Ebba, Karola, Agne, Lundell, Arve Axelsson och de andra karaktärerna från debutboken Misstron tjötar vidare i Uppföljaren, som är under arbete. Här kommer ytterligare ett aktuellt smakprov direkt från manusarbetet.
Och har du inte mött Arve och de andra tidigare är du förstås välkommen att beställa ett ex av den första boken. Enklast gör du det genom att svischa 268 spänn (inklusive porto) till 123 478 63 72. Glöm inte att skriva namn och adress.
Donald Trump var lättlärd. Han behövde bara ett par minuter på sig att lära sig skyffla upp pommes i en ask, salta lagom mycket och räcka över den genom drive thru-luckan till en väntande kund.
Sammanlagt blev hans McDonaldskarriär cirka femton minuter lång. Det räckte mer än väl till en succé på kinesiska soc-media-appen TikTok med mer än 63 miljoner visningar.
Det var mer än konkurrenten Kamala Harris fem bästa klipp tillsammans. Och långt, långt större publik än vad någon av presidentkandidaterna skulle kunna nå via något av de traditionella medierna.
Trump älskade TikTok. Som alltså hade kinesiska ägare och under lång tid levt under förbudshot i USA, av säkerhetspolitiska skäl.
Efter den första direktsända debatten med Harris i ABC News, där han hade känt sig orättvist behandlad för att journalisterna faktakollade hans lögner, hade Trump nobbat alla sådana förslag.
Han la sparsamt med tid på de stora etablerade helamerikanska mediejättarna. Hans 27-åriga presschef Karoline Leavitt sa som det var i en intervju med Fox. Hon hade ägnat hela kampanjen åt att ”kämpa emot en massa ”fake news ”reportrar””.
Medan hans demokratiska utmanare kämpade på med de vanliga annonserna och de journalistiska medierna satsade Trumpkampanjen på de nya kanalerna där definitionen av journalistik var helt annorlunda.
Harris satte sig ned en timme med pod-fenomenet Joe Rogan under löfte att han inte skulle fråga om marijuana. Men Trump gav Rogan tre gånger så mycket tid, väl medveten om betydelsen av Rogans 14 miljoner följare.
Draghjälpen från världens rikaste, eller möjligen näst rikaste man, Elon Musk blev också ovärderlig. X-ägaren förfogade över världens viktigaste opinionskanal. Där hade Trump tidigare varit avstängd på grund av sin ovana att ljuga och sprida konspirationsteorier. Nu blev X ägare Trumps bästa mediemarknadsförare. Inte nog med det Elon Musk pumpade in hundratals miljoner dollar i Trump-kampanjen och lottade ut miljonvinster varje dag till väljare som lovade stötta Trump.
Samtidigt skaffade han sig positionen som den blivande presidenten allra mest betrodda öronviskare.
”En av världens mest inflytelserika mediaägare och kapitalägare, med alla sina kommerisella intressen inom bland annat elfordon och rymdteknik, köpte sig en permanent bordsplacering med viskavstånd närmast världens mäktigaste politiska ledare Om inte det var korruption så vet jag inte vad det skulle vara”, sa Arve till sin vän Agne vid ett av deras vanliga bubblande samtal om kommunikation, politik och journalistik.
”Precis!” ”Elon Musk hade förstås otroligt mycket att vinna på Trumps politiska program. För egen del, genom sänkta skatter på den enorma förmögenheten, men också på hårda tag mot kineserna som ju står för den största utmaningen mot Tesla-imperiet.”
”Han visste vad han gjorde”.
”Men visste de vanliga väljarna det?”
”Hela det amerikanska medielandskapet förändrades helt av valrörelsen inför Trumps comeback i Vita Huset.”
”De stora klassiska mediehusen blev helt bortfintade. Det var som om de inte räknades med längre.”
”Jeff Bezos förbjöd Washington Post att ta ställning för Kamala Harris i valet.”
”Det är sådant som världen rikaste män kan ägna sig åt när de äger medier.”
”Väljarna bryr sig inte.”
”Väljarna förstår inte.”
”De borde bytas ut.”
”Det menar du inte, jag vet. Det är sådant om man säger, utan att reflektera.”
”Jag vet, menade förstås inte det. Jag tror självklart på fria oberoende medier och fria demokratiska val. Folk får rösta som de vill, men hur sjutton får man dem att förstå när de är manipulerade?”
”De har kanske alltid känt sig manipulerade. Av de gamla vanliga medierna som tagit sig rätten att bestämma vad som är rätt och fel”
”Sant och falskt.”
”Viktigt och oviktigt.”
”Moral och omoral.”
”De säger att vi här i Sverige inte förstår oss på vad amerikaner tycker är viktigt. Att vi totalt missbedömer varför så många i USA struntar i Trumps personliga egenskaper och utspel, för att den politik han marknadsför kan lösa de stora vardagsproblem som den akademiska eliten inom Demokraterna inte orkar sätta sig in i.”
De båda tittade på varandra. Det fanns mycket mer att säga. Men vem orkade?
En sekund senare, New York Times flashade: Biden ger Ukraina tillstånd att använda amerikanska långdistansrobotar mot mål inne i Ryssland.
”Han har två månader kvar i Vita Huset. Innan Trumps realitysåpa-castade dårar drar in i Pentagon. Hur ska detta sluta?”
Otto kom tillbaka den natten. Som en skuggfigur bakom gardinen vid det halvöppna sovrumsfönstret. Han hade skägg nu. Välansat. Glasögon med tjocka svarta bågar. Håret i slingad oordning. Brun manchesterkostym.
Lite grand såg Otto ut som matteläraren i högstadiet hade gjort runt 1971. Gubben som hade för vana att ställa sig med händerna i fickorna vid fönstret bakom någon av klassens femtonåriga tjejer och jucka mot elementet. Mitt under lektionen. Ett pervo, hade klassen samfällt konstaterat. Gick han igång på element? Knappast. Hade han dåligt omdöme och attraherades av småtjejer? Jodu, och sur var han också. Borde han fått varningar, sparken och hela lokalsamhällets uttalade avsky för evinnerlig framtid? Kanske det, beroende på omständigheterna i övrigt.
Till utseendet hade Otto vissa likheter med den gamle majen där i drömskymningen, noterade Arve. Men han såg ut att vara sitt gamla hederliga och rättrådiga ja, igen. Entusiasmen och debattglädjen var tillbaka. Det fanns en glimt bakom de tjocka linserna i de svarta bågarna.
”Jag trodde du hade dött. Stendött av en förskärare i ryggen. Att du var kremerad och omvandlad till fjärrvärme”, sa Arve med den normala uttrycksfullheten i jargongen vännerna emellan.
Otto låtsades inte höra. Han ville in i debatten utan dröjsmål.
”Vad har hänt med dig? Du baktalar ditt yrke och dina kollegor. Du som alltid har varit så stolt över att tillhöra den fria oberoende pressen. Nu spelar du de högerextrema konspirationsteoretikerna rakt i händerna. Du vet att det är skitsnack. De flesta journalister jobbar extremt proffsig och konsekvensneutralt.”
”Visst, du har rätt. Ambitionen är att skildra samhället så som det ser ut, presentera de politiska alternativen rättvist med allmänintresset som vägledning. Det gör vi riktigt bra. Det finns ingen dold agenda, ingen ljuger och manipulerar, men det är lätt att falla in i en egen konspirationsbubbla.”
”Du menar där höger är dåligt och vänster är bra? Där nationalism är något tvivelaktigt, och globalism är något att eftersträva? Där skatter är bra, och företagsvinster dåligt?”
”Ungefär så, det krävs mycket mod, klarsynthet och socialt draåthelvetekapital för att klara av att ställa sig utanför den allmänna meningen i ett redaktionskollektiv.”
Arve suckade. ”Vad vet du om den saken? Du har ju varit valutamäklare hela ditt yrkesliv, innan du blev fjärrvärme. Snacka om att följa strömmen och leva i bubblor. Du är en trippelparadox, en hobbysocialliberal finanshaj som alldeles nyss blev dumpad av en ärkekonservativ familjeförespråkare som även visade sig vara en singeldejtande empatifattig narcissist.”
Otto såg plötsligt ledsen ut. Han kliade sig lite i skägget.
”Säg inte så om Ebba. Jag älskar henne fortfarande”.
Sedan upplöstes han liksom och gick tillbaka till den andra sidan. Arve noterade blodspåren. Det droppade från kniven i ryggen.
Det var så det alltid varit med Otto. Det var å ena sidan, och sedan å andra sidan.
”Förresten är väl journalistik bara ett påhittat ord, och journalist en yrkestitel som funnits några decennier. De yrkesetiska reglerna är formulerade av branschen själv. Vem är det som bestämmer vad en journalist får göra eller inte göra?”, skrek Arve efter den flyktande skuggan.
Han fnös, vände på kudden, försökte tänka på fotboll och somnade om med en bekymmersrynka i pannan och en helvetesdunkande huvudvärk.
Trump hade förstås tagit hem hela skiten. Vita huset, senaten, kongressen. Högsta Domstolen ägde han sedan tidigare.
Opinionsmätningsmänniskorna som in i det sista hade varit så övertygande överens om att valet skulle bli en nagelbitare gick under jorden. De svenska journalisterna, debattörerna, analytikerna i de stora traditionella medierna hade i månader ältat möjligheter till att det stora demokratihotet från historiens mest vulgära amerikanska presidentkandidat trots allt skulle kunna besegras av en svart kvinna med stort skratt och en anständig retorik. Nu insåg de att det aldrig hade varit i närheten av en korrekt analys.
Aborterna, friheten för kvinnor att bestämma över sin egen kropp, skulle lyfta Harris, hade de spekulerat.
Inte alls, visade det sig snabbt på valnatten när SVT:s USA-korre bläddrade fram och tillbaka på sin rödblå skärm och bubblade över av tiondelsprocentenheter i minsta valkretsar i de så kallade svängstaterna.
Bläddrandet blev snabbt helt obegripligt. Ointressant. Och irrelevant. Trump tog hem det. Tiondelarna i opinionsmätningarna hade inget med verkligheten att göra. Kvinnor, svarta, muslimer, latinos stannade hemma eller gick för Trump. De litade på hans osammanhängande triader om att ALLA SKULLE FÅ DET BÄTTRE ÄN NÅGONSIN FÖRR.
Amerika skulle tydligen bli stort igen. Större än någonsin. Resten av världen skulle troligen bli liten.
Rätten till abort hade visat sig vara en mycket liten valfråga. Priset på rött kött och arbetstillfällen i oljeindustrin hade varit mycket större.
Många miljoner med mexikanskt eller sydamerikanskt ursprung skulle skickas tillbaka över gränsen. Våldtäktsmän allihopa. Dumpas i öknen, eller havet, eller var fan som helst. USA, ett rike och samhälle byggt på invandring på ursprungsbefolkningens bekostnad, skulle tvätta sitt blod rent igen. Den vita invandrade befolkningen betraktade sig som ursprunglig. Nya invandrare skulle betraktas som deporterade inom kort.
Det var viktigare väljarfrågor än snacket om att demokratin var hotad bara för att Trump i kampanjmöte efter kampanjmöte öppet framställde sig själv som en blivande diktator.
Efter valet satte Trump, som snackat så mycket om korruption hos den gamla besegrade företrädaren, genast igång med kompisrekryteringar till viktiga poster i en skala som placerade Stockholms kickade landshövding Kinberg Batra i nybörjarklass i disciplinen. En lapp på anslagstavlan i receptionen framstod plötsligt som överlägsen transparens.
Konspirationsteoretikern, vetenskapsförnekaren och vaccinmotståndaren Kennedy Jr, som hela övriga Kennedyfamiljen tagit avstånd från, sattes som hälsominister. Men uppmaningen från bossen att ”ha så kul!”
Bocken skulle ha gjort ett lika bra jobb i trädgården.
En man som utreddes för trafficking och sexbrott mot minderåriga nominerades till justitieminister.
Som biträdande placerades en av Trumps försvarsadvokater från en av rättegångarna mot den nyvalde presidenten själv.
Elon Musk, med sina mångmiljardintressen i techindustrin, fick en särställning som Trumps öronviskare med uppdrag att rationalisera bort så mycket som möjligt av staten USA:s hela administrativa apparat. Det var alltså samme man som ägde och upplåtit världens fortfarande mest inflytelserika digitala opinionskanal, X, till Trumps valpropaganda, och pumpat in hundratals miljoner dollar för att köpa Trumpröster.
”Alltså, jag orkar inte ta in mer. När nyheterna kommer håller jag för öronen och ögon. Jag låser hellre in mig på dass och läser tecknade serier än ser de overkliga galenskaperna från Trumps USA”, sa Lundell när de träffades på Sjuan för att öla upp en tusing eller två.
”Precis, verkligheten får inte överträffa fiktionen så här mycket. Det är inte så vi har bestämt”, instämde Arve.
Själv fördjupade han sig för tillfället i fyndet från den illaluktande dammiga och stökiga butiken med begagnade vinylplattor och serier på Stigbergstorget. Hela årgången 2006 av Ernie – Bud Graces träffsäkra strippar med den hänsynslösa ständigt skuldsatte och oärlige fastighetsmäklaren Sid Fernwilter och hans lättlurade brorson Ernie Floyd.
”Den är fördomsfull på gränsen till det acceptabla”, medgav han. ”Men inte värre än den där hysteriskt käcka hundserien som lokaltidningen varje dag tvingade på sina läsare. Du vet den där långsmala hunden med en matte och en husse som verkar leva i en brittisk villaförort på typ 1960-talet, trots att de har tillgång till smartphones. Hon med förkläde i köket, han som tar hunden på kvällspromenad som förevändning för att kunna slinka in för ett par kalla på puben.”
”Pirayaklubben. Det är det bästa med Ernie, eller hur?”, sa Lundell.
”Självklart. Hur många pirayaklubbar har man inte stött på i sitt yrkesliv? Där karriäristerna slugt bevakar varandra för en chans att få sätta tänderna i någon och göra skelettrent på några sekunder.”
”Mina herrar”, säger Pirayaklubbens ordförande på årsmötet, med alla fem övriga medlemmar uppradade på första bänkraden. Sid, föreningens ständige kassör, är tvåa från höger. Alla har oberörda ansiktsuttryck.
”Jag måste informera er om att det finns en tjuv ibland oss.”
”Nån usling har stulit ur änkornas och de föräldralösa barnens fond.”
”Till varje pris ska vi fast den gemene skurken!”
Förändringen i de fem herrarna anletsdrag n var subtil. Men Bud Grace hade med mästerlig känsla för små små nyanser lyckats få dem alla att se djupt oroade ut i den femte serieruta. Ovanför deras huvuden har han placerat ett tankemoln, med en enda gemensam spontan tanke:
” Aj då”
”Skål!, sa Lundell.