There must be some kind of way outta here
Said the joker to the thief
Som musikintresserad göteborgare har jag aldrig tidigare sett så många vägar ut. Till stora upplevelser.
Men som hårt arbetande lokal musiker måste man väl se de ekonomiska förutsättningarna som ett skämt. Eller en ren stöld.
På torsdagen spelade Dylan, 81, i ett publikfattigt Scandinavium. De billigaste biljetterna kostade nära tusenlappen. Alla publikmobiler förseglades. Alla pressfotografer portades. Upplägget kändes en smula avståndstagande. Jag höll mig långt borta.
Kvällen efter ser jag och fjorton andra gråhårsmänniskor fyra fenomenala lokala musiker tolka Dylan, Hendrix och andra rock- och bluesklassiker på oansenliga KomBar i Sannabacken.
Vi swishade 150 spänn var i dörren, förhoppningsvis, och bjöds på två fullmatade set.
Där satt vi, tagna av den professionella inställningen, inlevelsen, humöret och den musikaliska skickligheten på scenen två meter från bordet. Kanske lite skamsna över att vi inte var många, många fler. Men vi jublade efter bästa förmåga.
Den här gången missade jag den oberäknelige gamle legendaren och nobelpristagaren på den slitna hockeyarenan. Det gjorde inget. Jag blev mer än nöjd med upplevelsen på Kom. Den var mer än prisvärd. För mig.
Men samtidigt värd ett mycket högre pris för musikerna.
De verkar vara offer för det krassa marknadsekonomiska sambandet mellan tillgång och efterfrågan
De verkar vara offer för det krassa marknadsekonomiska sambandet mellan tillgång och efterfrågan. Som el-priset. Som kaffepriset. Som Opec-oljan.
Göteborgs musikliv blomstrar när det gäller musiker och livescener. Utbudet är större och bättre än jag kan minnas att det någonsin har varit. Det är en tillgång för Göteborgs attraktionskraft, med upplevelser, kultur, mötesplatser och näringslivets tillväxtmöjligheter. Otroligt mycket värt.
Men det verkar vara visset när det gäller musikernas inkomster. Och kanske också med vår betalningsvilja.
Det var en härlig konsert, som gitarristen Richard Tehlers pappa, blusgitarristen Al Tehler, sa när applåderna från 30 händer tystnat, och jag gratulerade honom till sonens prestation.
Pappa Tehler var en av de femton.
Den lågmälde Richard Tehler måste vara en av de mest hör- och sevärda gitarristerna i det lokala, eller rent av nationella, musiklivet. Han är kanske mest känd för sina Hendrixtolkningar. Men precis som många andra välutbildade och superskickliga lokala musiker, skriver han eget material och uppträder i en mängd olika konstellationer och musikstilar.
När Tehler och hans band gick av var vi några som sa uppskattande ord om hur tajt bandet lät. ”Tack, vi har bara repeterat en gång”, sa Richard Tehler.
”Jag bara försökte hänga med, vi har aldrig spelat ihop förut och det här är egentligen inte den musik jag är mest bekväm med”, sa Alexander Lövmark när han stannade till vid vårt bord. Då hade han skämt bort oss hela kvällen med ett antal finfina keyboardsolon.
Alexander Lövmark sjunger helst jazz. Förra året belönades han med Monica Zetterlund-stipendiet. 2017 vann han Montreux Jazz Voice Competition.
Kvällen efter Kom-spelningen satte han sig framför pianot och mikrofonen på lilla trånga, heta men suveränt vardagsrumsmysiga Unity Jazz nere i stan. Tillsammans med helt andra musiker i bandet The A Train – i en helt annan genre. Där var biljettpriset 140 kronor.
Det blev två konserter den kvällen. På Unity var det knökat, vilket väl är ett 50-tal pers med konsertbiljetter.
Men först körde de en eftermiddagskonsert i Trollhättan.
Då hade Alexander Lövmark och de övriga i Tehlers band först framåt midnatt på fredagen packat ihop instrument och teknik, som de ett par timmar före spelningen hade konkat upp till scenen på Kom för att göra soundcheck.
Det är slitsamt att vara elitmusiker i Göteborg. Men det finns många sådana.
”Göteborg är Europas bästa livestad. Musiklivet här är helt unikt. Och så har det varit länge”,
johan ”Redtop” Larsson
”Göteborg är Europas bästa livestad. Musiklivet här är helt unikt. Och så har det varit länge”, sa Johan ”Redtop” Larsson, när jag stötte på honom utanför Unity när vi båda var på väg därifrån.
Han, om någon vet vad han pratar om. Redtop, som bland mycket, mycket annat drev Pustervik under många år, har både stenkoll på musiklivet i Göteborg och vad som gör städer attraktiva för kreativa människor i en internationell jämförelse.
Men varför är det så billigt att lyssna på fantastisk livemusik i Göteborg, frågade jag Johan där ute i oktoberblötan?
Han drog på sig regnjackans kapuschong och talade om det stora utbudet. Om betydelsen av de små scenerna som gör att ”undervegetationen” frodas, men att välutbildade skickliga musiker spelar för småpengar i dörren. Samtidigt som de har svårt för att ta sig upp på de större scenerna. Där de större pengarna finns.
”Det har jag funderat på ända sedan 1960-talet, varför det är så få musiker från Göteborg som verkligen slår igenom”, säger han. Förutom Hellström, Bryant och någon till.
Vad är din teori?
”Kanske är det för att Göteborg är en arbetarstad. Man snackar inte så mycket om vad man är bra på. Vill inte förhäva sig.”
”Se på Bengan Blomgren, jag tror man kan räkna honom till en av världens 25 bästa bluesgitarrister.”
Basisten i Richard Tehlers fredagsband heter Viktor Turegård och turnerar normalt med Franska Trion. Ni vet bandet med den säregna pianisten och sångaren Matti Ollikainen som chockade På-spåret-publiken i SVT för något år sedan.
Trummisen Erik Bodin höll ihop den här publikfattiga fredagskonserten på ett fantastiskt sätt, med sitt känsliga, kommunikativa och trygga spelsätt. Hans eget Grammy-nominerade göteborgsband Little Dragon samplades 2018 i Eminens hyfsat obehagliga hip-hop-hit Normal (källa: Wikipedia).
Bandet på Unity är också fullspäckat med kvalitet. Förutom Alexander Lövmark är det Axel Mårdsjö, som räknas till en av landets främsta altsaxofonister men även är kompositör i olika genrer. Där finns också kontrabasisten Arvid Jullander och trummisen Adam Ross. Båda är under 30 och ansedda som ett par av de allra främsta unga jazzmusikerna i Sverige.
Taket lyfte på Unity. Hela Västra Hamngatan skakade. Klockorna i Domkyrkan började ringa i takt. Det blev omöjligt att sitta stilla.
Kort sagt, man får en hel del kvalitet för 140 eller 150 spänn. Men vad får en frilansande musiker för att leverera sådan kvalitet – förutom nöjet att möta publiken så här efter pandemin?
Och hur mycket mer borde det vara värt för oss som sitter där och lyssnar?
Som publik vill man att det aldrig ska ta slut. Man vill ha mer av allt det goda. Dyrare biljetter betyder färre upplevelser. Större volymer publik, för att snacka affärsspråk, ger kanske bättre musikervillkor för vissa.
Men det är lite grand som innehåll på Internet var förr i världen. Gratis. Men ohållbart i längden.
Eller som Bob Dylan en gång skrev:
Business men, they drink my wine
Plowmen dig my earth
None will level on the line
Nobody offered his word
Hey, hey
(All Along the Watchtower)