Vart är du på väg, älskade stad?

Göteborgspolitiken har blivit intressantare. De ledande politikerna har klivit fram lite bättre, även om ingen av dem ännu lyckats ta den roll som åtminstone jag längtar efter att få se på den lokala politiska scenen.

Det är ett halvår sedan jag skrev här senast. Då blev det ett inlägg som mest påminde om ett törstigt rop i öknen. ”Hallå Kloka Huset, är det någon hemma?”

Kloka Huset är vad somliga kallar Rådhuset för.

Vid den tidpunkten var vi nog ganska många som undrade vart den lokala politiska debatten, och det lokala politiska ledarskapet tagit vägen.

Sedan har det hänt saker. Ett kaotiskt budgetbeslut. Höjda röster om kommunala anslag generellt lägre än kostnadsökningarna. Osthyvlar som skar snett. Övergripande prioriteringar som överlämnats till verksamheterna, av en kommunstyrelse som av naturliga skäl inte klarar att peka ut färdriktningen.

Bakläxor om öppna förskolor, parklekar och bibliotek – efter att medborgarna visat konkret väljarmakt.

Och en kultursektor som förstås alltid lider mer högljutt än alla andra tillsammans.

Ambitionerna att renodla det kommunala uppdraget och städa den kommunala ekonomin har stärkt allmänhetens politiska engagemang i Göteborg.

Till det kommer våndan över de riktigt stora framtidsfrågorna. Som kollektivtrafiken över älven, där både de nya bostadsmiljöerna och det internationella näringslivet drar till sig många, många människor. Behovet av effektiva resmöjligheter har inte minskat bara för att linbanan gick i backen.

Och när ska de egentligen klara av att sätta ned fötterna i den ödesmättade arenafrågan, med dess implikationer på cityhandeln och kommunens investeringsbudget?

Utrymmet för att trampa fel har sannerligen minskat på senare år. Efterfrågan på hängslen och livrem har ökat. Förtroendet för kommunala utredares kunskaper i Excel har minskat.

Det är svårt att styra en stor kommun med så besvärliga politiska förutsättningar som nu råder i Göteborg. Det tar tid att bygga nya förtroendefulla samarbeten. Särskilt när samtliga partier redan är i full gång med att positionera sig inför nästa val.

Men Göteborgspolitiken har blivit intressantare. De ledande politikerna har klivit fram lite bättre, även om ingen av dem ännu lyckats ta den roll som åtminstone jag längtar efter att få se på den lokala politiska scenen.

Visionären har inte tagit plats där än. Politikern som gjuter mod i oss alla och talar lika mycket om det som är bra med Göteborg, som om det som behöver fixas.

På det viset är Göteborg en helt obegriplig paradox. Stan är mitt inne i ett historiskt stort utvecklingsskede. Näringslivet blomstrar, arbetsmarknaden är den bästa i landet och stora efterfrågade infrastrukturinvesteringar genomförs som bäst. (Då snackar vi inte bara Västlänken).

Stora och små innovativa företag visar vägen med framtidsteknik som kommer att förändra mycket av människors liv över hela världen. Göteborgs position inom miljöteknik, mobilitet och life science drar till sig kompetens, kapital och internationellt intresse.

Ändå är debattklimatet gnälligt och pessimismen utbredd.

Och nej, jag har inte glömt de mörka sidorna av storstaden. Kriminaliteten, de laglösa mördarna och knarkhandlarna, segregationen och, för all del, bostadsbristen, skolorna och de pressade förhållanden som rapporteras från äldrevård, barnomsorg och andra delar av samhället.

Men som helhet har politiker som leder Göteborg en fantastisk möjlighet just nu. Det är en stad med unikt goda förutsättningar. Jag vill höra mer om hur detta ska tas till vara.

Den ökade mediekonkurrensen har också betytt en del. GP har fått nya ägare. Inriktningen mot mer lokal nyhetsjournalistik har förstärkts. Redaktionen har rustats upp på området näringsliv och politik, efter flera år av naiv nedrustning. Samtidigt har DN öppnat en ambitiös Göteborgsredaktion.

Konkurrensen på medieområdet har förbättrats dramatiskt. Det innebär också att möjligheterna för politikerna att synas och höras blivit mycket bättre, och vi börjar få en något klarare bild av maktförhållanden och det politiska spelet.

Efter långhelgerna rivstartade GP det nya decenniet med en mycket bra genomgång av läget i Göteborgspolitiken, och vad som ligger bakom de dramatiska förändringarna de senaste tio åren.

Väljarna har reagerat på missförhållanden. Politikerna har inte förstått varför. Medierna har inte varit tillräckligt bra på att sätta olika händelser i ett sammanhang. Inte tillräckligt bra på att genomskåda politiskt skitsnack heller, för den delen.

Arne Larssons intervjuer med Axel Josefsson (M), Martin Wannholt (D) och Jonas Attenius (S) är intressanta på flera olika sätt.

Arne häller salt i de fortfarande vidöppna såren i alla tre partierna. Det gör han rätt i, men snart måste vi komma vidare från ältandet om hur trängselskatten och tågtunneln spräckte moderaterna, och hur det rödgrönrosa samarbetet havererade under Ann-Sofie Hermanssons ledning. Samtidigt som utsträckta händer åt andra hållet aldrig fattades.

Då är samtalet med den fortfarande tämligen osynlige nuvarande S-ledaren faktiskt mer intressant. Jonas Attenius dristar sig till att tala klarspråk om politikens villkor. Men han gör det genom att först säga att politiken är en ”livsfarlig värld”: ”Säger jag fel ord kan jag vara rökt”.

Attenius resonerar om att etablerade partier förlorar i förtroende när de fastnar i strategernas talepunkter och taktiserande. Människor tilltalas mer av nya politiska krafter som pratar rakt ut – som man gör i byggbodarna.

Det är en klok iakttagelse. Han säger:

”Jag vill egentligen prata ganska fritt. Men hur mycket utrymme finns det i dag för en politiker att ångra sig? Du ser det ännu tydligare på nationell nivå. Det är så jävla regisserat – det tror jag folk märker. Folkliga blir vi först när vi kan tala som folk. Men det finns inget utrymme i dag.”

Undrar vad partitaktikerna tycker om att Attenius lägger orden på det sättet?

För några år sedan fick jag hedersuppdraget att medverka med ett kapitel i en debattbok under den förträfflige Åke Magnussons redaktörsskap.

Vi var 14 ”starkt engagerade göteborgare” som från olika perspektiv skrev om Göteborgs framtid.

Boken fick titeln: ”Vart är du på väg, älskade stad?”

Mitt kapitel gavs rubriken: ”Våga bli vuxen, äntligen!”

Både frågan och uppmaningen håller än.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.