10 nya miljarder till Torslanda – här är min vision för Göteborg

Volvo Cars satsar ytterligare 10 miljarder i Torslanda – utöver de 30 miljarderna till batterifabriken. Det stärker mig i min egen vision för Göteborg:

Alla vi som lever här ska känna framtidstro. 100 procent av oss.

I stället för misstro.

Skrik gärna ordet med feta versaler: FRAMTIDSTRO. Lägg gärna till fem utropstecken bakom: FRAMTIDSTRO!!!!!

Men säg för all del inte att vi ska vara världens mest framtidstroende stad.

I två hyfsat långa problematiserande texter har jag försökt borra mig ner i visionen för Göteborg. Fem viktiga slutsater har jag väl dragit:

1. Det saknas en vision. Det som de ledande politikerna tror är en vision är något helt annat.
2. De som efterlyser en vision gör det oftast inom ett avgränsat område. För näringslivets utveckling, för ökad trygghet i staden eller för utjämning av sociala klyftor, till exempel. Men en verklig vision behöver omfatta stadens helhet – alla vi som lever och verkar i den.
3. En vision ska vara engagerande, samlande och kanske ouppnåelig – men utvecklingen över tid bör vara mätbar.
4. De försök som görs att formulera en vision landar ofta i någon sorts komplexkontext, där vi ska mätas mot världens största metropoler i termer av innovationsförmåga, hållbarhet eller liknande.
5. Det går inte att grupparbeta fram en vision i stadens förvaltningar, bolag och olika politiska församlingar. Då blir den urvattnad, sönderkompromissad och meningslös i sin formulering.

Jag har fått en del respons på texterna, och även konkreta förslag på visioner. Någon sorts minsta gemensamma nämnare verkar vara att Göteborg ska vara en attraktiv stad att leva i. Det är betydelsefullt inte minst i dessa dagar när behovet av välutbildad arbetskraft ökar än mer. Northvolts och Volvo Cars batterifabrik kommer till exempel behöva leta medarbetare på en internationell arbetsmarknad.

Så vad gör staden attraktiv? Det är förstås en mängd saker. Som hur hus och stadsmiljön utformas. Som hur studiemöjligheterna är. Vilka jobbmöjligheter som finns, om man inte är elektroingenjör eller AI-specialist. Hur framgångsrikt kampen mot den organiserade brottsligheten bedrivs. Bostäder, trafik, förskola/skola, kulturutbud och mycket annat utöver närheten till natur och skärgården.

Vad som är attraktivt för vissa är mindre intressant för andra, beroende på personliga förhållanden och värderingar.

Låt oss ta det ett snäpp till

Men låt oss ta tanken på attraktivitet ett snäpp till. Det är då jag landar i framtidstro.

Framtidstro går förstås att känna i olika utsträckning beroende på värderingar och situation i livet. Det går att ha väldigt lite, lite mer eller mycket framtidstro om man bor i norra Biskopsgården såväl som i Askim.

Självklart är det kopplat till personlig läggning och personliga förhållanden. Långtidssjuka, mobbningsoffer, arbetslösa, sörjande och äldre som ska få vardagen att gå runt på garantipension kan tänkas känna framtidstro i lägre utsträckning än vad välmående direktörer gör.

Och gnällspikar som har misstro som förinställt känsloläge har inte naturlig fallenhet för att känna framtidstro.

Men en behändig storstad som Göteborg borde kunna ge sig ut på en medveten resa mot en gradvis ökande kollektiv framtidstro – bort från den deprimerande misstron.

Det är attraktivt. Hopp föder hopp. Glädje skapar lust och jagar bort misstro.

Det går inte att snacka fram

Det förutsätter förstås att det finns verklig anledning att känna framtidstro. Det går inte att snacka fram den. Beordra oss till positivt tänkande. Sälja in den med reklam.

Framtidstro är besläktat med tilltro, och skapas av att positiva resultat successivt kan redovisas på område efter område. Och av att förståelse för olika besvärligheter i vardagen orsakade av politiska beslut leder framåt. Mot ett tillstånd som ger anledning att tro att det är värt allt det obekväma på vägen dit.

Även om vägen är lång, och resan går långsamt.

Då är det ledarskap, förändringskommunikation och delaktighet som behövs. Det vill säga självklara saker som vi också kan begära att ledande politiker, kommunala chefstjänstemän och ledare inom den privata sektorn ska ägna sig åt.

Jag är blåögd

Mina ögon är blå. Jag vet det. Men jag vill ha framtidstro. Och jag vill få anledning att känna det.

Putin finns där vid ett groteskt stort mötesbord med Macron på andra kortsidan, trupperna flyttas närmare gränsen mot Ukraina och ryska militärer ritar ringar runt Gotland i den Vladimirkontrollerade televisionen. Klimathotet är reellt. Pandemin är inte över. Inflationen och elpriserna stiger.

Det finns ganska mycket som påverkar framtidstron i fel riktning just nu och som ingen lokal ledare i världen kan göra något åt.

Men i Göteborg finns ändå anledningar till att se ljust på framtiden. Generellt sett.

Arbetsmarknaden utvecklas bra, de stora investeringarna i stadsbyggnad, infrastruktur, hotell och nöje, samt forskning och utveckling stärker både staden, samhället i stort och människorna som bor här.

Sedan har vi alla problemområden och besvärligheter, självklart. Men personligen väljer jag att ha mer framtidstro än misstro.

Det betyder inte att mina blå ögon har förlorat sina kritiska linser. Ingen medborgare ska rakt av köpa vad politiker, kommunala topptjänstemän eller storföretagsledare säger. Egenintressen och särintressen ska genomskådas. Missförhållanden ska avslöjas. Vägval ska debatteras. Missnöjesyttringar ska vara ett välkommet engagemang. Lyhördhet ska premieras.

Fagert tal utan koppling till effektiv verkstad är inget för mig.

Men jag kan ändå köpa en vision byggd på en tro om att vi kan ta oss fram till en bättre framtid för oss alla. Jag tror att vi är många göteborgare som längtar efter det.

Framtidstro kan mätas

Det går att mäta hur vi rör oss mot den framtidsbilden. Vi får väl helt enkelt låta SOM–institutet eller någon annan fråga göteborgarna om de har framtidstro. Och om den har ökat eller minskat sedan senast.

Om alla kommunala satsningar över tid också styrs mot visionen om framtidstro ökar möjligheterna att förklara syftet och visa sammanhanget med projekt som är svåra att förstå sig på.

Till exempel att den uppgrävda staden och den misstrodda satsningen på Västlänken förväntas leda fram till en mer effektiv regional arbetsmarknad som är en förutsättning för företag i Göteborg som behöver inpendling – och för cityhandeln som behöver ett större kundunderlag.

Mot framtidstro.

Eller att ansträngningarna för att ta hem spelet om batterifabriken handlar om mycket mer än 3 000 jobb. Det är också en del i den stora klimatomställningen och en förutsättning för att det västsvenska fordonsklustret ska utvecklas och på längre sikt finnas kvar.

10 nya miljarder till Torslanda

Samtidigt som det här skrivs kommer nyheten om att Volvo Cars investerar 10 miljarder i sin Torslandafabrik. Det skapas inga nya jobb, enligt nyhetsflashen från Ekot. Det stämmer inte. Enbart beskedet om att Volvo-fabriken moderniseras, förbereds för elbilstillverkning och fortsätter vara en del av den stora branschomställningen skapar jobb. Först genom de arbetsinsatser som blir en effekt av investeringen. Sedan genom att andra företag blir intresserade av att bygga upp helt nya verksamheter i Göteborgs växande fordonskluster.

Det i sin tur skapar ekonomiska förutsättningar för sociala insatser där det behövs, högre kvalitet och bättre arbetsvillkor i omsorgen och bättre möjligheter att bekämpa segregationen.

Ett kvitto på politiskt ledarskap

Begåvade politiska ledare har stora möjligheter att arbeta med begreppet framtidstro.

I den internationella marknadsföringen blir staden där 100 procent av medborgarna ska känna framtidstro också användbart. Vem vill inte vara en del av framtidstron?

Utvecklingen över tid av medborgarnas framtidstro blir ett kvitto på framgången i det politiska ledarkapet.

Varje stor satsning, varje stort projekt behöver målsättas och motiveras med en egen vision. Vad ska en ny bro, ett nytt life sciencecenter, en satsning på ökad trygghet i Tynnered leda till? På vilket sätt leder det fram till den övergripande visionen om framtidstro för oss alla?

Ett koncept som har prövats

Nu är ju inte framtidstro något nytt begrepp i det här sammanhanget. Det förekommer redan på flera håll i den kommunala och politiska kommunikationen. Inte minst i debatten om hur samhället kan påverka de vägval unga människor i förorterna gör.

Göteborgs Hamn har framtidstro. Den stora kommunala bostadskoncernen Framtiden använder framtidstro som ett centralt begrepp i sin storsatsning på att lyfta de stadsdelar som bolaget kallar utvecklingsområden. Det är huvudsakligen de delar av staden som polisen kallar utsatta områden.

Men Framtiden mäter inte graden av framtidstro. Varken före, under eller efter att satsningarna genomförts. Det är inget nyckeltal, mer en känsla av att förutsättningarna skiljer sig mellan ungdomars tror på framtiden beroende på vilken del i staden de bor i.

Inför valet 2018 gjorde Moderaterna i Göteborg ett litet försök att jobba med framtidstro och hopp i sin politiska kommunikation. Den dåvarande lokala partiledningen, där kommunstyrelsens nuvarande ordförande Axel Josefson ingick, skrev en debattartikel i GP om vilket Göteborg de ville skapa. Rubriken blev: ”Göteborg ska bli en stad med framtidstro för alla”.

Några månader tidigare hade samma parti väckt uppmärksamhet med en reklamkampanj som satte staden i dålig dager. Jag skrev om det här: https://kennygenborg.com/hur-tanker-moderaterna-i-goteborg/

Nu citerar jag mig själv från den texten:

”I näringslivet diskuteras företagsklimatet, bostadsbristen, kriminaliteten, resultaten i skolan, de laglösa förorterna och segregationen. Den diskussionen måste föras öppet och konstruktivt. Men det absolut övervägande intrycket som mina kontakter i näringslivet förmedlar är en stark framtidstro, en stolthet över Göteborg som det ser ut precis i dag och en vilja att satsa här. Det gäller både storföretagens ledare och i många mindre företag med unga entreprenörer.”

Inte under min livstid

Alla kommer inte känna framtidstro i Göteborg. Inte under min livstid. Troligen aldrig. Människor som ifrågasätter om Göteborg verkligen ska erbjuda så mycket som staden gjort för att få en batterifabrik kommer till exempel alltid ha samma ryggmärgsreflex.

Åsikterna om vad som är en bättre framtid ­– och vad som är en sämre – kommer alltid gå isär.

Men himlen är den enda begränsningen för en vision värd namnet.