Hur mycket ska en bygg-vd behöva tåla?

Här kom alla känslorna på en och samma gång. Ilska, beskyddarinstinkt, försvarsposition, adrenalinstinn attack, misstro, sorgsenhet, indignation, (skade)-glädje, skam och ångest. Ola Sernekes dubbelliv på sociala medier ger oss anledning att fundera över många saker. Hur mycket ska en företagsledare behöva tåla, till exempel?

Det finns så många perspektiv på efterspelet av Göteborgs-Postens avslöjande om att Sernekes grundare och vd Ola Serneke ertappats med att under påhittat namn försöka snacka upp bolaget på Avanzas aktiespararforum.

Men om vi håller oss borta från etiken, de legala aspekterna och börsreglerna, och istället fortsätter att titta på detta ur ett kommunikationsperspektiv. Då är det ett praktexempel att utgå ifrån, när vi diskuterar de alltmer ansträngda relationerna mellan medier och beslutsfattare i näringslivet och politiken.

Jag återkommer till det.

Först vill jag säga att skandalen visserligen handlar om varumärken, aktievärden och företag. Men det handlar också om en människa. Ola heter han.

Den som har varit inne i ett mediedrev, i närheten av dem som utsatts för det, vet vad som händer med människorna i drevets mitt. Det är en press som är svår att föreställa sig, och omöjlig att förbereda sig helt på.

På den drevande sidan, jag har varit där också, finns inte så mycket av den förståelsen. Visst, journalistisk etik och ett publicistiskt ansvar utgör ett skydd mot övertramp som skadar enskilda personer. I varje fall på traditionella medier.

Men ju mer offentlig personen i drevets mitt är, ju större allmänintresset är, desto större uppmärksamhet bedöms personen få lov att tåla.

Hårt och stressat medieklimat

Utanför den förhållandevis städade morgontidnings- och public service-sektorn går det betydligt vildare till. Konkurrensen om publikens tid och uppmärksamhet, tempot och liverapporteringen bäddar för misstag men också oöverlagda hårda dragningar, mindre eftertanke och mer hänsynslöshet.

Till det kommer den starka medietrenden med analyser och krönikor för att sätta nyheter i ett större sammanhang. Många av mina egna texter hör hemma i denna genre. Även här är konkurrensen stentuff. Den som tycker skarpast, och ägnar mer utrymme åt svart och vitt än åt nyanser, vinner flest delningar.

Sedan har vi förstås hela den med publicistiska mått mätt laglösa medievärlden i sociala medier. Där går en upprörd del av allmänheten, arga konkurrenter och rena fiender till verbala attacker och personangrepp.

Att vara jagad av journalister i det som uppfattas som ett drev tar hårt på de allra flesta människor. Oavsett om de har gjort rätt eller fel.

Då är det kanske inte konstigt att de stänger av. Skjuter på budbäraren. Går under jorden.

Det är kanske inte heller konstigt att vännerna ställer upp och stöttar.

Hyllningar och beundran

När jag publicerade min förra text om Sernekehistorien dröjde det bara en kort stund innan första tipset kom om att kolla in kommentarerna på Olas Linkedin-inlägg.

Där tävlar höjdare i Göteborgs näringsliv om att stötta sin vd-kompis, bagatellisera själva klavertrampet, hylla Olas stora insatser som entreprenör och välgörare för föreningslivet – och ösa galla över tidningen och redaktionen som gjort avslöjandet.

Jag fick också reaktioner från personer med god insyn om att Ola Serneke inte är särskilt väl sedd av alla. Inte i näringslivet över lag. Inte i fastighetsbranschen. Men även i dessa reaktioner fanns också utrymme för beundran.

Han beskrivs som en fascinerande personlighet med ett enormt energiöverskott och ett fritt sinne, som lyckats sätta fart på Göteborgs utveckling. En prövning för vilken styrelse som helst. Men värdefull för sin drivkraft.

GP framställs som skurken

Bland de mer anmärkningsvärda inläggen på Olas Linkedin är väl det som Johan Trouvé skrev. Västsvenska Handelskammarens vd visar stor förståelse: ”Vi vet hur mycket du kämpar för bolaget, de anställda, Göteborg och alla ideella krafter. Det visar vem du är! Stå på Ola och ha en bra helg!!!”

Det finns fler kända namn från Göteborgs näringsliv i det hundratal kommentarer som lämnats fram tills jag skriver detta. De allra flesta är stöttande. Många uttrycker stor beundran för Olas gärning, för hans sätt att bygga företag och för hans ledarskap och personliga egenskaper.

I många av inläggen tonas betydelsen av det eventuella felsteget ned. Alla kan göra misstag, det är bara att lära sig av dem och ta nya tag. Och allt Ola har gjort är ju för bolagets bäst, ungefär.

En betydande andel av inläggen skjuter också in sig på det orättvisa i att media som GP och Dagens Industri kommer med dåliga nyheter om bolaget.

Några exempel:

”Vad som än skrivs och sägs om dig så är vi många fler som hoppas och tänker; ”önskar att vi hade fler modiga och begåvade människor som Ola Serneke i vårt land”.

”En stor del av kritiken kommer från en grupp som till viss del inte verkar förstå en entreprenörs extrema känslor för sitt bolag som man lever med. Den relationen gör det svårt att stå bredvid när orättvis eller felaktig info sprids. Förstår till fullo ditt agerande.”

”Medias fel påståenden med osanna artiklar är värre än att du korrigerar detta på ett forum med annan identitet.”

Så där håller det på. Stundtals är det som att titta in på Twitter på den tiden Trump hade ett konto och trummande in begreppen ”fake news” och ”medierna är folkets fiende”. Det där har satt avtryck även i debatten om den roll svenska medier spelar.

En vd som duckar när det blir tufft

Ola själv avböjer alla intervjuer, utom med Alingsås Tidning i hemstaden. Han verkar inte lita på journalisterna. Möjligtvis ger han någon enstaka mailkommentar.

Att ducka har blivit en av de vanligaste kommunikationsstrategierna i utsatta lägen. Det är förödande för samhällsklimatet och för journalistiken.

Det är inte bra för den som gömmer sig heller. Av flera skäl är det klokare i att kliva fram för att ge sin bild. Berätta sin historia. Bygga relationer med ömsesidigt förtroende.

Men på ett sätt är det också förståeligt. Företagsledare, och egentligen vem annan som helst, som har varit föremål för mediernas intresse, vet att det nästan alltid blir fel. Stora fel ibland. Journalister kan inte lika mycket om din egen verksamhet, som du själv gör.

Ibland är de pinsamt okunniga om just ditt område. Ofta är de generalister som under tidspress ska fixa en vinkel och ett innehåll som en bred allmänhet förstår och intresserar sig för.

De förenklar. Vinklar. Spetsar till. Söker konflikt. Letar fel hos dig. Försöker ibland snärja dig med infernaliska frågor. Lyssnar på kritik mot dig från konkurrenter och andra. Är konkurrensutsatta.

Men de ljuger aldrig. De far aldrig medvetet med osanning. Är aldrig ute efter att skada någon. Även om det kan kännas så.

Trovärdighet är hårdvaluta för seriösa nyhetsreportrar och nyhetsredaktioner. Precis som för börsbolag.

Ändå är det inte konstigt att misstro kan uppstå. Mellan den som granskar och den som granskas. Mellan den som drar slutsatser och berättar saker, och den som vill att just dessa slutsatser och dessa berättelser inte ska offentliggöras.

Det är det som är själva grejen med nyhetsjournalistik. Tack och lov för att den finns.