Visionen för Göteborg: Det ska va gött att leva

Visionen för Göteborg är ett engagerande ämne. Så vi kör väl ett varv till på samma tema. Kan det vara så simpelt som att det bara ska vara gött att leva här?

Nej, det är ingen enkel match att formulera en vision för en hel storstad. Det vill säga, något som är mer än en käck reklamslogan, mer än en målsättning för delar av näringslivet och mer än ett politiskt partis säljande valbudskap.

Men längtan är stor, efter en enande och engagerande målsättning för ett rörigt och vilset Göteborg som ”befinner sig mitt i ett utvecklingssprång”.

Som vi började säga på min tid i Business Region Göteborg.

I några intressanta socialamedier-kommentarer till min förra text, bjuder Bokmässans kommunikationschef Maria Rogstad Norberg på inblick i svårigheterna för en sådan process.

I sin tidigare roll på Göteborgs stads stadsledningskontor var hon projektledare för det stora arbetet med att ta fram stadens första gemensamma kommunikationsstrategi, inklusive enhetlig grafisk profil och någon form av enhetlighet i hur kommunens verksamhet och åtaganden beskrivs.

”Ett gigantiskt grupparbete”, som involverade alla kommunens förvaltningar och bolag.

Nu lämnar hon också ett tydligt besked som visar att flera av stadens nu ledande politiker har missuppfattat vad en vision egentligen är:

Begreppet ”Hållbar stad – öppen för världen” skall betraktas som ”ett huvudbudskap för stadens övergripande kommunikation, en gemensam riktning, en strävan att jobba mot. Ingen vision. Ingen slogan.”

Hörde ni det Axel Josefson (M), Karin Pleijel (MP), Daniel Bernmar (V), Martin Wannholt (D), Jessica Blixt (D) som alla på olika sätt hänvisade till denna formulering när jag frågade efter stadens vision.

Maria Rogstad Norberg igen: ”Det var inte en framkomlig väg att få en politisk enighet kring en vision. Det gick dock att, efter ett gediget förarbete med bred förankring i stadens verksamheter få den dåvarande politiska ledningen att enas kring en kommunikationsstrategi och huvudbudskap för stadens kommunikation. Spetsigt nog? Nja. Men ändå något som satte en gemensam riktning där och då.”

Politiska partier och starka politiska ledare ska förstås ha visioner. Därmed inte sagt att de alla ska dela samma vision. De ska självklart skilja sig åt ideologiskt, och från olika håll sträva efter en samhällsutveckling som ytterst grundas i vad partimedlemmarna har bestämt som viktigt och prioriterat, och som de sedan har fått väljarnas mandat för

Men det skiljer sig en del mellan lokal politik och riksdagspolitik. På det lokala planet är det politiska arbetet ofta mer pragmatiskt – mer samarbetsinriktat.

Så låt oss titta en gång till på vad politikerna svarade på min andra fråga i förra texten: vad de skulle vilja bygga en egen vision för Göteborg på. Går det att hitta en minsta gemensam nämnare? Det skulle väl vara Miljöpartiets ”Det är gött att leva kort och gott” i så fall.

Det är ett välfärdsfokus uttryckt på lite olika sätt beroende på politisk utgångspunkt.

Socialdemokraternas megaaffischnamn (se bilden från Göteborgs stadsmiljö nedan) Jonas Attenius talar också om ”ett gott liv”.

Demokraterna Wannholt och Blixt talar om en trygg, säker och vacker stad att älska och vara stolt över.

Vänsterpartiets Daniel Bernmar betonar jämlikhet och jämställdhet men vill också att Göteborg ska vara ”en ledande stad i världen för hållbar utveckling”.

Men ingen av dem tar upp faktorer som skapar resurser som sedan går att fördela och satsa på välfärd, bättre skola, innovationer för hållbarhet, ökad trygghet, klimatomställning och lönelyft för Kommunals eller Polisförbundets medlemmar.

Det vill säga de skatteinkomster samhället får genom att arbetsmarknaden utvecklas med fler och bättre betalda jobb i växande privata företag. Med ökad köpkraft och ökad tillgång till kompetens. Det som brukar kallas tillväxt.

Två av de sex partier som valde att delta i min lilla enkät tar dock upp näringslivsutvecklingen som en hörnpelare att bygga en vision runt. Det är naturligtvis ideologiskt grundat, men borde det verkligen gå en skiljelinje på just detta område?

Liberalernas Axel Darvik: ”En stad som genom samarbeten är ledande i världen när det kommer till forskning och innovationer.”

Moderaternas Axel Josefson: ”Vi behöver också skapa bra förutsättningar för företag att etablera sig och kunna växa samt kunna skapa jobb åt göteborgarna”

I eftersnacket till den förra visionstexten kom ett par konkreta förslag som bygger just på näringslivsperspektivet i en vision.

Nationalekonomen, professor emeritus, Charlie Karlsson (med ett politiskt uppdrag för D kommunen) är en akademisk veteran med djup specialisering på faktorer som påverkar regioners utveckling. Internationellt och nationellt. Hans visionsförslag är rakt och enkelt. Det är en sorts kombo av målen ”gött att leva” och ”utveckling och innovation”:

Charlies förslag: ”En attraktiv stad”.

Mätbarhet är något av en käpphäst för Charlie Karlsson, när det gäller kommunala satsningar. Det vet jag av egen erfarenhet. Och här har han en poäng. Vägen mot en vision måste gå att staka ut och följa såväl framåt som bakåt.

Men en stads attraktion ligger också i betraktarens egna ögon. För vissa är den lilla sömniga småstaden mer attraktiv än den växande livliga storstaden. För andra är stimulerande privatekonomiska möjligheter mer attraktivt än krympande ekonomiska skillnader på samhällsnivå.

Det är en fråga om värderingar.

Men det väcker också andra frågor: Hur attraktiv kan man bli? Och hur skapar man folkligt engagemang för en så avskalad och självklar vision?

Charlie Karlsson igen: ”Vilka i folket vill inte ha en attraktiv stad? Och vilka i folket vill inte ha en stad som växer i attraktivitet? När en stad växer och fler kommer i arbete så växer produktivitet eftersom lärandet blir större när fler är sysselsatta. Och när produktiviteten stiger höjs lönerna.”

Fastighetsutvecklarna Johan Peterson Aldergren och Lena Aldergren är också djupt engagerade i Göteborgs utveckling. De har försökt skapa opinion under mer än tio år för att Göteborgs stad ska bestämma sig för att bli ”en av världens tio bästa städer att bo och leva i”.

Se där, här har vi den ganska vanliga ambitionen att bli världsbäst. Och även den förutfattade meningen om att alla delar samma uppfattning om vad som är bra livsmiljö. Som om det inte fanns värderingsgrundade skillnader.

Men paret Aldergren har förstås tänkt längre än så. Det här är också en kombo av gött att leva-visionen och utveckling och innovation. Dessutom har de svaret på hur visionens måluppfyllnad ska kunna mätas.

Först ställer de ett antal frågor:

”Vilken typ av stad vill vi lämna över till våra barn och barnbarn om 20, 30 års tid?

Vad är det som skall göra Göteborg till en attraktiv spännande stad att bo i, en stad som nyutexaminerade studenter från världens olika delar vill flytta till, inte från?

Vad är det som skall göra Göteborg till en stad med ett attraktivt erbjudande, med hög livskvalitet och en spännande framtid för sina invånare?”

Lägg dock märke till att de till exempel inte nämner tillståndet i de så kallade utsatta stadsdelarna, de vidriga förhållandena på skuggarbetsmarknaden eller slitet i hemtjänsten. Liksom alla andra växande storstäder finns det ett vardagsliv långt från det som nyexade internationella studenter lever.

Sedan ger de förutsättningarna:

”En vision för Göteborgs framtid måste ta ett långsiktigt helhetsgrepp om stadens utveckling som bär långt bortom en eller ett par korta mandatperioder och vara utformad så att den ger tydlig vägledning och underlag för att fatta beslut som påverkar stadens framtid. För att vara användbar är det också viktigt att den möjliggör objektiv kvantitativ uppföljning och är utformad så att det går att mäta om vi är på rätt väg eller inte.”

Så hur ska det mätas?

Aldergrens förslag är att Göteborg köper in sig på de undersökningar av levnadsstandard som det globala konsult- och researchföretaget Mercer, tidningen The Economist, och engelska livsstilsmagasinet Monocle gör. Mätningarna resulterar i en topplista.

Och de vill göra skillnad på individens subjektiva uppfattning om livskvalitet, och de faktiska levnadsförhållanden som finns i ett samhälle. Då vägs bland annat faktorer som miljö, luft, kriminalitet och skolor in.

Inte helt enkelt, menar jag, för vi har alla olika värderingar. Perspektivet blir olika bland annat beroende på vilken del av samhället man befinner sig i. Socialt, ekonomiskt, ålder med mera.

Men vem har sagt att det ska vara enkelt att skapa visioner? Det som är bra för det innovativa näringslivet får också goda effekter för människor på samhällets mindre soliga sida.

Det är politikernas jobb att se till att hela staden gynnas av resultaten som skapas om visionen leder framåt.

Kanske går det inte att formulera en enda vision för en hel stad.

Kanske är det mer effektivt och lättare att skapa visioner för skarpt avgränsade områden. Som arbetsmarknad, skola, transporter, bostadsmarknad, evenemangsstad, innovationer eller annat.

Troligen är ett gigantiskt grupparbete helt fel modell för att plocka fram en slagkraftig vision.

Men någon ledande politiker måste väl ändå kliva fram nu, och säga att de har en dröm?

FOTNOT 1

Observera att politikerna som citeras utvecklar sina visionstankar i något längre form i min förra text om visionen för Göteborg.

FOTNOT 2

Auckland i Nya Zeeland toppade The Economists lista The most livable citys in the world 2021.

På topp tio fanns förra året bara två europeiska städer, Zürich och Geneve.

Men det är en rankning gjord under väldigt speciella omständigheter. Städer i Nya Zeeland och Australien belönades för sin resoluta isolering från omvärlden när pandemin slog till, med möjligheter att hålla öppet för krogar, kulturutbud, skolor och studentliv.

2018 toppade Wien, för att sedan halka ner till en tolfteplats.

Resultatet kanske säger en del om hur svårt det är att mäta uppfyllnad av visioner.