Nog om Västlänken nu – dags att hyfsa debatten!

Nu blev luften lättare att andas. I helgen pumpade regionpolitikerna Kristina Jonäng och Stefan Bengtsson (C) in syre till oss som ibland känner det som att svekdebatten om Västlänken håller på att kväva Göteborg.

Ge mig luft!

Tack för syret!

Men det kan förstås bli precis tvärtom. Mer syre till en eld som gör Göteborgs gator så rökfyllda att det snart bara går att krypa fram längs husväggarna – på grund av ett förgiftat debattklimat.

När Mark- och miljööverdomstolen under måndagen gav klartecken för omedelbar byggstart borde debatten om Västlänken vara stendöd. Men så blev det förstås inte.

I de besvikna kommentarerna slår motståndare till projektet fast att hoppet om Göteborg är ute och att det inte går att lita på några domstolar eller institutioner alls i demokratins Sverige.

Det vill säga; dömer domstolen på ett sätt som man själv tycker är fel så borde domstolen läggas ned med omedelbar verkan och de som ”tänker rätt” ta över besluten.

Visst förstår jag besvikelsen! Många av Västlänkens motståndare har ett djupt och uppriktigt engagemang. De måste få vara ledsna, kampvilliga, arga eller uppgivna en sådan här dag.

Men att resonemanget om en konspiration mot folket förs så öppet och oresonligt är skrämmande. Tidigare har det bara hörts på fotbollsarenor, och formulerades när jag var liten typ ”domarn svart och vit dömer som en fågelskit.”

Numera låter det som bekant mycket värre även på fotbollsarenor.

I en välskriven debattartikel i GT/Expressen ger Jonäng och Bengtsson bakgrunden till beslutet om det västsvenska paketet och varnar för att den onyanserade debatten om Västlänken sänker Västsveriges möjligheter att argumentera för nya infrastruktursatsningar.

Bygget av Västlänken är inte en fråga som kommunpolitikerna råder över. När den nu diskuteras så hett igen skymmer Västlänken även sikten för alla andra viktiga lokala valfrågor.

Ett parti som skulle vinna val på att vara emot Västlänken och kapitalisera på det folkliga missnöjet kan inte göra något för att infria vallöftet.

Dessutom förstärker den hätska debatten om Västlänken återigen uppfattningen att Västsverige aldrig kan ena sig om stora viktiga infrastruktursatsningar. Regerings- och riksdagspolitiker i många läger hade under många år detta som ett av de viktigaste skälen till varför staten aldrig kom till skott med ny välbehövlig infrastruktur i Västsverige.

Det var till exempel vad Socialdemokraternas förre statsminister Göran Persson ungefär sa till mig när jag träffade honom i ett sammanhang några år efter att han lämnat politiken: ”Ni får bestämma er och ena er om vad ni vill, annars får ni aldrig något alls.”

När många parter ska enas om vad de vill är det ett givande och tagande. Det är komplicerat läggpussel och politiska förhandlingar på lokal, regional och nationell nivå som har sin utgångspunkt både i vad, i det här fallet, Västsverige behöver, fakta om olika alternativ, de förhandlande parternas ideologiska utgångspunkter och – inte minst – hur andra konkurrerande regioner lyckas lägga beslag på statliga investering.

Sedan finns naturligtvis ett fullt normalt sneglande på väljaropinioner i alla beslut och förhandlingar.

Det är stor skillnad mot en sådan stor politisk uppgörelse och beredningen av ett styrelsebeslut om en stor investering i ett företag. Näringslivet och politiken arbetar med olika förutsättningar.

Politiska beslut i breda överenskommelser blir sällan optimala. De kan till och med bli riktigt dåliga. Men det får vi leva med. Det är ett pris att betala för att leva i ett land med en fungerande representativ demokrati.

Jag förväntar mig att de vi har valt gör sitt bästa, och att domstolar och tjänstemän på statliga, regionala och lokala myndigheter också gör sitt allra bästa.

Det schabblas och trixas bland både politiker och tjänstemän. Det vet vi alla. Det görs skitdåliga affärer. Skattepengar satsas fel. Spårvagnar gnisslar och rostar. Vi har inte sett den sista skandalen. Men ytterst handlar det om ifall det finns ett övergripande förtroende. Kan jag lita på myndigheter, deras experter och politiker generellt?

Jag har kvar förtroendet. De gör sitt bästa.

Men förtroendet är skört. Det behöver vårdas varje sekund. Går det förlorat hos det stora flertalet medborgare går det åt skogen för nationen Sverige. Det får inte hända.

Det är därför det är så viktigt med en mer sansad ton i debatten om sakfrågor som till exempel Västlänken och förslaget om linbana i Göteborg – för att ta ett annat exempel som riskerar att gå över styr.

Kristina Jonäng och Stefan Bengtsson tillför just denna sansade ton och rena sakupplysningar om hur det västsvenska paketet kom till, vilken betydelse det har, behovet av nya västsvenska framtidssatsningar och det juridiska läget.

De är politiker. Det är valår. De utgår från sina politiska uppfattningar. Det går att ha en rakt motsatt åsikt. Men det går tamejfan inte ge sig på dem med de vanliga fulsparkarna och nedlåtande raseriutbrott som vi har sett för mycket av från dem som ser Västlänken som det värsta sveket mot Göteborg i modern tid.

Jag är inte ett dugg säker på att Västlänken är en satsning värd pengar och besvär. Löser den rätt problem? Är det så kallade Gårdaalternativet bättre?

Hur ska jag kunna veta det, som vanlig medborgare som inte ens lyckades bli gymnasieingenjör?

Men jag är ännu mindre säker på att de som går under namn som ”pensionerad civilingenjör” på insändarsidorna vet vad de snackar om. Skulle de ha hela överblicken? Har de tagit hänsyn till det stora komplicerade politiska läggpusslet bakom finansieringen? Gör de skillnad på lokaltrafik och regionala flöden? Ser de Göteborgsregionens framtidsfrågor i ett perspektiv som är längre än sin egen livstid?

Förstår de vad det skulle innebär att hoppa av en uppgörelse som är gjord med så många parter och ett projekt som har förhandlats och redan planerats under så många år?

Har jag större förtroende för debattörer som blandar ihop korten och vräker otidigheter ur sig i sociala medier än de som har specialkompetens för att utreda och genomföra projektet?

Som tidigare journalist är jag grundskeptisk till politiker och myndigheter. Jag köper inte vad de säger rakt av. Jag försöker peta hål på svagheter och avslöja misstag. Alltid på de enskilda människornas och väljarnas sida. Det är mitt default-läge.

Men i det här fallet har det paradoxalt nog blivit precis tvärtom. Jag får inte förtroende för debattörer och politiker som säger att Västlänken är den viktigaste valfrågan i Göteborg – och att projektet går att stoppa av lokala politiker.

I mina ögon är det inte sant. Då litar jag inte heller på annat som sägs från det hållet. Till exempel påståendet från Demokraternas ledare Martin Wannholt om resurserna som läggs på att utreda linbanan. Ett skandalöst rent slöseri, låter det som.

I en tv-debatt sa han att 50 personer på trafikkontoret jobbar med linbanan. Påståendet upprepades utan faktakoll på GP:s ledarsida men dementerades senare av trafiknämndens vice ordförande, moderaten Axel Josefsson.

Ska jag lite på Martin Wannholt i nästa utspel om vad som är fel i Göteborg behöver han strama upp retoriken.

I en liten tråd i ett av mina Facebookinlägg gick professorn i nationalekonomi Charlie Karlsson in och försvarade hätska utfall mot Göteborgs stads ärliga försök att informera om inbanan.

I kommentarerna till linbaneinlägget går det att läsa både glada hejarop och drastiskt formulerade sågningar som den här: ”Göteborgs stad är specialister på att bränna skattepengar på misslyckade projekt så lägg ner linbanan direkt innan den måste stänga pga vädret, eller rån/våldtäkter i kabinerna.. 😖”

Och den här:

”Att ens börja tänka på sånna saker som västlänkar, linbanor och för låga broar.. borde dömmas för landsförräderi!”

Karlsson tyckte att det inte är underligt att folk är upprörda eftersom politikerna i Göteborg enligt honom gjort mycket allvarliga misstag.

Men det finns inga ursäkter för svinaktigt debatt-beteende.

Ett inlägg av den här typen som jag skriver nu kommer sannolikt att bemötas. Jag får väl svara så gott jag kan utifrån min uppfattning och känsla mer än faktakunskaper om stads- och infrastrukturplanering.

Kanske blir det personliga påhopp. Kanske med lång invecklad bevisföring om varför kalkylerna skulle vara felaktiga, varför möjligheterna att överklaga inte är uttömda, varför alla projekt kan stoppas om de är dåliga, om folkets rätt att bestämma över sin egen stad och så vidare.

Det kommer sannolikt bara att stärka mig i min uppfattning att det är nog nu. Förtroendekrisen är redan för stor.