Kan man få en gul tumme upp – utan att skämmas?

Om du undrar över rubriken får du läsa till slutet. För när man äger sin egen publiceringskanal behöver det inte vara långt mellan tanke och handling. Men det kan vara långt mellan första meningen och sista punkten.

Nu har chefredaktören, utgivaren, ekonomichefen och styrelsens ordförande – det vill säga jag själv – beslutat testa ett nytt format.

Bara för att få upp tempot i textproduktionen. Och göra livet lite enklare och roligare för mig själv.

Det blir mer kommenterande. Mindre refererande. Fortfarande en del allvar. Men också en del lättsamma spaningar. Ibland lite kortare. Ibland lite mer ordrikt. Ofta, som i dag alldeles mycket längre än det var tänkt, för att det är så kul att skriva. Jag kan inte sluta när orden bubblar fram.

Faller det inte väl ut, går jag förstås tillbaka till den mer genomarbetade att allvarstyngda bloggmodellen.

Publikens reaktioner kan få betydelse. Eller inte. Säg gärna till om du inte gillar det. Eller gör det.

Ny regering ”på plats”

Det brukar heta så i politiken. Regeringar, lagar, budgetar med mera ”är på plats”. Nu har en av valets många förlorare gått till talmannen med ett regeringsalternativ som får stöd av valets enda egentliga vinnare.

Väl på plats, kan jobbet börja. Det blir intressant att följa.

Den här oktoberdagen 2022 är historisk.

Utan Sverigedemokraterna kan Ulf Kristersson inte regera Sverige. Jimmie Åkesson har haft drömläge i förhandlingarna. Det fanns inte på kartan att Kristersson skulle kliva fram på en presskonferens och säga att han misslyckats bilda regering – igen.

I princip har därför Åkesson bara kunna säga sitt pris. Och firma Kristersson, Busch och Pehrson tvingats acceptera det. Åkesson har pekat. Och fått allt.

På den punkten tycks de som verkligen ogillar Sverigedemokraterna ha fått rätt. Det är åtskilliga röda linjer som överträtts i relationerna till SD. Färgen på linjerna hann inte ens torka. Och kulörten tycks inte haft någon betydelse alls. Det har varit enkelt att kliva över.

Det som skulle bli politiskt samarbete enbart i frågor där partierna tycker lika blev en utförlig politisk uppgörelse med omfattande eftergifter inom alla viktiga områden i utbyte mot makten och ministerposter.

Det som formulerades som samtal, ”man måste kunna prata med alla partier”, blev snabbt skarpa förhandlingar och konkreta avtal.

Kommentarerna och analyserna efter presskonferensen är entydiga. Jimmie Åkesson tog rollen som huvudperson från den tillträdande stadsministern för en regering där SD inte ens ingår.

Sverigedemokraterna fick igenom hela sin politik för invandring (som nu blir fokus på återvandring) och på det brännheta området kriminalitet. Det vill säga partiets två absolut viktigaste politikområden.

Högst pris har Pehrson betalat. Redan någon timme efter att kontraktet presenterats klev ett par Liberalpartister fram och kritiserade innehållet med hot om att gå emot regeringen och partiet när riksdagen ska rösta i kontraktets sakfrågor.

Det blir en ny tuff inrikes resa för L. Utanför riksdagen för ett halvår sedan. I regeringen nu. Ideologiskt högt värderade kongressbeslut rakt ned i dokumentförstöraren. Med partiets absoluta motpol, SD, som sällskap utan portföljer i regeringsplanet.

Men även KD och M har gett upp stora viktiga frågor.

Som det ska vara

Svenska folket har talat. Den regering som tillträder har stöd från majoriteten. Det är som det ska vara.

Det är samarbete på stabil grund. Den här regeringens januariavtal är visserligen skrivet i oktober, men mer omfattande än den förra regeringens avtal från 2018.

Statsvetaren Jan Teorell påpekar klarsynt att det bara är rökridåer när Ulf Kristersson försöker låtsas som att detta avtal är något annat än det han i så hårda ordalag kritiserade den förra regeringen för. Det är mer utförligt. Men konstruktionen och syftet är detsamma.

Men det är ändå ett mer stadigt underlag, eftersom partiet som står utanför regeringen denna gång har fått vara med och ta fram avtalet. Det fick inte Vänsterpartiet. SD får dessutom folk i regeringskansliet. De hamnar så nära regeringsställning som det är möjligt utan att ha egna statsråd, och utan att behöva ta det ansvar en regering förväntas ta.

Om den nya politiken gör samhället bättre eller sämre återstår att se. Liksom det återstår att se hur fort det går att uppfylla vallöften, hur stort tålamod väljarna kommer att ha och hur det politiska landskapet förändras nu.

Det går förstås att peka ut olika samhällsgrupper som vinnare och förlorare. I den senare kategorin finns människor som inte är tillräcklig förankrade i den svenska kultur och tradition som Sverigedemokraterna anser är den enda rätta.

Där finns människor som ställer till stora problem. Men också människor som är rädda, utsatta och sårbara. Sådana som kristdemokrater, liberaler och moderater har en mycket lång tradition av att värna.

Regeringen Kristersson har en skumpig resa framför sig. När lågkonjunkturen slår till, inflationen samtidigt rusar, hushållens köpkraft urholkas från flera håll samtidigt, statsfinanserna försämras, kronan störtdyker, den ekonomiska och politiska oron på Sveriges viktigaste exportmarknader tilltar, finans- och fastighetsmarknaderna börjar skaka, klimatkrisen orsakar nya naturkatastrofer med flyktingströmmar – och krigsförbrytaren i Moskva spyr eld, förstörelse och skräck över världen – måste den nya svenska regeringschefen vara vuxen uppgiften.

Han behöver också våga lita på att stödet från landets näst största parti är ovillkorat – nu när kontraktet väl är skrivet.

Kristersson behöver trolla fram medel för reformer, för att inte få sina egna väljare emot sig. Han behöver stimulera ekonomin utan att slänga bensin på inflationsbrasan. Och han behöver göra upp i stora frågor som inte täcks in av oktoberpartiernas ”januariavtal”.

Men han behöver också förbereda sig på att möta Erdogan i Turkiet för att på något sätt baxa Sverige över Nato-tröskeln. Där får han räkna med att svara på frågor om hur den svenska regeringen förhåller sig till sitt stora stödparti.

I Turkiet är nästa hundra procent av befolkningen muslimer. Staten äger moskéerna. Statschefen använder religion som ett maktmedel. Sverigedemokraternas inställning till religionen islam är väl känd och respektlöst uttalad. Partisekreteraren Richard Jomshof, som nu fått den tunga posten som ordförande i riksdagens justitieutskott, har kallat islam ”en avskyvärd ideologi och religion”. Bland annat.

Vi som minns Gumperts hörne

Gråhåriga är vi. En del av oss antecknar i spiralblock. Vi haltar kanske lite. Samlar på vinylskivor och pappersböcker. Dricker inte vin från boxar. Lyssnar på P1 ibland. Betalar kontant.

Själv är jag hyfsat digitalt lagd. Medier, kommunikation, handel, konsumtion, underhållning. Jag äger inget spiralblock. Knappt en penna. Vet inte hur svenska sedlar och mynt ser ut nu för tiden. Men jag älskar ändå doften av damm, läder och bokstavlig ålder i ett riktigt bibliotek.

Och jag tillhör den generation som minns Gumperts hörne.

Bokhandeln på hörnet Östra och Södra Hamngatan var under mer än hundra år en klassisk mötesplats för folk som skulle ses på stan. Före GPS, Google och Whatsapp.

1978 revs huset och det byggdes bankkontor. Därefter blev det klädaffär som en del av HM:s imperium. Kanske något annat däremellan. Nu på väg att tömmas igen (se bilden här ovan).

Svenska globala klädjätten HM strukturerar om, stänger butiker, säger upp personal. Nu även med varsel i Sverige. Efter detaljhandelns pandemi- och e-handelskris står vi inför hushållen nya köpkraftskris.

Det lär bli fler tomma butiksfönster i centrala Göteborg.

Vad ska vi göra med Gumperts hörne? Öppna en hederlig gammal bokhandel kanske?

I helgen var jag i Dublin. Lurade med mig några vänner till Trinity Collage och en av mina älsklingslokaler – det gamla biblioteket med böcker skapade när Gutenberg var ung och lovande.

Som det luktar där. Så bestående värden som samlats där. Så vackert det är. Och så besvärande lite beständig dagens digitala text känns i jämförelse. Som den här.

Gul tumme upp på den!

Och så vill jag gärna säga: en rund gul gubbe utan hår och hals, men med öppen mun vit tandrad i överkäken och stora tårar på kinderna!!!

Eller med andra ord:

Toppen, nu skrattar jag så att jag gråter.

Det vill säga, om mottagaren är över 35. Annars kan det lika gärna uppfattas som en ren förolämpning från en gamling som inte följer med sin tid. Alls. Då är gul tumme upp, bara en snorkig, oförskämd och känslokall avspisning. Ungefär som ”hej,hej på dej du gubbe” till någon okänd farbror som hälsar på söndagspromenaden.

Skrattarsåjaggråtergubben är mer pinsam än en morfar som berättar pappavitsar som han en gång hörde av sin pappa, eller av sin morfar, eller möjligen av en gubbe som hette Hasseochtage när gamle Kungen redan var äldre än vad nye Kungen såg ut att vara när han åkte El-Älvsnabben i går.

Emojis har blivit en generationsfälla, förstår jag av ett inslag i Studio 1, samhällsprogram på radio för folk med gråa hårstrån.

Den allt flitigare användningen av de små figurerna som ska förstärka textbudskap med känslor och mellanradernasignaler har skapat nya kommunikationsklyftor.

Det som gråhårsmänniskor tror är trendigt, döms ut av personer med betydande erfarenhetsunderskott som totalt fel.

Emojis har tydligen ett bäst före datum. Det går inflation i dem. När otrendiga personer frossar i gula tummar upp har personer som vet bättre för länge sedan gått vidare till symboler som är betydligt mer rätt i tiden.

Fel emoji – kan sänka hela din trovärdighet. Förstöra ditt varumärke för alltid. Orsaka samma skada som smala jeans gjorde efter att Miriam Bryant gått upp på scen iklädd ett rutigt campingtält.

Fel emoji är ”cringe” får vi veta i samhällsprogrammet för människor med gråa hårstrån. Det vill säga ”pinsamma” – som faktiskt är ett helt okej ord att använda i svenska medier för att beskriva genans.

Emojimissbruket är inte mer än tolv år gammalt. Men användningen har exploderat de senaste åren. All skriftlig kommunikation förväntas förses med emojis. Även jobbrelaterade budskap och mejl. Annars finns risken att avsändare uppfattas som känslokall och dötrist. Det gäller både yngre och äldre skribenter.

När det går inflation i ord, tappar de sin betydelse. När en generation tror att ”häftigt” är rätt har de yngre för länge sedan gått vidare till ”fett”. Och så vidare.

Själv skiter jag i emojis. Jag kan använda hjärtan, tummar och annat i sociala medier-kommentarer. Men aldrig i en text här. Aldrig i ett mail. Där litar jag till att sorteringen av 28 bokstäver och några skiljetecken funkar för att beskriva det mesta… (lägg märke till de tre småleende och antydande punkterna…).

Jag inser att det gör mig trist, ute, cringe och obegripligt. Jag får ta den risken. Som vi skrivande reportrar brukar säga: tusen ord säger alltid mer än en bild.

Rund gul gubbe, utan hår och hals, med solglasögon och ett streetsmart flin, på den.