Journalistikens framtid – så tråkig att jag somnade

En lokaltidningschef på 50+ måste också ha spring i benen, vara lustfyllt engagerande och sprudlande inspirerande. Ung i anden. Inte tung i gumpen.

Sanslöst påhittig men inte tröstlöst trög. Precis som vilken 23-årig entreprenör som helst.

Den där gamla trötta, grå, fantasilösa och förvaltande redaktionsledaren är inte typen som kan ta den lokala journalistiken in i framtiden. Även om det är erfarna personer som förstår sig på såväl journalistisk etik som krass tidningsekonomi.

Det var verkligen inte det jag hade väntat mig, men det var den insikten som slog mig när jag klickade mig in på ett webbinarium om hur den lokala journalistiken vinner terräng. Arrangerat av forskningsprogrammet Medier & demokrati vid Lindholmen Science Park.

Ämnet är fantastiskt intressant. Den presenterade forskarrapporten från Carina Tenor och Gunnar Nygren hoppingivande. Panelen med lokaltidningschefer är kompetent. Grå, men kunnig.

Men speglar den här uppvisade energinivån i diskussionen om de lokala mediernas ödesfrågor innovationskraften i den stora omställningen av traditionella lokala nyhetsmedier?

Då har branschen ett större problem än vad till och med Mark Elliot Zuckerberg förstått.

Här tittar erfarna mediechefer i skärvorna av en kraschad backspegel – och ser mest bara sig själva med en bekymrad rynka i pannan. De klarar inte att förmedla nytänkande i en särskilt imponerande omfattning.

Jag gick snabbt från vaken till lättsömn, djupsömn och till slut drömsömn. Hela sömncykeln på 30 sekunder. Fick nypa mig i kinden, sparka mig på smalbenet, ruska om mig själv och fokusera på samtalet.

Inget fel på forskning. Medierna och journalistiken behöver mer av detta. Mer av goda exempel. Mer av besvärliga sanningar. Mer av utmanande frågor.

Min oro gäller tidningscheferna energilösa diskussion. Orden var som hämtade från tiden när smattret hördes från de fina gröna Halda-maskinerna på den rökiga trånga lokaltidningsredaktionen i Trollhättan där min yrkesbana startade.

Fast där var sannerligen energinivån otroligt mycket högre. Eller hur Kerstin, Karin, Roger, Tomas, Lennart och alla andra goda jobbarkompisar från denna viktiga tid i mitt liv?

Frågeställningarna till medier & demokrati-panelen är högst relevanta. De är kopplade både till mediernas möjligheter att utvecklas tillsammans med sina läsare/sin publik, och till en av vår tids stora demokratifrågor; journalistikens plats i samhället, och förtroendet för journalister.

Fråga: Hur kan den lokala journalistiken än bättre knyta an till det lokala samhället?

Ett av svaren: ”Vi tänker försöka nå nya läsare genom sociala medier”.

Min kommentar: Sådana tankar var riktigt spännande när de luftades för sisådär 12 år sedan. Nu är nytänkarfaktorn i nivå med ett förslag om att Göteborgs-Posten borde återinföra den fyndiga fyren i sin logga.

Ett par andra svar: ”Vi behöver utveckla och öka dialogen med våra läsare.” ”Det vore dumt att inte lyssna på vad människor vill ha”.

Min kommentar: Det har tidningsredaktörer sagt sedan Johann Gutenberg gick i kortbyxor.

Hur vore det att resonera mer utifrån hur läsarnas/publikens förväntningar på god lokaltidningsjournalistik har förändrats och nu kommer att fortsätta förändras? Vad är det för ny typ innehåll som ska erbjudas? I vilka nya former? Vilka nya funktioner? Med vilka nya dialogverktyg blir en redaktion mer lyhörd för sina uppdragsgivare – allmänheten?

Här kom trots allt en smått befriande kommentar från panelens lokalradiochef: ”Vi förstår nu att alla lyssnare inte känner igen sig i det vi gör. Det är en stor utmaning för Sveriges Radio … ett bra sätt är att lära känna sin publik”.

En chefredaktör talade om starka berättelser och bra bildmaterial.

Men snackar vi självklarheter här, eller?

Och på vilka nya sätt kan sociala medier användas? Den utvecklingen går blixtsnabbt.

Nästa fråga: Hur ska journalisterna klara att både vara nära de människor som de ska granska – och samtidigt hålla professionellt avstånd?

Panelen visade sig vara rörande överens om att lokalmedier inte ska driva kampanjer på nyhetsplats för att skapa opinion. Kvällstidningen GT:s kampanj för folkomröstning om trängselskatt i Göteborg, nämndes som ett avskräckande exempel.

Man verkar också vara överens om att det är okej att skildra den egna utgivningsorten på ett sätt som gör att läsarna känner stolthet över att bo just där.

Min kommentar: Det är inte stoltheten för hemstaden som är problemet. Den har alltid varit en förutsättning. Och kampanjjournalistik har alltid varit en styggelse.

Men en lokaltidningsjournalists dilemma har sett likadan ut sedan tiden när Bodoni började lägga på sig och bli halvfet.

Man behöver lära känna folk som man skriver om, och man behöver kunna se dem i ögonen dagen efter när man handlar på Ica. Det är en del av yrket att klara att hantera de situationerna. Integritet och professionalism, kallas det för.

Fråga: Hur kan de stora mediekoncernerna balansera mellan stordriftsfördelar och lokal förankring?

I panelen är det ingen stor fråga. På den här nivån är det en självklarhet med koncernbildningar som en förutsättning för att alls kunna fortsätta bedriva journalistik. Fler måste dela på de övergripande stora kostnaderna. Men journalisterna och utgivarna behöver vara lokal närvarande.

Pendeln har svängt tillbaka. Lokalredaktionernas status och ställning har höjts.

Min kommentar:

Det här är en något nyare diskussion. Men redan när alla fortfarande visste att 12p är lika mycket som en cicero startade den utveckling som höll på att bli lokaljournalistikens död.

Strukturomvandlingen var en följd av att tidningsbranschen förlorade greppet om annonsmarknaderna av kända amerikanska skäl. Medieföretag slogs ihop i stora koncerner.

Lokala redaktioner lades ner. Redigering och redaktionellt beslutsfattande flyttades många mil från de människor som betalade för journalistiken. Tidningar i samma koncern fylldes med artiklar från TT, eller från en helt annan del av regionen. Av kostnadsskäl. Men lokala nyheter ska vara just lokala. Det finns inget så tråkigt som halvlokala nyheter. Det som händer i Göteborg är inte så intressant i Varberg.

Det var en vandring mot tidningsdöden.

Traditionella lokala medier förlorade sin roll som navet för samhällsdebatt och lokal information, och rollen som den självklara lokala marknadsplatsen. Det är dessa positioner som nu ska återerövras. Det kommer att kosta, men löna sig.

Däremot är det inte säkert att panelens utgångspunkt om helt nödvändiga stordriftsfördelar är riktig.

Småskaliga lokala medieinitiativ har testats många gånger och ofta misslyckats. Men just nu är kanske förutsättningarna bättre än någon gång tidigare, eftersom etableringströskeln sänkts och betalningsviljan höjts.

Fråga: Hur ska de lokala medierna behålla sin självständighet – när medierna blir allt mer beroende av politiskt beslutade ekonomiska stöd?

Min kommentar: Frågeställningen har funnits från tiden strax före när Lennart Hyland slutade kamma sig. Debatten är lika aktuell nu som då, med tillägget att förtroendet för att medierna klarar balansgången sannolikt minskar i snabbare takt nu. Här utvecklar jag ämnet: Förtroendet för medierna är på ett sluttande plan

Men det krävs mycket mer självinsikt, självkritik och självkänsla för att bryta den negativa utvecklingen, än den som visades upp i det här panelsamtalet.

Det mesta som sägs här är klokt, nyanserat, resonerande och uppriktigt.

Journalistik ska engagera, men inte var aktivistisk. Den kan med viss fördel vara lokalpatriotisk men ändå oberoende.

Den ska ge plats för människors berättelser och ha hög igenkänningsfaktor. Den ska sätta komplexa samhällsfrågor i ett större och förklarande sammanhang. Ge plats för dialog och debatt. Folkbilda, granska, beröra och underhålla.

Redaktioner ska ha örat mot marken, och ta upp frågor som är viktiga för lokalsamhällets invånare. Journalister ska finnas där ute, mitt bland det lokala samhällets människor.

Och så vidare.

Gamla sanningar håller än

Men, lokala medier behöver nog mer entreprenörskap. Människor som bryter ny mark. Personer som får oss alla att tro på möjligheterna.

Med ”alla” menar jag journalister såväl som läsare, tittare, lyssnare och alla som väljer att vara någon annans publik – eller att själv vara den som producerar innehållet i poddar, vloggar, instakonton, TikTok och alla tänkbara digitala kanaler utanför de traditionella mediernas varumärken.

Ålder har inte så mycket med saken att göra. Men attityd har det. Och förmåga att driva förändring – istället för att desperat springa efter trender som sätts av andra.

Jag förstår naturligtvis att otroligt mycket har förändrats i mediebranschen sedan jag senast satte min fot på en tidningsredaktion (oktober 2013).

Generationsskiftet är betydelsefullt, med många yngre nytänkande och skickliga journalister på plats. Digitaliseringen har kommit mycket längre. Förmågan att arbeta i flera format och kanaler har utvecklats på ett lovande sätt, tempot har drivits upp, konkurrensen skärpts och verktygen för att förstå och följa sin publik utvecklas snabbt.

Medieföretagen har också kommit långt på vägen mot en ny affärsmodell, där förlorade annonsmiljarder har kompenserats med lägre kostnader för administration, produktion och distribution och en kraftigt ökad vilja för att betala för bra journalistiskt innehåll.

Men det behöver nog ändå drivas mer utveckling i ett högre tempo.

En sådan fråga är förstås den växande informationsklyftan mellan de som har råd/vill betala för journalistik och de som inte har det.

Ämnet kom upp i paneldebatten, men detta pratade vi om redan långt före webbläsaren hette Netscape, den stora sökmotorn Altavista och alla kidsen hängde på Lunarstorm.

Är du fortfarande vaken, kära läsare? Eller har jag också tråkat ut dig?

Förlåt. Jag kunde inte hejda mig.