31 mars, 2020

Inte riskfritt att greppa frälsarkransen

Av Kenny

Vartannat västsvenskt småföretag planerar att korttidspermittera sina medarbetare, enligt en enkät Västsvenska Handelskammaren gjort bland sina medlemmar.

191 företag har tagit sig tid att svara. Fyra av tio tänker utnyttja möjligheten till uppskov med skatten.

Det är ännu en bild av stor dramatik med jobb, människors privatekonomi och företagens överlevnad. Enkätsvaren är ett larm bland många andra rop på hjälp.

De ger också en föraning om att några av de politiska katastrofpaketen faktiskt fungerar. Ekonomiska lättnader kan rädda jobb, företag och kompetens. Inte i alla branscher, och inte hur länge som helst.

Men det finns också en annan intressant och oroande iakttagelse i Handelskammarens pressmeddelande:

”De behöver också förtydliga vad som gäller det personliga ansvaret för skatteskulder som i dag finns hos företagets styrelsemedlemmar, så att de vågar söka.”

Det säger Handelskammarens näringspolitiska chef Stefan Gustavsson med adress till regeringen.

Han verkar ha blivit bönhörd på studs. Skatteverket har publicerat ett så kallat ställningstagande i just denna fråga. Företrädare för bolag som söker uppskov med skatten ska inte bli personligt betalningsskyldiga, ”om det inte handlar om företag som uppenbarligt utnyttjar möjligheterna helt i strid med syftet med anståndsbestämmelserna”.

Men när många mindre och medelstora företag i hög fart kör rakt mot konkursstupet är styrelseledamöternas personliga ansvar en brännhet fråga. Inte minst i familjeföretag.

Det finns ibland en uppfattning om att bolagsformen aktiebolag effektivt håller ägaren på privatekonomiskt säkerhetsavstånd från bolagets ekonomiska dilemma.

Vid en konkurs drabbas medarbetare, leverantörer, banker, andra finansiärer, staten kunder och samhället.

Men det är den juridiska personens tillgångar och skulder som berörs. Inte ägarens.

Det är verkligen inte hela sanningen. Ägarna förlorar det kapital som riskerats och förräntats i bolaget. Om ägaren själv är aktiv i bolaget drabbas privatekonomin även genom att inkomsten för den egna försörjningen går förlorad.

Ägare kan förstås också ha skuldsatt sig privat för att investera i bolaget eller tillskjuta kapital för bolagets överlevnad i svåra tider.

Slutligen går ju värdet av allt det engagemang och arbete som aktiva ägare lagt ned – kanske under flera generationer – förlorat.

En konkurs är alltså ingen lättvindig sak för privatägda bolag. Det är därför en ganska självklar reflex att gripa efter halmstrån, eller efter livbojar som regeringen kastar ut, bland annat i form av lån från det egna skattekontot.

Till den skapligt höga räntan 6,6 procent för ett uppskov som varar under ett år.

Och det är här som Stefan Gustavssons och Handelskammarens påpekande om personligt ansvar kommer in i bilden.

Ett företag med krisande ekonomi och växande skatteskulder måste ha stenkoll på likviditet och balansräkning. Annars riskerar styrelsens ledamöter bli personligt ansvariga för skatteskulder. Blir det konkurs i ett läge när skatten borde varit betald kan styrelsen få en svettig räkning från Skatteverket.

Jag vet ju inte, men något säger mig att långt ifrån alla som sitter i styrelsen för småföretag känner till den risken. Det är ofta familjemedlemmar som har tagit på sig styrelseansvar.

Juristfirman Ackordscentralen, med konkurser och rekonstruktioner som specialitet, förklarar hur det hänger ihop:

”Man kan lätt förledas att tro, att om man driver en verksamhet i ett aktiebolag har varken aktieägarna eller styrelsen något ansvar för bolagets förpliktelser. Många har dock bittert fått erfara att så inte är fallet. Det personliga ansvaret för vissa förpliktelser aktualiseras dock normalt först efter att ett bolag har blivit försatt i konkurs.”

Här finns en utförlig redogörelse för hur ansvaret ser ut:

https://ackordscentralen.se/ansvar-for-styrelse-i-aktiebolag/

Det är kanske mer känt att styrelsens ledamöter kan bli personligt ansvariga för delar av bolagets skulder om man inte ser till att det upprättas en kontrollbalansräkning när det krisar. Det ska göras vid den tidpunkt när det, som det heter, finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet.

Men en miss att betala skatt som förfaller till betalning är också allvarligt. Kraven kan riktas direkt till styrelsen, om skatten inte betalas trots att det sedan visar sig att bolaget hade pengar på kontot.

Och om styrelsen med öppna ögon låter bolaget driva verksamheten vidare, trots att det är uppenbart att det inte kommer att finnas pengar på kontot när det är dags att betala skatten, betraktas det som grov oaktsamhet i Skatteverkets ögon.

Det går alltså inte att låta skattekrediten växa okontrollerat. Men vad ska en pressad småföretagare göra?

Det finns enstaka undantag (jag känner till ett lysande exempel), men i princip slår krisen mot alla branscher, alla typer av företag och alla sorters jobb i det privata näringslivet. Och pressen på anställda i vård och omsorg blir enorm.

Det skiljer den här ekonomiska krisen mot andra vi har upplevt efter det senaste världskriget.

Viruset får oöverskådliga effekter utöver människors fysiska och psykiska hälsa: samhällsekonomi, utbildning, privatekonomi, nationell politik, EU-gemenskap, global handel, livsstil, förtroende människor emellan, investeringar i framtidsverksamheter.

I det sammanhanget kan det kännas futtigt att snacka om kommunikation, som egentligen är huvudspåret i den här bloggen.

Ändå har betydelsen av kommunikation sannolikt aldrig varit större.

Hur pratar världens ledare med sina medborgare? Klarar de att göra och förmedla analysen, och samtidigt balansera allvaret mot de nödvändiga strimmorna av framtidshopp?

Vad säger myndigheterna, och hur uttrycker de sig för att sätta tryck bakom budskapen som är till för att rädda tusentals liv utan att sätta hela nationer i full panik?

Jag hoppas kunna återkomma till detta. Inte minst till hur medierna klarat sina uppgifter.

Bäst i klassen är public service genom Sveriges Radio och SVT. De har skickligt stuvat om hela programutbudet och finns ständigt aktuella och närvarande med nyheter, analyser och direktsändningar på alla tänkbara skärmar.

Efter en minst sagt seg start på krisbevakningen tycker jag Göteborgs största lokaltidning, GP, har snäppat upp sig ordentligt. Det gör mig jätteglad och breddar och fördjupar min kunskap.

Samtidigt slår krisen även mot media. Företag som inte har intäkter tvingas dra ned på alla tänkbara kostnader. Då ryker budgeten för annonsering direkt. Alla privata svenska mediehus drabbas av en ny våg av förlorade annonsintäkter, som de aldrig klarar av att kompensera med digitala prenumerationsintäkter.

När jag skriver detta kommer beskedet att mediejätten Bonnier News, som bland annat ger ut DN, Dagens Industri och Expressen/GT minskar arbetstiden för sina redaktionella medarbetare för att spara.

När den oberoende journalistiken behövs som allra mest krymper alltså resurserna ännu mer – och en ny våg av utslagning hotar även den branschen. Det är också problematiskt.

Min mångårige vän och kollega Anders Johansson och jag diskuterar ju mediernas och journalistikens nya förutsättningar i en serie små filmer.

I fjärde avsnittet resonerar vi om hur nyheter och åsikter blandas ihop i journalistiken, och om varför nyhetsredaktioner ofta anklagas för att jobba efter en politisk agenda.

Missa inte det: