Siesjös nackade höna får vingar

Göteborgs stadsutveckling är i kris. Ansvaret faller tungt på den högsta ledningen för stadens organisation. Det är ingen nyhet för politikerna, men hittills har de inte klarat av att ta tag i den känsliga frågan.

”Det är en höna utan huvud som springer runt lite på måfå.”

Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö sågar sin egen stads stadsplaneringsprocess, och använder ett löjeväckande bildspråk. Men det är lätt att hålla sig för skratt.

Uttalandet i SVT Väst blottlägger Göteborgs stads stora organisatoriska problem. Det skadeskjuter stadens offensiva budskap om en internationellt attraktiv tillväxtregion.

Och det ger ny näring åt misstron mot förmågan att räkna på och planera stora infrastrukturprojekt.

Citatet kommer att finnas med i den lokala politiska debatten framöver. Den huvudlösa hönan kommer att springa hela vägen fram till nästa val.

SVAG STYRNING – BRISTANDE FÖRMÅGA

Men Siesjö har rätt. Det är svårt att se att Göteborgs stadsplanering hänger ihop. Staden har inte lyckats få ordning på sina processer.

Det är för många kockar i soppan. Med för svag styrning och bristande förmåga att skapa överblick över helheten i stora kostsamma projekt.

I det ligger att klara av att titta på såväl kostnader som intäkter, värdeutveckling över tid och långsiktiga samhällseffekter av svåra investeringsbeslut.

Det är inte svårt att dra den slutsatsen av alla felräkningar och spräckta tidsplaner.

Tittar man på Göteborgs stadsbyggnadsfrågor från distans blir det obegripligt.

MARKNADSFÖRING SOM HALTAR

I marknadsföringen av Göteborgsregionen som riktas mot investerare, fastighetsutvecklare, byggare, eftertraktad kompetens och internationella företagsetableringar har de gigantiska stadsutvecklingsplanerna länge varit ett trumfkort.

Modellerna som visats upp på de internationella fastighetsmässorna har lockat med sällsynt stora och attraktiva byggklara ytor mitt i city.

Planerna har satt bilden av en stad där allt håller på att hända – och att det är ett måste att finnas på plats för att vara en del av det.

Jag vet, eftersom jag själv arbetade intensivt med dessa frågor för några år sedan.

När nu bakslagen radas upp – Linbanan, Skeppsbron, Älvstaden, arenorna med mera – blir förstås effekterna på Göteborgs varumärke allvarliga. I tillägg till rapporteringen om gängkriminalitet, klanvälden och otrygghet.

Då får Björn Siesjös nackade höna vingar och kan flyga ut över världen.

Samtidigt är det orättvis att inte också peka på allt som genomförs just nu. Omfattningen på bostadsbyggande, infrastrukturbyggande och investeringar i forskning och utveckling är fortfarande imponerande. Göteborg behöver bli bättre på att berätta nyanserat och trovärdigt om detta.

Det är också en berättelse om målkonflikter. Och om komplexitet i att utveckla en storstad där riksintressen ställs mot lokala intressen. Investeringskostnader mot kommunal driftbudget. Politiska ambitioner att skapa billiga bostäder på den mest värdefulla marken, mot marknadskrafterna. Och så vidare.

SKULDEN SKYFFLAS RUNT

Skulden för oförmågan att realisera planerna skyfflas nu mellan olika delar av Göteborgs stad.

Ytterst finns det ett politiskt ansvar på högsta nivå, och i nämnder och bolag. Därefter förstås på tjänstemannanivå. Trafikkontoret brukar pekas ut som den instans som slirar mest.

Men fastighetskontoret och stadsbyggnadskontoret har också sina svårigheter.

Just nu pekas det allra längsta fingret mot Älvstranden Utveckling.

Detta kommunala bolag skapades en gång i tiden för att hantera omvandlingen av de gamla varvsområdena på Hisingen, men har utvecklats till en nyckelspelare i alla de stora utvecklingsprojekten i Göteborgs city. Både som markägare, planerare, utförare och projektförsäljare.

Men inom de olika kommunala förvaltningarna och bolagen har det pratats i flera år om att bristen på samordning sätter hela utvecklingsprocessen på spel. Det sägs medarbetare emellan och det sägs helt öppet av chefer för förvaltningar och bolag.

Göteborgs stad är inte synkad. De olika delarna av staden går inte i takt. De räknar olika på projekten och klarar inte att se helheten.

INGEN ÖVERRASKNING FÖR POLITIKERNA

Jag har också hört det där länge. Ändå blev jag överraskad över styrkan i missnöjet vid ett alldeles speciellt tillfälle i början på 2019. Då anlitades jag för att vara moderator när den kommunala koncernen Higab samlade alla dotterbolagschefer samt avgående och tillträdande styrelse i samband med bolagsstämmorna.

Higab är bolaget som bland annat äger kommunala kulturfastigheter och ibland hamnar i medialt gångbara hyrestvister med fiskhandlare, teaterdirektörer och andra kulturpersonligheter.

Men Higab är också koncernmoder för flera kommunala bolag som är tongivande i stadsutvecklingen. Älvstranden Utveckling är ett av dotterbolagen.

Inför det uppdraget fick jag möjlighet att försnacka med alla verkställande direktörerna. Där mötte jag en uppfriskande öppenhet, men också en nedslående frustration över sakernas tillstånd.

Flera uttryckte samma sak. Planeringen hänger inte ihop. Beslutsunderlagen är för fluffiga. Kalkylerna är inte kvalitetssäkrade.

DÄR LÖPER TRÅDARNA SAMMAN

Vem bär då ansvaret? Det sa inte direktörerna.

Men på tjänstemannanivå löper alla trådar till samma funktion – och till samma person. Funktionen är stadsdirektör och är chef för alla kommunala bolagschefer och förvaltningschefer. Det är den direkta länken till kommunstyrelsens ordförande, och till övriga kommunstyrelsen.

Det är här all samordning ska ske. Det är här ansvaret ligger för att stadens organisation fungerar.

I Göteborg heter stadsdirektören Eva Hessman.