Otto, Ebba, Karola, Agne, Lundell, Arve Axelsson och de andra karaktärerna från debutboken Misstron tjötar vidare i Uppföljaren, som är under arbete. Jag hoppas du orkar med ytterligare ett aktuellt smakprov direkt från manusarbetet.
Och har du inte mött Arve och de andra tidigare är du förstås välkommen att beställa ett ex av den första boken. Enklast gör du det genom att svischa 268 spänn (inklusive porto) till 123 478 63 72. Glöm inte att skriva namn och adress.
Ovanför huvudet i sängen på hotellrummet hängde en matt mönstrad glaskupa med en glödlampa. Lamphållaren i mässing bars i näbben av en örn i samma material. Som hämtad från Polens riksvapen. Den såg inte snäll ut.
Arve hade vandrat runt på gatorna i de gamla delarna av Krakow flera dagar nu. Hotellet låg mitt i den judiska stadsdelen Kazimierz. Något hundratal meter därifrån hade viktiga scener i Schindlers list spelats in. Mitt bland alla stimmiga barer och sunkiga ölställen, och nära det lilla torget med det frikostiga utbudet av piroger från foodtrucks där studenter trängdes med turister och duvor.
Men det var inte här nazisterna hade organiserat ghettot. På andra sidan Wisla i stadsdelen Podgorze hade de tryckt in tjugotusen människor i bostäder byggda för att rymma tretusen. I väntan på deportation till förintelselägren. Arve hade gått på gatorna, läst de små skyltarna på husen som berättade en historia som ingen borde kunna komma runt, ens 2024.
Krakow och det unga självständiga landet Polen med sin mycket långa nationella historia visste en hel del om hur ett ofritt samhälle ser ut. Nazismen, kommunismen, krigen, motstånd och medlöperi. Propagandan.
”Fara med osanning”.
”Med sanningen ej överensstämmande”.
”Kontroversiell”.
”Tillväxtpotential”.
”Utmaningar”.
”Eller min favorit från affärsvärlden: nära ett kommersiellt genombrott.”
”Kyss mig där solen aldrig skiner! Den med genombrottet är väl ändå den bästa. En standardmening i ett pressmeddelande från vilket olönsamt startupbolag som helst, på jakt efter nya finansiärer. Nära ett kommersiellt genombrott är alltid detsamma som att man hoppas snart få en första riktigt kund. Kanske. Inget är klart. Och lönsamheten ligger möjligen mycket längre bort än konkursen.”
Hemma i Göteborg igen snackade Arve eufemismer – omskrivningar – med sin kompis Agne. Ett otyg som bidrog till att urholka förtroendet både för politiker, näringslivet, kommunikationsbranschen och journalistiken. Omskrivningarna i syfte att försköna, förvanska, förmildra och manipulera för att göra sanningen mindre obekväm hade utvecklats till en språklig virussjukdom. En sjuka för det konflikträdda Sverige. Eller en smitta från auktoritära regimer?
Det hade varit så i många år. Långt innan städare blev lokalvårdare. Men i den nya skärpta storpolitiska verkligheten hade språkets nyanser blivit allt viktigare att hantera ansvarsfullt.
”Det är dags att säga som det är. Den som ljuger är en lögnare, inte en som far med osanning”, sa Arve.
”Precis, och problem är precis så negativt som det låter. Det är inga intressanta utmaningar som alla lösningsorienterade optimistkonsulter brinner av lust att ta sig an.”
”Och en kontroversiell person är antagligen en illa sedd bråkstake. Så säg och skriv det då. Tillväxtpotential är ju inget annat än dålig försäljning och kass lönsamhet som måste bli mycket bättre.”
”Det är dags att återta det raka och konkreta språket. I varje fall för oss journalister. Vi ska inte gå i floskelfällan. Den gör oss till nyttiga idioter för den politiska eller ekonomiska makten.”
Diskussionen hade kommit igång efter att Arve läst en debattartikel som DN Kultur publicerat. Texten var en översättning av något som påminde om ett rop från en skeppsbruten på en öde ö till passagerarna på ett fartyg som med fulla segel styrde rakt mot bränningarna och de livsfarliga grunden. En skärrad polsk chefredaktör skrev till sina amerikanska kollegor någon vecka efter valet, som tog Donald Trump från de anklagades bänk i domstolarna tillbaka till den yttersta makten i Vita Huset.
”Kära amerikanska kollegor, hys inga illusioner. Om en autokrat eller diktator förkunnar något kommer han förr eller senare agera därefter.” ”Skydda er journalister. Förbered er på det värsta”, skrev den polske tidningsmannen och hänvisade till egna erfarenheter på hemmaplan.
Han hade fyra råd att komma med. Det första handlade om att redaktionerna måste bygga upp allt starkare relationer och gemenskap med sin betalande publik. Klokt, på alla sätt.
Det andra och det tredje var mer konkreta och borrade ett stort hål i den oberoende nyhetsjournalistikens grundpelare och kanske även de svenska journalisternas självbild.
Den som handlade om trovärdighet och strävan efter att vara objektiv.
Båda två begreppen, trovärdighet och objektivitet, var under ständiga drönarattacker i den alltmer högljudda konspiratoriska debatten om mediernas påstått manipulativa drag i misstänkt politiskt syfte:
”Sluta att vara neutrala och distanserade. Det må vara bekvämt för en journalist att sitta vid sidlinjen och sträva efter objektivitet genom att säga ”den här sidan hävdar si, men den andra sidan hävdar så”, men detta tillvägagångssätt håller inte när en auktoritär regering slår mot demokratins grundvalar. Journalister måste aktivt försvara demokratin, och deras vapen är sanningen.”
Agne tittade upp. Han hade läst halva texten nu. ”Det är inget konstigt med att vi ska försvara demokratin genom att skriva och säga sanningen. Det är själva grejen med vårt jobb”, sa han.
Arve höll med. Förstås. Men det var den polska kollegans råd om att ta ställning som skapade problem:
”Var raka och tydliga.”
”Visst. Ingen mer floskelbingo.”
Arve gillade den grejen. Han insåg plötsligt hur mycket han aningslöst anpassat sig till budskap från organisationer och personer som sminkat grisar.
”Men det är inte bara det. Han vill att vi ska använda värderande ord för att beskriva det vi själva inte gillar. En kontroversiell lag ska beskrivas som en dålig lag. En lögn är en lögn, inte en osanning. Jag förmodar att han uppmanar mig som nyhetsjournalist att uttrycka min egen uppfattning om vad som är rätt och fel, vad som bra och dåligt, vem man ska rösta på och vem som hotar demokratin. Det är här det börjar bli farlig. Det är inte mitt jobb att skriva mina läsare på näsan vad de ska tycka.”
Det blåste till i markisen ovanför den infrarödvarma uteserveringen på den träskodda götaälvkajen där de slagit sig ner. En stor flock babblande kajor från längre inåt landet svepte fram som ett gängkriminellt rövarband ovanför deras huvuden. Hösten hade anlänt, nästan utan att de hade märkt det, som en knivförsedd glädjedödare om natten.
En stor fet råtta tittade upp ur en avloppsbrunn. Den var så nära att de kunde se hur näsborrarna vibrerade i spaningen efter mat, faror och ekonomisk vinning. Fem sekunder senare var den borta, som segrare i en sprinttävling för långsvansade djur med stort skräckkapital.
”Den var fet och äcklig”, konstaterade Arve.
”Inte en smula osmaklig.”
”Vi måste fortfarande skilja mellan nyheter och åsikter. News and views”, sa Agne. “Annars är vi körda. Tidningens politiska redaktör ska inte skriva nyheter. Och nyhetsredaktionen ska inte ta politisk ställning.”
Arve såg inte övertygad ut.
”Det är klart att jag följer dig här, men hur sjutton ska en normalintresserad mediekonsument kunna orientera sig i djungeln av analyser, gästkolumnister, krönikor, kåserier, personligt skrivna reportaget, insändare, läsarkommentarer, och alla tänkbara avsändare med journalistikens form men mer eller mindre öppna egna agendor. Det är inte som när du och jag gick som barn i tidningshuset på Polhemsplatsen. När de första vibrationerna från förstaupplagan i tryckpressen i källaren gick genom huset upp till redaktionsgolvet vid elvasnåret på kvällen, visste vi att läsarna några timmar senare skulle få en noggrant uppsorterad nyhetstidning enkel att förstå sig på. Med ledare på sidan två, nyhetstexter som inte tog ställning och annonser som såg ut som köpt reklam.”
”I bästa fall …”
”Jag vet, allt var inte som det skulle då heller. Men har du sett den fjärde delen av den polske publicistens rekommendation till sina nödställda amerikanska vänner? Den är välmenande men totalt naiv. Den här gubben önsketänker om ett samhälle där pengar inte har ett pris.”
Arve höll väl med om polackens önskan om medier som tog sitt publicistiska uppdrag på största allvar i en värld full av påverkansoperationer. Men det skulle inte funka, varken i Polen, USA eller Sverige.
”Håll fokus på det om är viktigt”, skrev den polske chefredaktören. ”Experter på internettrafik kommer att säga till er att ni publicerar för många dystra nyheter och uppmana er att blanda upp det med innehåll om livsstil och relationer. Det kommer att föreslå att man fokuserar på unga läsare och lyssnare, och betona att de är mindre intresserade av hård politik. Det kommer att säga att en popstjärna på förstasidan säljer bättre än en seriös politiker. Låt inte dessa människor dra er vid näsan. Det är sant att man inte kan leva på politik allena, men politiken – hur hård och brutal den än må vara – kommer avgöra er framtid.”
Allt det är var sant. Nyhetsmediernas innehåll, mixen, förpackningen, sättet att skriva, rubriksättningen, ämnesvalen och det som inte platsade hade blivit totalstyrt av dataanalysen. Det gick att se i realtid vad som sålde bra, och vad som inte gick hem.
I princip var det inte så mycket nytt. Det som dataanalysen fixade nu hade nattredaktörerna på landets tre storsäljande kvällstidningar klarat intuitivt förr i världen. Ett av de viktigaste uppdragen för dessa oftast manliga hårdkokta ibland öldrickande och storrökande redaktörer i uppkavlade vita skjortärmar, slips och hängslen hade varit att formulera vassast möjliga löpsedel. Och att med den och den egna fingertoppskänslan som enda verktyg lägga en beställning till tryckeriet på upplagans storlek.
Hur mycket skulle löpet sälja? Skulle det välta kiosker? Vad skulle konkurrenten ha på sitt löp? Hur såg försäljningspotentialen ut i förhållande till investering i tryckta tidningar?
Hela tidningsföretagets affär och framtid låg i händerna på dessa skickliga yrkesmän. Löpsedelsmakare var guldgrävare. På det sättet skiljde sig kvällstidningslogiken helt från morgontidningens affärsidé med trygga förbetalda prenumerationsintäkter och en stabil upplaga där annonsörerna visste vad de fick och betalade för.
Nu var all medieverksamhet i digitala kanaler uppbyggd kring den gamla kvällstidningslogiken. Men de storrökande nattredaktörerna hade ersatts av AI-robotar.
Visserligen råkade politik, USA-valet och krigshotet från Moskva sälja väldigt bra. Journalisterna bevakade fortfarande de svåra frågorna och hade ett uppdrag i demokratins tjänst, men medierna var ändå i grunden kommersiellt styrda. Utan lönsamhet fanns ingen publicistisk frihet. Medieföretag som inte sneglade på publikframgångar måste hitta sin finansiering på helt annat håll.
”Visst, det verkar finnas sådana pengar också. Men varifrån kommer de, och vilket syfte har dessa finansiärer. En del av dem är säkert i mänsklighetens tjänst, men det finns andra herrar som också använder medier i olika former för helt andra syften,” konstaterade Agne.
”Ja, och hur ska människor se igenom detta i det enormt stora utbudet?”
Råttan sågs inte längre till. Kanske hade den av misstag hamnat på en pizza. De gängkriminella kajorna har dragit vidare för att undvika egendomsbeslag, åtal och utvisning.
De båda ordrika vännerna började spåna efter fler eufemismer, bara för att lätta upp stämningen.
”Gå bort.”
”Du menar dö.”
”Somna in.”
”Dö.”
”Lämna oss”.
”Dö.”
”Det går lite trögt.”
”Det misslyckas.”
”Mogen man”
”Gammal.”
”Erfaren”.
”Gammal men klok, eller hur?”
”Gå på toa.”
”Sitta och skita.”
Vinden tog i, kaffet var slut för länge sedan. Bakelseförbud rådde av kosmetiska skäl.
”Du kan inte käka sötsaker för du är för tjock nu.”
Agne hade fått sista ordet. De gick hem.