Frihamnsdagarna 2021 ger mersmak. Men det krävs också mer smak – sälta, sötma och beska – för att göra de stora asfaltsytorna i Frihamnen till Göteborgs Almedalen. Det är svårt att konkurrera med Visbys kändistäta kullerstensgränder.
Det här var första gången. Under en pågående pandemi. Med publikbegränsningar (max 600 på området).
Mot den bakgrunden blev Frihamnsdagarna en framgång. Det dukades upp ett generöst smörgåsbord för samhällsintresserade, med mängder med paneldebatter och alla lokala politiska partier representerade.
Frihamnsdagarna är ett jättearrangemang med alla faciliteter, säkerhet, teknik och programpunkter. Allt det där blev gediget utfört.
Under fredagen var det trots allt lite stämningsfullt med mingelmöjligheter.
Men på lördagsförmiddagen låg asfalten öde. Innan det fyllde på lite framåt lunchtid.
En spridd publik slog sig ned framför seminariescenerna. Debattörer, sponsorer och arrangörer fick nog mest hoppas på att det satt folk hemmavid och följde webb-tv-sändningarna.
Jag är inte säker på att det var så många där heller.
Ett evenemang av typen Frihamnsdagarna är något som Göteborg behöver, och en del av oss har längtat efter.
Men kan konceptet sätta sig, utvecklas och överleva?
Kan det bli en nationell angelägenhet?
Kan det göra skillnad, påverka opinioner, uträtta saker?
Kanske.
Men då krävs att några lärdomar dras och ett par större förändringar görs.
Här är fem utvecklingsområden (som det heter på konsultsvenska):
1) Lokalt eller nationellt? Vad är det för profil?
I den första upplagan var det en påfallande lokal övervikt. Göteborgs problemområden diskuterades. Med i huvudsak göteborgare i panelerna.
Dessutom med lite för många deltagare från de sponsrande företagen. De hade inte alltid så mycket att tillföra.
Frågeställningar om utsatta områden, demokrati och hållbar stadsplanering är allmängiltiga. Men programmet är för närsynt för att bygga ett långsiktigt kommersiellt bärkraftigt evenemang. Det skapar inte tillräcklig räckvidd bland publik, opinionsbildare och makthavare.
2) Spetsen
Var fanns nyheterna? Hur skapades medieintresse, utöver att det är premiär för ett nytt evenemang med nationella ambitioner?
Redan i programrubriker och deltagarlistorna behöver arrangörerna flagga upp att här finns stora nyheter att förvänta sig. Det behöver finns kända personer på plats, som journalisterna självklart slåss om. Det räcker inte med ett par statsråd på besök för att nationella nyhetsredaktioner ska avsätta tid och resurser.
De politiska talen med partiernas lokala ledare på scen fick utrymme i lokala medier. Men för nationella medier krävs mycket mer.
Det säger en del att Göteborgs-Posten, som är en av arrangemangets betalande sponsorer, första dagen behövde krysta fram en nyhetsvinkel på att det lokala partiet Demokraternas ledare Martin Wannholt drömmer om en koalition mellan D, S och M efter valet. Med sig själv som ledare.
Dagen efter blev förstås nyhetsvinkeln att Moderaternas Axel Josefsson med mörk blick helt avfärdade idén. Ingen hade trott något annat.
S-ledaren Jonas Attenius lyckades ducka genom att säga att han också vill ha en majoritet. Men ibland tycker han som Demokraterna. Och ibland som Vänsterpartiet.
Inget nytt under solen. Men Wannholt fick fin publicitet.
3) Miljön
Asfalt, tält, två foodtrucks och en kaffebar med torra frallor. Inte så mysigt nej.
Bananpiren i Göteborgs frihamn är en fantastisk resurs med sitt läge mitt i city. Det är fortfarande smått overkligt att Göteborgs stad på alla dessa år inte lyckats fylla den med innehåll. Bostäder, arbetsplatser, rekreationsytor med mera.
Nu är den en eventyta som heter duga i form av storlek och läge.
Men det är inte ett dugg trivsamt att tillbringa en solig septemberfredag på Bananpirens asfalt. Det kan inte jämföras med ett glas vitt på en av Visbys uteserveringar. Ett ösregn framför scenen i Almedalsparken är mer trivsamt.
Och som krogkungen Bengt Linde dystert konstaterade när vi sprang på varandra: Det är för stort avstånd till city för att man ska kunna ta en sväng dit för en bit mat eller ett glas.
Så där kan det väl inte få vara nästa år?
4) Deltagarna
För den som under några år rört sig bland politiker och projektmänniskor i offentlig sektor var det inte svårt att träffa bekanta på premiärfredagen. Det är alltid kul och nyttigt att tjinga på dem. Men det är också illavarslande.
Det där är ett gäng för sig. De syns på alla seminarier om liknande frågor. Och det finns gott om sådana tillfällen. Många av de här människorna lever på att driva offentligt finansierade projekt med vällovliga projektformuleringar. Det blir en klubb för inbördes beundran.
De har möjlighet att vara närvarande på arbetstid.
En och annan pensionär syntes också till. Men den breda allmänheten hade nog annat för sig.
Vänsterpartiets kommunalråd Daniel Bernmar, som jag mötte vid cykelstället, saknade även föreningsfolket. Han hade en poäng där.
Kommunstyrelsens ordförande var i alla fall närvarande båda frihamnsdagarna. Där var avståndet mellan publik och makthavare inte långt.
5) Språket
Precis som i väldigt många andra diskussioner om samhällsutvecklingen används ett språk som flyger över huvudet på människor som inte tillhör ”klubben”. Det är hållbarhet hit och stadsplanering dit. Påverkan där och politik här. Utsatta områden och strukturella utmaningar. Projekt och planer. Workshops.
Inget blir särskilt begripligt för de allra flesta människor vars vardag diskussionerna egentligen handlar om.
I den allra första paneldiskussionen, på fredagsförmiddagen, satte tre ungdomspolitiker fingret på detta.
Filippa Magnusson Diurlin, Grön Ungdom, Edwin Friedlaender, MUF och Olle Johnsson, LUF, sa samma sak på olika sätt.
Unga är djupt engagerade i de stora samhällsfrågorna.
Som hur man skulle kunna flytta hemifrån, hur det är att ta sig till och från skolan, hur stan blir trygg och trevlig att bo i, vad som håller på att hända med klimatet och om det ska finnas bilar på gatorna.
Men, de pratar inte om det som man gör i paneldebatterna.
Och de ser inte sambanden mellan sina egna åsikter, opinionsbildningen, politiska förutsättningar och olika beslutsnivåer, påpekade ungdomspolitikerna.
Och vem gör egentligen det? I en bilkö vid Centralstationen eller på en busshållplats med en inställd avgång.
Det där behöver samhällsdebattörer, medier och projektmänniskor lära sig hantera bättre. De får se till att flyga lite lägre, lyssna lite mer och prata lite mer normalt.
Daniel Bernmar igen:
Han hade tagit del av två seminarier efter varandra på ämnet de utsatta förorterna. I den första panelen fanns forskare och föreningar som har sin dagliga gärning i ”orten”. I den andra, alldeles efter, kom de som Bernmar kallar ”kostymnissarna” – teoretikerna.
Det blev en stor kontrast. Kanske hade det varit bättre att arrangera ett mer direkt möte mellan verklighet och teori.
Nog med grinighet nu
Men slut på grinigheten nu. En dag bland tälten på Bananpiren ger också en hel del kickar. Det är omöjligt att täcka in mer än en bråkdel av utbudet. Särskilt om man ska mingla lite också.
Men här är fyra plus-noteringar:
1) Näringslivet engagemang
Det snackas inte bara om hur Göteborg ska ta itu med sina särskilda problem. Det görs också väldigt mycket. Flera av Göteborgs storföretag har starka skäl att konkret bidra till att hantera problemen med segregation, otrygghet och det som kallas utanförskap.
För företag som AB Volvo, Volvo Cars, SKF och Stena handlar det både om samhällsengagemang och kommersiella intressen. Göteborg är en viktig del av företagens varumärken. Det är betydelsefullt att staden uppfattas attraktiv och trygg. Inte minst om internationell kompetens ska våga sig hit.
Volvo Cars arbetar med sin ”mobiliseringsagenda” för Göteborg sedan något år tillbaka. Syftet är att driva just den typen av frågor.
Ett resultat är satsningen på Tynnered som Volvo Cars, Stena Fastigheter och kommunala bostadsjätten AB Framtiden gör tillsammans.
Det handlar bland annat om att bidra till sysselsättning för unga, ökad lokal närvaro och ett samspel med lokala aktörer.
2) Polischefen
Göteborgs frispråkige polischef Erik Nord och inrikesministern Mikael Damberg hade ett rakt och öppet samtal om gängkriminaliteten. Det blev Frihamnsdagarnas mest välbesökta programpunkt.
Jag fäste mig särskilt vid att Nord konsekvent kallade det besinningslösa gängdödandet för mord – i stället för den i medier så vanligt omskrivningen ”skjutningar”.
Och Damberg slog fast att polisen måste få samma tekniska möjligheter att se in i kriminellas digitala kommunikation som de tidigare hade för att avlyssna fasta telefoner.
Inga omskrivningar där inte.
Polischefen kom också med den intressanta upplysningen att Polisen och Göteborgs Stad ska samarbeta för att analysera avloppsvatten på stadsdelsnivå för att se var man knarkar mest, och vad som mest knarkas.
Se där, en nyhetsvinkel som DN först kunde fånga upp och göra intressant även för läsare utanför Göteborg.
3) De stora stadsutvecklingsprojekten
En rundvandring i seminarietälten ger en påminnelse om hur många riktigt stora stadsbyggnadsprojekt som är på gång i Göteborgsregionen. Det som händer i city, runt Centralen och Järntorget är synligt varje dag.
Men det pratas mindre om jätteprojektet Landvetter Södra där ett helt nytt samhälle med plats för 25 000 boenden och 15 000 arbetsplatser nära den internationella flygplatsen.
Ett annat exempel är life scienceklustret vid Astra Zeneca i Mölndal, som går under namnet GoCo Health Innovation Center.
På klimatområdet kunde bland annat fastighetsjätten Castellum kliva fram och ta poäng på planerna runt gamla Säve flygplats, och det stora exploateringsprojekt som bolaget tog över från Serneke.
Flygplatsen görs nu till testbana för de göteborgstillverkade eldrivna passagerarflygplanen.
Och vi ska inte glömma bort Frihamnen. Jag stötte ihop med Tomas Brunegård, Stampens och GP:s förre vd. Han är sedan länge djupt engagerad i pingströrelsens Smyrnaförsamling i Göteborg. Smyrna blir första stora nya etableringen i Frihamnen. För att kyrkan ska komma närmare de stadsdelar där församlingen har flest medlemmar. Som Biskopsgården och Backa, enligt Brunegård.
Kan Smyrna ha samma dragningskraft för Frihamnen som Ericsson hade för Lindholmen, en gång i tiden? Båda sysslar ju med kommunikation i osynliga nät.
4) Demokratifrågorna i fokus
Den svenska demokratin firar 100 år i år. Och kanske upplever vi att demokratin är satt under större press än vi någonsin tidigare kunnat tänka oss. Både på grund av utvecklingen i vår omvärld och i vårt eget land.
I Göteborg finns stor forskarkompetens på det här området. Inte minst genom statsvetarna på universitetet.
Förutom life science, AI, elektrifiering, mobilitet, uppkopplade prylar är kanske statsvetenskap nästa kompetensområde som kan profilera Göteborg.
För allt hänger på något sätt ihop.
Slutligen, så känner man ändå lite med inrikesministern när han kollar in sina egna välpolerade svarta dojor. Han skulle kanske hellre ha varit i gamle Hammerfall-basisten Magnus Roséns färgglada.
