Den avslutande publikfrågan från ett fullsatt Stora Teatern, var kanske den viktigaste:
Vad kan svenska journalister lära sig av det som händer mellan Trump och medierna i USA? På vilket sätt måste journalistiken utvecklas för att klara av det?
– Det är ett jätteproblem, till exempel inom public service, att man inte anklagar någon för lögn, svarade Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén.
– Jag hör kollegor som säger att när man får kritik från två håll befinner mana sig opartiskt i mitten. Det är är helt fel. Korsande giftpilar garanterar ingen opartiskhet. Man hamnar i en feg position där man låter två parter gyttjebrottas i en studio. Det är vår plikt att vara så pålästa för att säga, det där är en lögn. Annars är man ryggradslös. Inkompetent.
Då hade GP:s legendariska utrikeskommentator Britt-Marie Mattsson redan sagt det som måste sägas om USA:s president Donald Trump:
– Han ljuger. Hela tiden.
Världsdagen för pressfrihet, infaller varje år den 3 maj. Dagen instiftades av FN:s generalförsamling 1993, efter ett initiativ från Unesco. För att hylla de grundläggande principerna för pressfrihet runt om i världen.
Men 2026 är 3 maj en söndag. Därför uppmärksammades dagen redan 28 april.
– Eftersom vi alltid ligger lite före i Göteborg, som moderatorn Kristian Wedel uttryckte det.
Ingen sa att han ljög. Så det stämmer kanske.
Annars var det tilliten till medier, till journalister, till politiken och till opinionsbildning i de sociala medierna som stod i centrum för diskussionerna.
I ett helt förändrat politiskt klimat, och ett helt nytt medieklimat som varken allmänheten eller de traditionella medierna riktigt förstår sig på.
För hur ska man egentligen förstå sig på att ledaren för världens, en gång, ledande demokrati lägger ut en AI-bild på sig själv som Jesus. Att han tvärsäkert, långt före polisutredningen är inledd, utpekar den senaste attentatsmannen i Washington som antikristen. Och att han beordrar USA:s tillståndsmyndighet för medier att utreda om Disneyägda mediebolaget ABC ska få sitt sändningstillstånd indraget.
För att USA:s svar på Messiah Hallberg misshagat presidenten och den första damen.
En sådan åtgärd sätter ekonomisk skräck i hela den amerikanska medievärlden.
Och rädslan är förödande för journalistiken, som Britt-Marie Mattsson uttryckte det, med dagsfärska intryck från USA. Samma förmiddag hemkommen från en resa till FN i New York.
I USA är alla rädda för Trump, för vad han kan göra mot dem. Mediebolag såväl som enskilda journalister och politiker.
Men skulle det verkligen kunna hända i Sverige. Kan Vita huset även ta makten över europeiska mediers fria ord? Över GP:s nyhetsrapportering?
– Det finns så många lager av pressfrihet. Det är inte riktigt så enkelt att han hotar Göteborgs-Posten, på samma sätt som han hotar amerikanska medier, men det som skrivs i fria medier här skulle kunna användas för att sätta press på regeringen när det gäller frågor som till exempel rör tullar och Nato. Och på det sättet få regeringen orolig och nervös för hur det ska drabba relationen med USA, sa Britt-Marie Mattsson.
Risken för en sådan reaktion skulle självklart avfärdas helt och fullt att vår regeringschef och justitieministern.
Men med detta hypotetiska exempel, kopplade Britt-Marie Mattsson direkt till publicisten Torgny Segerstedt, som under Andra världskriget skrev så rättframt och kritiskt om Hitler i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, att den svenska regeringen såg sig föranledd att stoppa publiceringarna.
Efter påtryckningar från tyskarna.
Det som hände då skulle kunna hända igen. Händer det i USA, kan det hända här. Om det politiska, eller ekonomiska priset, anses för högt riskerar yttrandefriheten och sanningen få stryka på foten.
Stora Teatern i Göteborg var utsåld för ett nästan tre timmar långt program, inklusive mingelpaus. Namn som Britt-Marie Mattsson och Cecilia Uddén drog förstås folk.
Men de skarpa frågeställningarna om yttrandefrihet, oberoende journalistik och makten över medierna engagerar många. Det märktes inte bara på den stora uppslutningen, utan också på publikreaktioner och publikfrågorna.
Den som är orolig för utvecklingen av svensk demokrati har därför en anledning att känna sig lugnad. Det är inte bara det ärevördiga teaterhuset på Avenyn som har mycket högt i tak. Svensk debatt håller också en hög och obekymrat rättfram nivå. Oavsett vad Trump hittar på.
Det är vänföreningen till Stiftelsen Torgny Segerstedts minne och institutionen för Journalistik och Medier vid Göteborgs universitet som är huvudarrangörer för Pressfrihetens dag i Göteborg.
Årets program följde tre spår, som alla hade direkt koppling till det övergripandet temat: ”Hotar Vita huset Europas fria medier”.
Om vi utvecklar programrubrikerna något så ser vi att alla är länkade till den prägel USA:s president har satt på medievärlden:
· Kan det som händer i de ansträngda relationerna mellan den amerikanska administrationen och de traditionella journalistiska medierna påverka även svenska nyhetsredaktioner?
Svaret på den frågan tycks alltså vara, tyvärr inte omöjligt. Om journalister, medieägare och politiker inte klarar av att hålla emot. Och om journalister inte lyckas och vågar tala klarspråk om vad som är lögn och vad som är sanning. Inte som åsikter, men som fakta.
· Bör journalister vara neutrala, oavsett vad de skildrar, eller är vi på väg att få ett medielandskap där nyhetsredaktionerna är öppet politiska?
Det visade sig vara en känslig fråga. Vi får återkomma till den lite längre ner. För ett till synes avspänt scensamtal mellan en statsvetare och en chefredaktör, med en Mellanösternkorre i mitten, visade sig oväntat spinna iväg till ett praktgräl och högljudda publikreaktioner.
Men först måste vi snacka om programmets inledande spår.
· Kommer Trumps användning av sociala medier smitta av sig på svensk politisk kommunikation under årets valrörelse?
Mitt eget svar på den frågan:
Jo du, det är inte en fråga om ifall det kommer att ske. Vi är redan mitt uppe i det. Men det hänger inte bara ihop med Trump, utan även med logiken i de nya digitala mediekanalerna. De ligger långt utanför det gamla inkörda pressetiska regelverket och den logik både journalister och konsumenter tror sig känna till.
Vi tror oss kanske vara utsatta för reklam och propaganda i form av annonser med ett budskap från en tydlig avsändare.
Så enkelt är det inte längre.
Det kommer att finnas affischer, annonser och torgmöten även i valrörelsen 2026. Men en allt större del av den politiska marknadsföringen kommer att utspela sig på helt annat håll, och med en helt annan tonalitet och kreativitet. Då blir budskapet och avsändaren underordnade jakten på räckvidd, likes, delningar och digitala relationer.
Trump är en mästare på att använda den logiken till sin egen fördel. Men det är även politiska opinionsbildare i Sverige. Till exempel både Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, som båda var representerade av respektive partisekreterare.
Inte så att de ljuger på Trumpvis i yttrandefrihetens namn, utan för att de behärskar konsten att bygga långsiktiga relationer med innehåll – ord, bilder, video, berättelser, kommentarer, skojigheter, provokationer, satir, betalda samarbeten med influencers och i vissa fall även motståndarhån.
De har också utvecklat hantverket som sociala medieexperten Lina Livian berättade om i programmets inledning, tillsammans med journalisten Emanuel Karlsten. Det vill säga, att utvärdera i detalj varje reaktion på varje publicerat inlägg, hela tiden förhålla sig till techbolagens förändrade algoritmer och interagera med sin noga definierade målgrupp.
På ett mycket mer utvecklat sätt än vad traditionella medier lyckas göra. Allt för att skapa en smart och effektiv marknadskommunikation som sprider sig av egen kraft – organiskt. Istället för med hjälp av köpt medieutrymme.
Lina Livian har byggt upp 5 000 superlojala fans till sitt instagramkonto Glowaddiction på det sättet. De bidrar till innehållet, sprider det och står för en återkoppling som är guld värd för utveckling av produkten.
För vilket politiskt parti som helst är det arbetssättet en dröm om guld och gröna skogar.
Det är även ett arbetssätt och resultat som de stora etablerade mediebolagen också drömmer om.
Men det finns också tusen möjligheter att trampa fel. Till exempel med innehåll som skruvas så hårt att det helt skymmer budskapet. Eller skadar varumärket genom att vara grovt och uppfattas som vilseledande.
Som en påverkansoperation.
Vi som väljare vill inte känna oss manipulerade. Ett politiskt parti har inte råd att uppträda som manipulatör.
Men balansgången är svår. Tre sekunders videoprovokation säljer klick. Politiska tal gör det inte.
Hittills har inget val avgjorts i sociala medier. Det lär valet 2026 inte heller göra. Häromdagen kom Internetsstiftelsens intressanta rapport Svenskarna och internet, valspecial. Där framgår att de traditionella medierna fortfarande är väljarnas överlägset viktigaste informationskälla.
Tiktok är den snabbast växande nya kanalen. Men det är en mycket liten del av väljarna som hämtar sina politiska nyheter därifrån. Det vill säga, om man kollar på samtliga åldersgrupper.
För ungdomar ser det helt annorlunda ut. Särskilt för den verkligt attraktiva gruppen förstagångsväljare.
Då talar vi om politikens kunder som står i begrepp att för första gången köpa in sig på ett politiskt program. Och sedan kanske återkommande göra precis samma affär vart fjärde år.
Tills de checkar ut en livstid senare.
Det handlar om sju procent av väljarna. Hälften av dem tar dagligen del av politiskt innehåll i sociala medier. Var tredje förstagångsväljare ser Tiktok som en viktig kanal för politisk information.
Det är klart att partiernas mediestrateger slipar på sina Tiktokformat, Instagramformat och Youtubeformat. Och de avviker som bekant kraftigt från en debattartikel i DN.
Risken att gå över gränsen till det manipulativt vulgära ökar då kraftigt.
Sverigedemokraternas partisekreterare Mattias Bäckström Johansson slapp frågor om Trollfabriker och anonyma avsändare, men bekräftade partiets ökade fokus på kreativ användning av sociala medier för att öka spridningen organiskt.
Hans kollega hos den politiska motståndaren Miljöpartiet, Katrin Wissing, bekräftade samma ambition. På det området råder ingen konflikt.
– Men försöker man bygga så mycket relationer, att man glömmer bort att berätta det man egentligen vill ha sagt? frågade moderatorn Kristian Wedel.
– Det är klart att det är lätt att jaga spridning. Varken partierna eller användarna på de här plattformarna bestämmer helt vad som ska dyka upp. Det är algoritmerna som styr vad som premieras. Det får man jobba med, svarade Sverigedemokraternas partisekreterare Mattias Bäckström Johansson.
– Hur ska man skruva bildval och kvalitet? Och mäta och se vad som får mer spridning än något annat? Det är klart att det påverkar samtalet, för att kunna styra mot maximal exponering. Då skiljer sig kanske budskapet från det som man hade tänkt publicera från början. Det är en avvägning som är med och påverkar det offentliga samtalet i hög utsträckning, sa Mattias Bäckström Johansson.
– Vad gör man då när det går snett, undrade Kristian Wedel.
– Det är bara att ösa på. Internet glömmer aldrig, men det är en ny dag varje dag. Det är bara att köra på, svarade Mattias Bäckström Johansson.
Men han efterlyste också en ny yttrandefrihetsdebatt där grundlagen ses över, med regleringar så att det som sägs i de nya medierna kan få samma skydd som publiceringar i traditionella medier.
Det hade varit intressant att höra vad företrädarna för de etablerade medierna hade tyckt om det. Men den frågan blev hängande i luften.
Det blir spännande att se hur det går med förtroendet för politiska partier, om de skruvar sitt innehåll så hårt att de passerar gränserna för det som vi väljare/konsumenter kan kräva av journalistik eller reklam.
Så till det stora bråket i yttrandefrihetens namn. Kanske log den stridbare yttrandefrihetsikonen Torgny Segerstedt i sin eventuella himmel, när SOM-institutets heligt förbannade biträdande föreståndare Patrik Öhberg råskällde på medieföretaget Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt.
Här är bakgrunden:
Kvartal är en uppstickare på medieområdet som säger sig stå för journalistik utan agenda. Eller journalistik som är ideologiskt varudeklarerad från skribenter som öppet tar ställning.
Kvartal försöker positionera sig som utmanare till större men tröga traditionella jättar som DN, Sveriges Radio och SVT.
Satsningen finansieras av privata bidragsgivare. Utan den transparens som Kvartal gärna pratar om när det gäller journalistik. Och man gör ett stort nummer av påståendet att samhällsjournalistiken i public service är färgad av förutfattade meningar eller agendor hämtade från vänster.
Förra veckan, lämpligt nog tajmat med en stort uppslagen reklamkampanj, släppte Kvartal artiklar, poddar och kommentarer med vinkeln att det ansedda SOM-institutet vid Göteborgs universitet medvetet gynnat publicservice-bolagen i förtroendemätningarna.
Publikens förtroende för public service sjunker visserligen något år från år. Men jämfört med andra medier har radio och tv som finansieras över skattsedeln fortfarande skyhögt förtroende, enligt SOM-institutet.
Totalt sett. Och mest hos väljare som står till vänster.
Högerväljare, och särskilt Sverigedemokraterna, drar ner siffrorna betänkligt. De litar inte på public service i samma utsträckning.
Förtroendeutvecklingen har blivit ett problem till exempel för SVT-chefen Anne Lagercrantz som vill försvara verksamheten och budgeten mot politiskt eller ideologiskt grundade inskränkningar.
Men mätresultatet borde vara ännu lägre, enligt Kvartal. Beroende på att andelen Sverigedemokrater i SOM-institutets mätningar är för litet. De deltar i lägre utsträckning i undersökningarna och borde därför viktas upp, anser Kvartal.
Artiklarna störde inte bara SVT. De retade gallfeber på statsvetarna i Göteborg. De har gjort samma mätning i 40 år och vill inte äventyra sin tidsserie nu genom att förändra förutsättningarna. Dessutom skulle en omviktning bara påverka resultatet med ett par procentenheter, anser de.
Så SOM-institutets biträdande föreståndare Patrik Öhberg använde det mesta av sin tid i panelen på Pressfrihetens dag åt att beskylla journalisten Jörgen Huitfeldt för oärlig journalistik i egen sak.
Fast egentligen hade han ställt in sig på att prata om vad forskningen säger om varför förtroende sjunker i väljargrupperna till höger. Mönstret uppstod efter 2015.
Huitfeldt skakade på huvudet. Vad var det där, annat än en vanlig journalistisk granskning, som även statsvetare får tåla, undrade han i ett lågaffektivt bemötande.
Till slut tröttnade delar av publiken och lät oss alla förstå att de hade hört nog. Det är bara att konstatera att yttrandefriheten har sina gränser även hemma hos Torgny Segerstedt.
Men det här med neutral journalistik, finns den, och har den någonsin funnits? Objektivitet är annars ett honnörsord inom journalistiken. Men något sådant finns inte, enligt Sveriges Radio-korrespondenten Cecilia Uddén.
– Det finns ingen som kan vara objektiv, utom Gud som är allseende och ser allting på en gång. Alla människor har ett bagage och ser olika saker på helt olika sätt. Däremot ska vi vara opartiska. Det är en helt annan sak. Journalister ska vara opartiska, skeptiska och tvivlande, som Tage Danielsson uppmanade oss att vara. Den som inte tvivlar är inte riktigt klok. Det är en ledstjärna.
– Men journalister ska också vara empatiska och försöka leva sig in i alla sidor i en konflikt. Jag längtar efter den gamla typen av journalistik. Att vara forskande och inte surra fast sig i förutfattade meningar. Undersöka världen. Vara ute på fältet. Det är då man drabbas av verkligheten. Det är då man måste ompröva sina föreställningar.
Kvartals Jörgen Huitfeldt nickade uppskattande. Han sa sig gilla Cecilia Uddén för att han vet vad hon tycker.
– Det som var mitt problem med public service, när jag arbetade där, var att jag inte tyckte man levde upp till vad som sades i festtalen. Man sa att man skulle vara opartisk och nyfiken åt alla håll och förutsättningslös. Så tyckte jag inte att det var, sa han inför den fullsatta teatern.
– Så var inte diskussionerna när vi diskuterade olika samhällsfrågor. Framför allt när det som kallas kulturkriget pockade på. Då var det många journalister som befanns sig i ett läger. De tenderade att vara mer progressiva än vad människor är i allmänhet, lite mer vänster än vad människor är i allmänhet. Framför allt i mycket av de tongivande livsstilsfrågorna. Det som är den politiska konflikten sedan tio, femton år tillbaka. Där kände jag brist på nyfikenhet och vilja att påverka publiken i en riktning som man själv tycker.
Vilka medier konsumerar då en public service-skeptiker som Jörgen Huitfeldt själv?
Jo, visade det sig, nästan bara public service. Gärna Aktuellt och Agenda i SVT.
– De gör mycket bra journalistik, sa han.
Strax därefter fick han alltså sina fiskar varma från statsvetaren Patrik Öhberg, och Cecilia Uddén tackade Jörgen Huitfeldt för artigheterna:
– Du styrs av en agenda som handlar om att öka misstron mot public service. Det ser man i er annonskampanj som kom samtidigt med detta avslöjande. Det tycker jag är otroligt trist. Det är inte att gå ut i verkligheten förutsättningslöst, nyfiket och leta efter bevis för sin egen tes, sa hon. Och fortsatte sedan:
– Misstanken uppstår när man vet vad Kvartal står för. Det är detta som är så upprörande med ny journalistik. Det är så mycket åsiktsjournalistik, och viljan att upptäcka saker och beskriva en värld styrs av en agenda. Det som du anklagar public service för anklagar jag dig för.
Jörgen Huitfeldt:
– Det får du gärna göra. Men är det något maktintresse i Sverige som gått fria från relevant granskning genom alla år så är det de stora medierna. Det vi har gjort är helt normal journalistik. Man har ett uppslag, undersöker det och publicerar resultatet.
Detta blev många många skrivna ord om vad som sas på Pressfrihetens dag 2026. Men jag lovar, det sas mycket mycket mer.
Det är det som är så underbart när ordet är fritt. Åsikterna är respekterade. Tvivlet inte tiger still. Och människor är kloka nog att lyssna på varandra.
Det kommer en Pressfrihetens dag 2027 också. Kanske fyller vi Scandinavium då, som Kristian Wedel hoppades på.
Vi som var med och jobbade med programmet i år drar lite efter andan. Det är komplexa frågor. Svåra att redan ut på ett rättvist sätt.
Men det är klart, får vi Trump och New York Times chefredaktör ihop med Tysklands förbundskansler Friedrich Merz och Bruce Springsteen i panelen ska det nog lyckas.
