Jag gillar Fredrik Reinfeldts tv-samtal med före detta toppolitiker. Det är en förutsägbar reaktion när en del journalister och andra tycker att det är mesiga intervjuer där politikerna får skriva sin egen historia helt oemotsagda.
En före detta svensk statsminister med ett vördnadsfullt kroppsspråk och beundrande småleende ställer hovsamma frågor med referenser till den gemensamma erfarenheten av att det verkligen inte är så lätt att regera alla gånger.
”Det är stor skillnad på att kampanja för att vinna val och att tvingas ta politiskt ansvar som regeringschef.” Tony Blair och Fredrik Reinfeldt nickar förtroligt. De är båda mittenpolitiker. Vänster-mitten och höger-mitten enas de om. De möts där i mitten och Reinfeldt medger beundrande att det var Blairs New Labour som han kopierade med de Nya Moderaterna.
Men jag retar mig inte.
Det där är ingen intervju. Det låtsas inte ens vara en intervju. Det är ett missförstånd att det skulle vara en intervju. Eller någon form av journalistik. Det är ett intressant samtal mellan två före detta statsministrar där den ena har befunnit sig mitt i världspolitiken i ett oerhört dramatiskt skede.
En intervju är något helt annat. I en intervju hade Blair aldrig öppnat sig så mycket som han släpper till i samtalet med Reinfeldt. Jag tycker att det är guld att få ta del av hur han tänkte. I varje fall vad han nu i efterhand påstår att han tänkte. På samma sätt som jag gillar att läsa politiska självbiografier utan att hela tiden sitta och längta efter någon som ställer kritiska frågor till författaren – eller till spökskrivaren.
Samtalet – ickeintervjun – kastar nytt ljus över frågor som jag undrat över. Hur tänker Blair kring Brexit nu? Och hur nära stod Reinfeldts moderater Storbritanniens socialdemokrater då? Väldigt nära, visar det sig.
För att få veta sådana saker räcker det att Reinfeldt ställer frågan typ ”vad tänker du om Brexit?”. Det är en klassisk öppen fråga där den som svarar ges utrymme att berätta mycket – om han inte blir avbruten.
Den metoden är användbar även i journalistiska intervjuer.
Det är faktiskt är ganska spännande att några av världens före detta ledande politiker får prata till punkt utan att vara på sin vanliga vakt. Det visar sig att de är reflekterande människor som sannolikt har gjort sitt bästa för att navigera i riktigt svåra frågor. Det spelar ingen roll om jag gillar deras beslut eller om jag tror på vad de säger nu. Jag får viktiga pusselbitar. Tack Fredrik Reinfeldt för det.
Sedan har jag ett högst personligt skäl att stå på Fredriks sida i den här frågan. De senaste åren har jag suttit så där några gånger, inför en publik och fört samtal med makthavare i hovsam ton.
Det har varit mesiga samtal där jag ibland knappt har fått en syl i vädret. Jag har undvikit tuffa frågor som jag anat skulle blockerat hela samtalet. Jag har fjäskat och nickat. Flinat och skjutit in någon smårolig följdfråga. Fört samtalet framåt helt enligt min plan. Ställt en del svåra frågor med artig ton. Men jag har aldrig varit skjutjärn i dessa sammanhang.
Samtalen har förts med näringslivstoppar som Annika Falkengren och Håkan Samuelsson. Jag har medvetet inte kallat det för intervjuer.
Av det enkla skälet att intervjuer är något som journalister ägnar sig åt. De ska ställa tuffa frågor. Avbryta. Vara skeptiska. Misstrogna. Envisa. Aldrig rädda för dålig stämning. Krävande. Upprepa samma fråga tills intervjupersonen antingen svarar eller gör bort sig enligt papegojmetoden. Jag älskar sådana intervjuer.
Men jag är ingen journalist. Inte nu längre. Jag försöker få till ett trevligt samtal som ändå är verkligt informativt och underhållande.
Det verkar vara ett format som går hem. Det kommer mer och mer folk till de där tillställningarna. De sitter där knäpptysta under 40 minuter och applåderar hjärtligt när vi avrundar. Kommentarerna efteråt är ofta väldigt positiva.
Inte sjutton är det mig de applåderar. De har knappt märkt mig där på scenen. Men de tycker att de har fått intressant information från en person som har en annan insyn än de själva har – och lite grand lärt känna en människa som de annars bara ser på tv i raka intervjusituationer.
Jag tycker det är ett hyfsat betyg.
Men ibland kan jag förstås tänka att det inte duger. Att jag borde vara tuffare. Att jag är för hovsam. Att jag lismande sviker publikens uppdrag som deras ställföreträdande utfrågare i ett viktigt ansvarsutkrävande av makten.
Men egentligen skiter jag i det. Jag kommer att fila på det här samtalsformatet. Blir lite bättre för varje gång jag övar. Och jag får nog fram en hel del intressant information genom att inte avbryta och genom att försöka skapa en trivsam och avspänd atmosfär.
Journalistik är det inte. Det är det förstås inte heller när Reinfeldt gör sin grej.
Men jag köper det. För vi hade aldrig fått höra så utförliga resonemang från Blair, Rice, Stoltenberg och Fogh Rasmussen om Janne Josefsson suttit på Reinfeldts stol.
SVT hade inte ens fått till en sådan intervjusituation.
Närmast det här formatet kommer väl Anna Hedenmo i Min Sanning. Hon och hennes producent är skickliga. Det är bra journalistik. Reinfeldts program är något annat. Båda är bra tv.