Vissa nyheter är sig lika från en kris till en annan. Decennium efter decennium. Även ekonomiska kriser där varselvågor hyfsat förutsägbart sköljer in över arbetsmarknaden.
Men den här gången är ovissheten om vilka strukturella förändringar krisen kommer att leda till större än någonsin.
Småföretagen håller på att dö. När det inte kommer in en enda försäljningskrona kan många inte betala en enda räkning.
De tappar inte andan. De kvävs.
Att ta upp nya lån, från banker, statliga Almi eller någon annan är uteslutet i ett sådan läge. Lån förutsätter betalningsförmåga.
När de ekonomiska kriserna drabbar näringslivet brukar det vara ett förlopp med viss logisk dominoeffekt. Spridning från bransch till bransch.
Som när finanssektorn körde in i bergväggen och bankerna slutade låna ut pengar till bland annat åkerier över hela världen – som omedelbart drog tillbaka sina beställningar från de stora lastbilstillverkarna.
Först stirrade leverantörerna på sina tömda orderböcker. Sedan avslutade de alla konsultkontrakt och därefter stängde de hela fabriker och tvingades varsla fastanställda.
Spridningen då var också viral, när en stor och bred tjänstesektor plötsligt såg sina största industrikunder införa totalt köpstopp.
Det blev varsel och konkurser hos underleverantörer och småföretag. Arbetslöshet, bostadspriser i fritt fall, en fastighets- och byggmarknad i limbo – och ett dramatiskt minskat behöv av lastbilstransporter eftersom konsumtionen också tvärnitade.
Plågsamt men ändå något utdraget.
Nu kom allt på en gång. Stena Lines jättevarsel. Volvos stängda lastbilsfabriker. SKF:s igenbommade anläggningar. Volvo Cars fabriksstängning och korttidspermitteringar. Stordalens storslägga. Svenska Mässans och Gothia Towers blodiga uppsägningar. Medieföretagens nygamla intäktskris. Kulturfrilansarnas undanryckta mattor. Avenyfamiljens och andra krögares totala desperation.
Och till det en begynnande konkursvåg inom handeln med spridningseffekter till bland annat fastighetsägarna.
För att inte tala om det oväntade oljepriskriget, effekterna på den norska kronan och gränshandeln i Strömstad.
Något så illa, och så där mycket på en och samma gång, har vi som besparades ångesten och lidandet under det senaste världskriget aldrig upplevt.
Hur omfattande stödinsatser regeringen och Riksbanken än lyckas presentera tar de svenska företagen och deras medarbetare enormt mycket stryk. Priset för viruskampen blir sanslöst högt. De personliga tragedierna kommer att vara många. Avbetalningarna kommer att belasta oss alla under lång tid framåt.
”Man förhandlar inte med virus”, som finansminister Magdalena Andersson på fredagen slagkraftigt formulerade samhällets position – inträngd i ett hörn med ryggen mot repen.
Varken hon eller någon annan har möjlighet att säga hur hög totalnotan blir. Eller när priset är betalt, kampen vunnen och företagen beredda att börja återanställa.
Varken Andersson eller någon annan (har någon frågat Åkesson?) vet heller hur de långsiktiga strukturella förändringarna kommer att se ut.
Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att samhället och dess näringsliv inte kommer att vara sig likt när virusstormen har bedarrat.
Vårt beteende som konsumenter kommer att ha ändrats. Det är kanske mer på gott än ont.
Men tidigare starka varumärken kommer att vara borta. Marknadsandelar kommer att vara omfördelade. Prislistor i de flesta branscher kommer att ha reviderats. Tillgångsvärden i aktier, fastigheter och andra placeringar skrivits ned.
Kreditvärdigheten för 2010-talets nyrika blir inte densamma Fullt funktionella kök i bostadsrätter i Linné kommer att användas för matlagning – istället för att byggas om varannan vecka. Hipsterskägg blir slutligen helt omodernt även i Majorna och kvartersbrygd IPA går ur tiden.
Ursäkta, om det låter raljant. Men den här krisen kommer att påverka livsstilar, såväl som inflationen, jobben, skatterna, de globala relationerna, pensionerna och riskkapitalet till de innovativa techföretagen.
Hur går det då för Göteborgs näringsliv? Jag vill vara optimist och tro att det repar sig, som så många gånger förr.
I det dramatiska nyhetsflödet den senaste veckan finns flera av Sveriges största företag. AB Volvo är det är i särklass största svenska företaget. Volvo Cars är tvåa.
Det finns en multiplikatoreffekt på förlorade jobb i fordonsbranschen som är skrämmande hög, med påverkan på hela Sverige.
Analytikern Peter Warda, min tidigare kollega på Business Region Göteborg, har räknat ut att 100 förlorade jobb i Göteborgs fordonsindustrin innebär att ytterligare 244 personer förlorar jobbet. 160 av dem bor i helt andra delar av landet.
Över hela nationen handlar det om många, många tiotusentals jobb som hotas.
Men när IT- och telekomkraschen runt tusenårsskiftet nästan sänkte en hel huvudstadsregion i Stockholms ström gick det knappt vita gäss på älven genom Göteborgsregionen.
Och efter den feta finans- och fordonsknocken reste sig Göteborg oväntat snabbt. Klockan ringde och den kinesiska sekonden skvätte vatten i Volvo PV-ansiktet i rondpausen.
I grunden har Göteborgsregionens näringsliv en styrka som inte ens ett asiatiskt ormvirus rår på.
Det kommer att behövs intensivvård på sina håll. Det kommer att finnas behov av akut andningshjälp. Dödsfall blir oundvikliga.
Men innovationskraften lever flämtande kvar. Kompetensen inom IT, mobilitet, 5G, dataanalys och life science kommer fortfarande vara hett eftertraktad.
Förmågan att se kombinationer av olika teknikområden, samverkanstraditionen, möjligheterna att testa nyheter i en växande storstadsregion, infrastrukturprojekten, närheten till naturen, EU-medlemskapet och det rika kulturutbudet gör Göteborg till ett bra ställe att vara på.
För företag och människor som vill utvecklas.
Tänk på det. Och glöm inte att tvätta händerna innan du käkar hämtmat från närmaste krog, håller avståndet och delar med dig av din omfattande toarullesamling till de behövande grannarna.