Därför sprack mitt viktigaste bokprojekt

Vissa projekt håller inte. Då är det bättre att sätta punkt innan det går för långt. Här är historien om ett sådant projekt, och ett smakprov från boken som aldrig blev skriven.

Det här är en riktigt trist nyhet. För mig personligen, och kanske inte så mycket att skriva offentlig om. Särskilt inte när nyhetsflödet i övrigt är som det är. Det finns viktigare grejer att rapportera om.

Men jag gjorde ett stort nummer av mitt bokprojekt med Java Walladbegi – killen jag första gången träffade när han var tolv. På Lindholmspiren för 23 år sedan. Det var en idé att brinna för, redan innan första ordet var formulerat.

Vi har båda lagt ner mycket jobb de senaste två månaderna. Jag mest. Med nästan 30 000 ord i manus hade vi nog i alla fall en halv bok på gång och det var dags att börja ta förlagskontakter.

Den boken kunde ha gjort skillnad.

Jag skissade på ett säljande omslag. Tänk dig våra två ansikten i profil. Näsa mot näsa. Som arga boxare inför en titelmatch.

Titeln i ett fett ord där emellan:

KROCKEN

”Ålder, religion, kultur, uppväxt, utbildning, värderingar skiljer dem åt. Nu möts de en tredje gång. I en match om synen på livet i Sverige. Journalisten som växte upp i det trygga 1950-talets Göteborg – och blev kvar där. Förortspojken som föddes när Saddam giftbombade Halabja i Irak  – och som gjort akademisk karriär.”

I dag lade vi ner projektet.

Då hade vi ändå hyfsat välskrivna kapitel om misslyckanden, barndom, fotboll, krig, utbildning, kärlek, integration och religion. Gängbrottslighet i pipeline.

Varje ämne skildrades från två olika perspektiv och utifrån våra personliga erfarenheter från att vara barn, växa upp och ta våra roller i vuxenlivet. Men i en superaktuell kontext.

Han resonerade från sitt håll. Jag från mitt. Sedan band vi ihop det i en aktuell dialog, som vi båda redan från början antog skulle bli tuff att genomföra. Smärtsam, men berikande och belysande.

Vi pratade Nato, Mellanöstern, Turkiet och svensk yttrandefrihet. Med mera.

Vi förstod att vi skulle se olika på saker och ting beroende på vad vi har med oss i våra respektive bagage från våra livsresor.

Men det blev ännu tuffare än väntat. Vi kände inte varandra när vi började. Och vi känner inte varandra nu. Men någonstans i de där samtalen brakade denna bräckliga relation samman. Det ömsesidiga förtroendet gick förlorat.

Kanske för att vi står för långt från varandra i värderingar på grund av våra olika bakgrunder. Kanske på grund av fördomar och oförmåga att förstå varandras situation. Kanske av helt andra skäl.

Trist, men det blev omöjligt att jobba vidare.

Efter ett sista, frostigt, telefonsamtal önskade vi varandra lycka till.

Ta hand om dig Java. Lycka till, om du vill hitta någon annan som vill berätta din historia.

Väcker mänger med tankar

Hela den här skrivprocessen har fött mängder med tankar hos mig om tillståndet i världen, komplexa politiska och kulturella samband samt om hur infekterad den svenska debatten är.

Då handlar det inte så mycket som dialogen om boken, utan mer om hur samhället spricker i sär och hur starka mörka krafter i vår omvärld driver på den utvecklingen i det fördolda.

Det är en allvarlig situation där misstro och respektlöshet har ersatt välvilja och respekt. Det är komplext, där helt olika världsbilder står mot varandra och där en auktoritär turkisk president, som tänker vinna ett val med alla medel, sår split mellan människor i de nordiska länderna.

Nu tänker jag bjuda på ett av mina kapitel i den halvfärdiga boken. Gillar ni det, kan det bli fler. Jag hade önskat att jag även kunde delge er dialogen. Den är egentligen det som är mest intressant och givande. Men den förfogar jag inte ensam över.

Här skriver jag om mig själv i tredje person. Det brukar jag inte göra annars.

RELIGION, KRÄNKNINGAR OCH GRUNDLAGAR

Det är bara en bok. OK, böcker ska man vara rädd om. Man bränner dem inte. Det har gjorts förr i större skala, och det leder aldrig till något gott. Tvärtom. Brinnande bål är inget för vare sig böcker eller människor som någon i religionens namn har utnämnt till ”häxor”.

Och den där halvdansken är bara ute efter att provocera. Han vill ju skapa trubbel, retas, mobbas, få uppmärksamhet. Störa ordningen. Främja mörka politiska krafter.

De allra, allra flesta svenskar tycker han är ett pucko. De vill inte göra muslimer upprörda. Inte kränka dem heller för den delen.

En ganska allmän uppfattning är antagligen att det är så jävla onödigt av Polisen att bevilja tillstånd för koranbränning överhuvudtaget. Särskilt utanför turkiska ambassaden. Se vad som händer nu. Turkiet går bananas igen. Sverige kan glömma Nato. Den nationella säkerheten står på spel. Svensk exportindustri tappar inkomster. Turisterna i Istanbul går inte säkra längre. Badsemestern blir sabbad.

”Så onödigt! Säg nej bara. Kasta ut halvdansken. Ta ifrån honom tändstickorna.”

Reaktionerna på Rasmus Paludans koranbränning i januari 2023 – ett beställningsjobb från högerextrema kretsar – skiljer sig väldigt mycket åt beroende på om perspektivet är islam, eller fesljummet medelsvensson-kristet.

Men båda lägren har samma problem att förhålla sig till yttrandefrihet enligt svensk grundlag, konstaterar Kenny.

Det är lika tillåtet att bränna koraner, som det är att uttrycka sin rasande avsky mot tilltaget.

Svenskar som tycker att Polisen borde plocka av Paludan tändstickorna har inte förstått att lagen inte gör det möjligt. De har heller inte förstått värdet av att leva i ett samhälle där yttrandefriheten försvaras i grundlagen – att alternativet är riktigt obehagligt.

Den muslimska världen rasar. Kenny inser förstås det helt omöjliga i att försöka övertyga ett djupt religiöst samhälle i Mellanöstern om värdet av att tillåta koranbränningar mitt i den svenska huvudstaden.

Det är inte fråga om rätt eller fel. En rättighet enligt svensk lag, förvisso. Men totalt lagvidrigt enligt miljarder människors värderingar runt om i världen. En medveten skymf mot det som man håller allra heligast.

Svenska imamer uttalar sig i medier för att mana till lugn. Men de har väldigt svårt att svara på journalisternas frågor om vilket budskap de tänker ge sina församlingsmedlemmar i moskén på fredagsbönen.

Mana till lugn och att inte reagera med våld, javisst. Försvara yttrandefriheten. Nej, knappast.

Tvärtom tycks de anse att koranbränning inte på något sätt kan rymmas inom denna lagstiftning. Det är samma sak som Turkiets lättkränkte president Erdogan säger.

Men religion står inte över lagen. Svensk grundlag tolkas av svenska domstolar. Inte av religiösa ledare, oavsett vilken gud de företräder. Kenny tänker att det är en självklarhet, men är inte förvånad över vad han hör och ser.

Koranbrännaren spelar extremhögern i händerna. Indirekt även krigsterroristen Putin i Moskva som förnöjsamt kan se på hur Sveriges väg in i den västliga försvarsalliansen blir krokigare och krokigare.

I den inrikespolitiska ankdammen kliver ordföranden för riksdagens justitieutskott, sverigedemokraten Richard Jomshof, fram och säger att det borde brännas hundra koraner till och att yttrandefriheten är viktigare än Nato för Sverige. Han företräder ett parti som samtidigt vill göra det olagligt att skända den svenska flaggan och som på kommunal nivå förbjuder regnbågsflaggor på offentliga byggnader.

Protesterna ute i världen mot koranbrännaren spelar paradoxalt nog precis samma krafter i händerna som Jomshofs utspel gör. Kenny känner själv hur fröet med misstroende mot islam, och muslimer, gror inom honom utan djupare analys. Intellektuellt har han inte svårt att förstå att islam är en religion som omfattar så oerhört många människor av olika slag, med olika nyanser och med det gemensamt med honom själv; att de är just människor.

Han försöker skaka av sig känslan som för med sig ett stort och skämmigt obehag.

Men han reagerar nog inte olikt många andra sekulariserade svenskar. Hoppa inte på oss för att vi har demokrati och yttrandefrihet! Ställ inte till så jäkla mycket väsen för en så obetydlig handling. Hallå, vi fattar att ni är kränkta, jamen förlåt då! Men det här är Sverige. Vi bränner vilka böcker vi vill.

Va? Brände ni vår flagga i Ankara? Eller var det Schweiz flagga, av misstag? En bibel. Jaja, spelar roll?

Hur är det förresten med er kvinnosyn? Barbariet i Iran? Afghanistan? Talibaner. Sharia. Terrordåden i islams namn.

När Kenny var i Istanbul passade han på att kolla in profetens skägg i Topkapıpalatset. Heligare än så blir det väl inte. Lång kö till glasmontern för att visa vördnad. Tårar och känslor. Varmt som i h……t. Kenny väntade tålmodigt och hade god tid att fundera över klädkoden inom muslimska familjer. Kvinnor och flickor i tjocka heltäckande svarta kläder och grova svarta skor. Män och pojkar i fotbolls-t-shirts, färgglada shorts och flipflop.

Rimligt? Nej, tänkte Kenny. Begripligt? Knappast, tänkte Kenny. Bekvämt? Knappast under det tjocka svarta tyget, men skönt med flipflop.

Inte mycket till skägg heller. Från Profeten alltså.

Men Jesus då? Känner Kenny mer vördnad för kristendomens starkast lysande stjärna?

Nej, inte det heller.

Kenny har svårt, som många svenskar, att ta det där med gudar på riktigt på allvar. Han ser det mest som ett politiskt missbrukat maktmedel.

Och han avskyr den beskäftiga maktmissbrukande extremismen i kristendomen och kyrkans namn. Hyckleriet från Vatikanen i frågor som homosexualitet och preventivmedel. Vita amerikaners kulturkrig med korset som vapen. Abortmotståndarna. Korsriddarna. Häxjakten. Helvetespredikanterna.

En kort period under åren i radhuset, några kilometer från Javas bostad i Tynnered, hyrde en ortodox judisk familj med sju barn in sig i grannhuset. Vägg i vägg med Kennys familj.

Kvinnan i familjen tittade alltid ner i asfalten när hon mötte grannarna. Tilläts inte tala med någon. Naturligtvis inte ta i hand.

Som ung journaliststudent gjorde Kenny tillsammans med två studiekamrater en reportageserie om Bohusläns schartauaner. Väckelserörelsen från 1800-talet med de svarta prästkapporna och den mörka, självutplånande självbilden levde kvar i Krokstad i norra Bohuslän.

De tre unga reportrarna bjöds hem till en av gårdarna i trakten. Präst, svart rock, vit linneduk och levande ljus på ett iordningsställt litet altare. Dystra församlingsmedlemmar på enkla stolar.

”Vad är vi alla?” frågade svartrocken. ”Syndare”, svarade församlingen, som med en enda mun.

Reportrarna gick ut i ljuset. Drog efter andan. Åkte hem i novemberdiset. Gammal Fiat till Lysekil. En liten plastbåt med utombordare till den tillfälliga redaktionen i ett vitt skärgårdshus på Lilla Kornö.

Ordnade fest. Drack vin. Åt hummer. Blev berusade. Kände livsglädje. Pratade om livet. Syndade inte.

Men ändå, religionsfrihet är en del av den svenska grundlagen. På samma sätt som yttrandefrihet. Var och en är fri att välja sin egen tro, sina egna gudar och sin egen livsstil inom lagens ramar.

Svenskar i allmänhet ser det också som en självklarhet.

Men gränsen mellan acceptans och misstro – mot till exempel islam ­– kan vara hårfin. Islamofobi, främlingsfientlighet och rasism är grannar med okunskap och närsynthet.

Religionernas budskap om kärlek till sin nästa och förtröstan till det goda är förstås bra grejer, tänkte Kenny.

Religionernas regelverk ger sociala strukturer även till moderna samhällen. Andlighet ligger för de flesta av oss, på något sätt. Naturens under och skönhet. Stjärnhimlens ofattbarhet. Kulturens kraft. Stillheten och friden i en sakral byggnad.

I tankarna är de älskade som lämnat oss ständigt närvarande och beskyddande.

När vi själva går bort tänker vi spela samma roll för våra efterlevande.

”Ni ska inte vara ledsna när jag dör pojkar”, brukade Kennys pappa säga.

”Allt är bara energi. Den är oförstörbar. Den går bara över till en ny form.”

”Vete fan om det är gud”, säger Kenny för att markera sin moderna integritet och distans. ”Men, man får väl kalla det vad man vill. Det enda man kan vara säker på är att människor förstår väldigt, väldigt lite av hur allt hänger ihop.”

Tryggare kan ingen vara

Än Guds lilla barnaskara

?