Från Tössebageriets caféstol ute på Karlavägens trottoar gör jag en iakttagelse. I Stockholm är cykelhjälmar ovanliga. De flesta cyklister låter håret fladdra fritt i vinden när de kryssar fram i citytrafiken.
Stor skillnad mot hur det ser ut i Göteborg, tänker jag och tuggar på en väl söt rabarberbulle.
Vad kan det bero på? Har de så mycket hårdare pannben här?
Det går förstås att spekulera. Som göteborgare ligger det nära till hands att se ett samband mellan vanan att riskera svåra huvudskador och förekomsten av knepiga beslut i Sveriges ekonomiska och politiska maktcentrum.
Det kan också finnas ett samband mellan tidigare självförvållade huvudskador och en nu något försämrad förmåga att göra konsekvensanalys.
Men två andra förklaringar är väl ärligt talat mer troliga. Antingen tycker bara skyddslösa cyklister att de är lite mer coola än säkerhetsnördarna med hjälm. Eller så är de verkligen lite coolare.
Lite mer självsäkra. Lite mer naturligt avkopplade med vetskapen om att de faktiskt bor och verkar i själva huvudstaden.
Och Stockholms stad bär inte hjälm. Så varför ska cyklisterna göra det?
Smartare att köra i diket med hjälmen på
Det är mycket klokt att cykla med hjälm. Det är smartare att vurpa med hjälm – än utan. Det är troligare att man förblir smart efter en vurpa med hjälm. Än om man råkar köra i diket barhuvad.
Det vet vi i Göteborg. Men trafikbeteendet kanske säger något om inställningen till livet generellt. Lite större risker ger större utdelning – och en lite mer spännande, friare och utvecklande tillvaro. Inte lika trist förutsägbart som livet med säpovakter, hängslen, livrem, knäskydd – och hjälm.
Amatörbeteendeanalys på lägsta möjliga nivå hör väl egentligen inte hemma här. Men jag vill komma åt den lite luddiga känslan av tröghet, rädsla och försiktighet som ibland tycks prägla Göteborg.
Cykelhjälmen får bli en metafor för detta. Men den, kommer det att visa sig, blir också en symbol för hur förutfattade meningar kan göra bloggare blinda och döva.
Inte alltid så klokt att gena i kurvorna
I en projektgrupp som jag arbetade intensivt med för många år sedan skapade vi en av den tidens mest intressanta onlineprodukter från den traditionella mediebranschen. Det var ett prioriterat samarbete där företagsledningarna från tre av Mediesveriges största varumärken jobbade tätt ihop mot ett gemensamt mål.
Vi hade många möten i Stockholm, där två av parterna fanns. Vi drev alla tre på hårt för att baxa fram projektet i högsta tempo. Men när Stockholmarna ibland ogenerat ville gena i kurvorna brukade vi från Göteborg rådgöra med vår kloka advokat, och vid några tillfällen bromsa lite.
Till exempel när snåriga tolkningar av konkurrenslagstiftningen riskerade att skapa stora problem längre fram.
Det här var en affärsjurist från en av Sveriges största byråer. Mycket erfaren. Mycket trevlig. En av de bästa att hålla i handen. Dyr.
I Stockholmsgänget fick han snabbt öknamnet ”Cykelhjälmen”.
I Göteborg hoppas jag att Ola Serneke tar på sig hjälm när han ska kasta sig ut från 69:e våningen vid invigningen av Karlatornet (källa: Hela Hisingen).
Han tänker tydligen skärmflyga från sitt torn med en kitesurfingbräda på fötterna och landa på älven.
Det ser jag inte framför mig kunna hända på Karlavägen i Stockholm,
Nye Jim Rowan på Volvo Cars känns inte heller som en typisk hjälmkille. Men det återstår att se.
Bicos (fd Cellinks) Erik Gatenhielm verkar gilla fartvinden i håret. Möjligen räknar han med att det går att 3D-printa ut en ny hjärna i biobläck om den gamla skulle gå förlorad. Vad vet jag.
Men det är spektakulära undantag.
Så många säkra produkter från Göteborg
Så mycket bra säker teknik har utvecklats i västra Sverige. Krockkuddar, säkerhetsbälten, kassaskåp, militära radarsystem, stabila lastbilar, personbilar med deformeringszoner utöver branschsnittet. Och fingertrycks-bolag för idiotsäker identifiering.
Säkerhetsinnovationer har lagt grunden till stora trygga exportföretag. De har byggts långsamt och väl övervägt. Stabilt finansierade under decennier.
Med unga snabbväxande enhörningskandidater är det mer tunnsått i Göteborg. I varje fall jämfört med hur det ser ut i den lite mer våghalsiga cykelstaden Stockholm.
Skillnaden i tillgången till riskkapital brukar anges som en orsak till det lite mer långsamma tempot i Göteborgs startup-värld – jämfört med den mer vindihåret-fartiga tvåhjulingsstaden Stockholm.
Göteborg har gjort flera försök att skapa betydligt större och tyngre riskkapitalkonstellationer än de privata så kallade affärsänglar och universitetskopplade investerare som nu jobbar med kapitalförsörjning till små riskfyllda bolag i tidiga faser.
Behovet belystes av min tidigare kollega på Sahlgrenska Science Park, Carl-Peter Mattson 2019. Tillsammans med Martin Svensson från AI-centret på Lindholmen Science Park tog han fram en rapport baserad på enkäter och djupintervjuer med dryga 20-talet personer i ledande befattningar i Göteborgs näringsliv.
Det var företag inom mobilitet, IT, telekom och life science. Bland dem Stena, SKF, AstraZeneca, de båda Volvo–koncernerna och Ericsson.
Jättarna behöver de små risktagarna
Rapportens slutsatser handlade om omställning och möjligheter kopplade till branschglidning, och om samarbete över de traditionella teknikbranscherna.
Men den pekade också på ett tydligt behov hos de stora företagen att hitta exklusiva samarbeten med små innovativa aktörer – bolag som vågar tänka så mycket nytt att de på allvar utmanar jättarnas trötta invanda mönster.
Det är därför en lokal vital startup-sektor är så angelägen för ett näringsliv i snabb förändring.
Men den typen av bolag behöver kapital för att hålla ett högt tempo från idé till marknad. Högre än lika idérika och nytänkande företag i andra delar av världen.
De behöver snabbt få tillgång till investeringskapital och styrelsekompetens.
Kapitalkompetens finns här
I Göteborg finns två stora statliga kapitalaktörer i form av Andra och Sjätte AP–fonden, men de har inte lösningen på småbolagens behov. Ingen av pensionsfonderna har ägardirektiv som medger riskfyllda satsningar i den känsliga startup-fasen.
Kompetens på området finns dock i Göteborg. Till exempel genom venture-capitalveteranerna Staffan Ingeborn och Gunnar Färnström, som finns kvar här med det i branschen smått legendariska bolaget InnovationsKapital.
De har en imponerande lång rad framgångsrika investeringar och det som branschen kallar ”exits” bakom sig sedan starten 1994.
På Innkaps hemsida formuleras investeringsstrategin som: ”Information & Communications Technology, Healthcare & Life Sciences, Nordic Area, Early Stages.”
Det är precis den profil på riskkapital Göteborg behöver. Men Staffan Ingeborn är trots allt en bit över 70 numera.
Det behövs mer av samma vara.
Huvudkontoren finns i Stockholm
I Carl-Peter Mattssons och Martin Svenssons rapport från 2019 trycker man hårt på problemet med att det är betydande brist på venture capital-aktörer som har huvudkontor, eller i varje fall lokal närvaro i Göteborg.
Med venture capital menas just kapital som kan investeras med hopp om hög avkastning, för att få små ivriga bolag med stora lovande affärsidéer att lyfta. Från just lovande till kommersiellt framgångsrika tillväxtbolag.
I en hårt konkurrensutsatt global riskkapitalbransch har personliga kontakter och referenser blivit allt svårare att skapa. Och den typen av investeringar görs kanske lika mycket i människor som verkar lovande som i affärsidéer. Tillit skapas i möten och genom närhet.
Mattsson och Svensson skrev därför att det är av yttersta vikt att skapa en kritisk massa och ett ekosystem som drar till sig ledande venture capital- aktörer till Göteborg. I mycket större omfattning än hittills.
De lutade sig mot rapportens enkätdel. Där angav 75 procent av de som medverkade att det var extremt viktigt eller väldigt viktigt för Västsverige att det skapades en fond med långsiktigt utvecklingskapital på techområdet. Med både offentligt och privat kapital.
Det måste finnas investeringsmedel som är avsedda för alla olika faser ett bolag går igenom. Från tidiga starten till tillväxt. Och det behöver finnas flera olika alternativ med lokal förankring i varje fas.
Utländskt kapital luktar ibland illa
Norden har en position som en högintressant marknad för det internationella riskkapitalet. Men regionalt behövs mycket mer kunskap och relationer för att Göteborg ska kunna dra verklig nytta av detta.
Riktigt intressanta företagsbyggen, som kommit en bit på vägen och bevisat sin potential, har bäst förutsättningar. Även om det de senaste veckorna tycks ha blivit svårare att hämta hem kapital till lika höga bolagsvärderingar som tidigare.
Till sådana satsningar söker sig internationellt kapital. Det är dock heller inte problematiskt.
Utvecklingen har startat en diskussion om ”pengar som luktar”, det vill säga kapital från stater som har ett högst tveksamt politiskt renommé – med investerare som ligger obehagligt nära diktaturer. I det sammanhanget noterar vi att den senaste enorma kassaklirret i fintech-bolaget Juni i Göteborg nämns.
Bolaget som utvecklar banklösningar för e-handelsbranschen drog, enligt GP, tidigt till sig startkapital från svenska investerarprofiler som e-handelsmästaren Jarno Vanahatapio och Klarna-grundaren Victor Jacobsson.
Men nu har bolaget, med bara två år på nacken, dragit in ytterligare hela två miljarder kronor. Då är det investeringsfonden Mubadala Capital som går i täten. Fonden hör hemma i Förenade Arabemiraten.
Det hade varit en stor fördel för Göteborg om det fanns fler lokalt förankrade större aktörer med inriktning mot tidiga mer riskfyllda faser, men med ett långsiktigt affärsperspektiv. På många sätt.
Mina fördomar kom på skam
Rabarberbullen på Tösse på Karlavägen var god. Lite för söt kanske för att ätas på lunchtid, men läcker.
På taket på den äldre Östermalmsparkerade BMW:n framför min caféstol slog sig en sjöfågel ned. Sannolikt en Stockholmstrut.
Längtansfullt men förgäves blickade den mot min bulle. Jag räknade cyklister. Med hjälm. Och utan hjälm. De barhuvade var i klar majoritet. Då och där. Lite senare i eftermiddagstrafiken var det fler hjälmar på, det får jag erkänna.
Kanske var det en luncheffekt på min statistik? Jag menar, man slänger sig på hojen och trampar iväg en kvart till lunchmötet. Hjälmen känns onödig och sabbar bara frisyren.
Men fråga vilken hjärnkirurg som helst om skallskadorna blir lindrigare desto kortare tid man suttit på cykeln – när man väl kör på en trottoarkant?
Skulle inte tro det.
Hur som helst går Karlavägen vid lunchtid inte att jämföra med en fullknökad Älvsnabben i eftermiddagstrafiken mellan Stenpiren och Lindholmen. Där har nästan alla en bit frigolit på hövvet.
Det är säkert.
Trodde jag.
Så brukade det i alla fall vara när jag cykelpendlade mer regelbundet.
Hemma igen, knäpper jag på mig min AI-smarta krage med gaspatroner och krockkuddar för hela huvudet, och trampar bort till färjeläget för att samla bildbevis.
Där står mina fördomar klara för mig. Det är en smått chockerande insikt. Göteborgs innovativa näringsliv har också börjat ta risker. Förnuftiga ingenjörer har tappat huvudet. Eller i vart fall hjälmen.
Här har vi nästan lika många barhuvudcyklister som på Östermalm.
Plötsligt framstår Ola Sernekes plan för invigningen av Karlatornet som fullt rimlig ur ett riskperspektiv.
Kanske föds därmed nytt hopp för Göteborgs lokalt riskkapitalfinansierade startup-sektor.
Men snälla, rara småbarnsföräldrar, morföräldrar och alla andra blivande eller varande föräldrakategorier, ta ansvar och skydda era ömtåliga geléklumpar till hjärnor.
Vi är många som behöver dem.
Intressanta observationer som alltid Kenny och du har nog en poäng i de kulturella skillnaderna mellan Götet och Sthlm. Dock är det en viktig sak som många missar i logiken i den finansiella värdekedjan. Riskkapitalbolagen vill vara nära sina kunder och det är finansiella och institutionella aktörer som pensionsfonder, försäkringsbolag och ett och annat familjeimperium. Det är en liten procentandel av de volymerna som satsas i tillväxtens casino där kanske en på tio är vinnarhästen. Start-upsen och scale-upsen är råvaran i detta och visst är riskkapitalisterna aktiva i att prospektera råvarorna med bäst potential för värdetillväxt men för den skull, i dagens uppkopplade samhälle, behöver de inte vara närvarande överallt där guldådrorna finns utan de har sina modeller och metoder för att identifiera ett guldägg. Sen när det gjort sin insats så kommer den viktiga värpningsperioden.
Tack för den utmärkt kompletterande insikten om riskkapitalets logik Lars.
Bäste Kenny!
Just detta vi saknar!
Vilken eller vilka bör ha ansvar för skapandet av en lokal institution eller företag för försörjning av riskkapital? BRG? Handelskammaren…
Det räcker inte med höga hus!
Åke M
Bäste Kenny!
Just detta vi saknar!
Vilken eller vilka bör ha ansvar för skapandet av en lokal institution eller företag för försörjning av riskkapital? BRG? Handelskammaren…
Det räcker inte med höga hus!
Åke M
Det behöver nog vara tyngre aktörer än de du nämner. Men näringslivet, som uppenbarligen ser detta som ett problem, borde, som man säger, kraftsamla. Fast det gör de bara om de ser omedelbar och tydlig affärsnytta/avkastningsmöjligheter. Det här ju en sorts infrastruktur, lika viktig som bredband och tågtunnlar. De lokala aktörerna skulle kunna bli tydligare i sin opinionsbildning på detta område.
Men tror du inte att en person som Carl B vore en av de få som skulle klara en sådan uppgift? Men hindret kan ju förstås vara att han har ett knippe börsbolag att sköta om
…
Jag kan nog inte bedöma det Åke. Men det handlar ju inte om att en eller ett par personer ska skapa samhällsnytta med egna pengar, utan om affärsmässiga strukturer som motiveras av att Göteborg och Västsverige är en intressant marknad för storskaligt riskkapital.