningen, vilket ekonomi- och teknikjournalisten Anders Frick direkt påpekade på Facebook:

”Det är en bild av journalister som borde vara sann, men det räcker att lyssna på valfritt avsnitt av Medierna (P1) för att inse att den inte alltid är det. Ofta börjar det med att en enskild journalist gör ett dåligt hantverk, men det får sedan följdeffekter t.ex. i form av redaktörer och ansvariga utgivare som försvarar hantverket. Resultatet blir då att mediekonsumenten otvetydigt uppfattar publiceringen och dess försvar som…osant, mer eller mindre.”

Ett aktuellt exempel på att medieföretag tar ställning i stora samhällsfrågor är DN:s nya policy för vilka annonser som accepteras. ”Klimatkrisen har i flera år varit ett av Dagens Nyheters högst prioriterade redaktionella bevakningsområden”, skriver DN:s redaktionella utvecklingschef Martin Jönsson i en nyhetsartikel som berättar om ”en skärpt hållning gentemot annonsering som inte präglas av hållbarhet”.

Landets största morgontidning har bestämt sig för att hårdgranska fakta och påståenden i alla annonser om hållbarhet – och säga nej tack på bästa och dyraste annonsplats till annonsörer som ”har huvuddelen av sina inkomster från fossilindustrin”.

Tidningen har en agenda, i en av vår tids största frågor, tar en ekonomisk risk och bygger in ytterligare ett högre syfte i sitt varumärke.

Förtroendeskapande eller inte? Svaret blir olika beroende på om du frågar Greta Thunberg eller Donald Trump. Eller deras sympatisörer.

Går det att lita på Medieakademin och förtroendebarometern? Det tycker jag nog. Styrelsens kanske tyngsta namn är Henrik Ekengren Oscarsson, valforskningsguru från Göteborgs universitet som är stående bisittare i SVT:s stora valvakor.

Det är en kille som jag verkligen litar på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.