Morfars Axel sover gott på morfars axel – trots allt

Tryggheten, hoppet, värmen och tillförsikten. Vart tog det vägen i valet 2022? Här tre spaningar:

1. Kompassen var inte kalibrerad.
2. Dödsskuggans dal ligger inte i Sverige.
3. Det är svårt att leda utan erfarenhet från att vara ung.

1) Kompassen var inte riktigt kalibrerad

En av fem medborgare röstade på Sverigedemokraterna. Det betyder förstås också att fyra av fem röstar på andra partier. Men valsegern för Sveriges nationalistiska och socialkonservativa parti väcker stor uppståndelse. Runt om i världen.

Alla partier i den tidigare borgerliga alliansen backade i valet. SD tog arbetarväljare från S, småföretagare från M och vann mängder med män i de mer glesbefolkade delarna av landet.

SD:s väljare lät sig inte skrämmas bort. Hos dem är längtan efter förändring större än risken för en samhällsutveckling i riktning Budapest.

Nu bildas en regering där partiet som kom in från kylan knör ner sig i heta stolen. Sverige förändras när 20 procent skaffar sig makt över övriga 80 procent.

Det låter konstigt. Men det är även en snabbkurs i hur demokrati fungerar. Precis som när SD inte fick inflytande med 17,5 procent efter valet 2018, kan största partiet, S, nu hållas utanför med 30,3 procent.

SD bärs upp av den retoriska superstjärnan Jimmie Åkessons förmåga. Motståndarna sätter sitt hopp till att partiet ska implodera när det blir skarpt läge i regeringsförhandlingar och ansvarstagande.

SD-ledningen tokjublar i public service-tv, och gör utspel som antyder att den tjugoprocentiga makten nu betraktas som hundraprocentig.

Det finns mängder av analyser av SD:s raka väg mot positionen som Sveriges näst största parti. Mängder av värderingsstyrda uppfattningar om vad andra partier borde ha gjort för att klara den konkurrensen.

Valforskarna på Göteborgs universitet har underbara tider framför sig med fördjupning i trender, väljarströmmar och valresultat och konsekvenser.

Medieforskarna har också en intressant uppgift. Traditionella och sociala medier spegling och påverkan av utvecklingen är ett kapitel för sig.

Men låt mig spela in en faktor till att undersöka. Det får bli som ett par frågor till forskarna:

Hur många bestämde sig att rösta på SD efter att ha gjort någon av medieföretagens valkompass?

Och hur påverkade de förenklade valkompasserna beslutet?

Under valdagseftermiddagen gjordes många tv-intervjuer med väljare i köerna till vallokalerna runt om i Sverige. Påfallande många sa att de bestämde sig i sista stund. Flera sa också att de fattat sitt beslut baserat på en valkompass.

Valkompasserna bygger på partiernas ställningstagande i sakfrågor. Men de saknar mycket av den ideologiska dimensionen. Ett partival bygger inte bara på sakfrågor. I botten ligger grundläggande värderingar, känslor och en ryggmärgsuppfattning om i vilken grad det som sägs i en tv-debatt verkligen säger något om partiets agenda på längre sikt.

Både till vänster och till höger brukar väljare väga in sin personliga politiska identitet. Men den slår inte igenom i en avskalad valkompass.

I min bekantskapskrets av hyfsat politiskt intresserade personer, med sympatier både till höger och vänster, är det påfallande många som förvånat upptäckt att de nog är Sverigedemokrater. Eller nästan SD. Efter att ha gjort valkompassen.

Ger du vänstersvar i frågor om vinster i skolan, skatter, a-kassa och marknadshyror, och är allmänt bekymrad över kriminalitet och integration? Då är du ganska mycket SD.

Tycker du också att det är logiskt att mer skatter fördelas från rika till fattiga kommuner, att Polisen får upprätta visitationszoner i brottsutsatta områden och att priset på bensin och diesel borde sänkas?

Då blir SD det naturliga valet.

Men då har du inte fått frågor om vad som skulle kunna vara politiskt korrekt kultur i framtidens SD-land. Till exempel.

2) Dödsskuggans dal ligger inte i Sverige

Jag vet inte var du brukar ta dina söndagspromenader. Eller var svenska partiledare tar sina. Mina brukar vara på en grusad stig med en obruten horisont mot det brusande Västerhavet, längs en kaj vid en storstadsälv eller i en mystisk mossig skog som kallas Trolldalen.

Det är på långt avstånd från Dödsskuggans dal.

En del av mina vänner har tyvärr på riktigt vandrat in i DS-dalen. Många har förlorat sina älskade i den dalen. Förr eller senare beträder vi alla den där skumraskstigen. Så är det ju, det är inget man raljerar om.

Men inte sjutton är hela landet förflyttat in i dödens väntrum, upp på galgbacken, fram till stupstocken, på väg att kila vidare – nerkörda i Tröstlösa Träsket.

Den som råkat lyssna på några enstaka minuter av detta överflöd av partiledardebatter har inte kunnat undgå att matas av domedagsbudskapen, skuldbollandet fram och tillbaka och mängder med gravt överdriven svartsyn.

Inte blir man särskilt glad, hoppfull och entusiastisk. Inte för något av de politiska alternativen. Nationellt, regionalt eller lokalt.

Så frågan man ställer sig är: var finns visionen, framtidstron och förmågan att få med sig människor bort från DS-dalen till framtidslandet.

Efter hundratals timmar valrörelseknarkande har jag svårt att minnas ett enda politikerlöfte som verkligen inger hopp.

Så där ska vi väl inte behöva ha det?

Så där ska väl inte val vinnas?

3) Hur ska vi kunna leda utan erfarenhet?

Visst minns man hur det var att vara ung.

Förmågan att leva sig in i hur den nya generationen har alltid varit en extra värdefull ledaregenskap.

Men hur stor nytta har dagens ledare av sina egna tonårserfarenheter. När dagens unga lever i en tid som helt saknar motsvarighet?

På beslutsfattande nivå i näringslivet och politiken finns en besvärande brist på erfarenhet. Ingen där har gjort den nya unga generationens helt egna unika värderings- och upplevelseresa.

Det var en av många tankar jag tog med mig från reklammannen Fredrik Jerlovs nya föredragsserie.

Den som vill kommunicera med unga – lyssna/påverka, lära sig/sälja in, utvecklas/dela med sig av erfarenhet – möter nya svårigheter.

Det hjälper inte längre att minnas hur det var när man själv var ung. För dagens unga har helt nya referenser. I en värld som förändrats väldigt snabbt.

Under många år, och i flera olika roller, har Fredrik Jerlov hängt på reklamvärldens årliga gigantiska globala personalfest på mässområdet och lyxhotellen i Cannes

Det är partyt där en färdigblandad GT kostar 50 euro. Höjdarna råskryter för varandra. Och reklambyråfolket tävlar om lejon i metall.

Men det är också stället för trendspaningar och inspiration. Vad är det som fungerar? Hur vild och galen vågar man vara?

Fredrik gör det som jag själv älskade att göra på den tiden jag åkte på den årliga stora telekommässan i Cannes för tidningens räkning.

Han smyger runt på föredragen i kongressalarna, lyssnar på gurus och kändisar. Sedan rapporterar han i egna krönikor och nu även i föredragsform.

Det är mycket läs- och lyssningsvärt.

Rapporteringen är färgad av Fredriks eget sätt att se på livet. Där ligger hopp högre upp på listan än missmod. Viljan att göra gott värderas högre än girighet.

Det är inte första gången musik, mode, teknik, politik och omvärldsutveckling vänt upp och ned på värderingar, och skapat generationsklyftor djupa som Helvetesgapet.

Jag säger bara Elvis, Beatles och Internet.

Men de senaste 50 åren, eller så, har morfar och barnbarnen ändå lyssnat på i stort sett samma musik, haft i stort sett samma syn på livet och kunnat mötas på samma kalas.

Jeans har varit basplagg för båda. Tre ackord har varit grunden för allt som svänger.

Men kanske är det något mycket större som händer nu.

Jag vet förstås inte, och tycker nog ändå att det sjuåriga vetgiriga barnbarnet och jag tänker lika om många grejer. Det finns så mycket att lära sig av den killen.

Tvååringen är en liten entreprenör som säljer makaroniglass förpackad i glasburk som även kan användas som maracas. Den resan blir spännande att följa.

Och ettåringen, det är Morfars Axel som sover gott på morfars axel. Vi är hoppfulla. Lugna. Och tacksamma. Tillsammans. Allihop.