Unga läser helst på papper

Det är bubbel i glasen på JMG – institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. För tolfte gången presenteras en av den akademiska forskningens centrala läroböcker om mediernas villkor.

Den första upplagan kom redan 1970. ”Press, radio och tv”, var titeln. Jag minns den som en av mina läroböcker på dåvarande journalisthögskolan runt 1977. Jag kommer till och med ihåg omslagets utseende, på samma sätt som förlaget Libers projektledare nu berättar att hon också gör från sin studietid.

Lennart Weibull har varit med hela tiden. Nu står han där igen som medförfattare. Tillsammans med Ingela Wadbring som är en annan av de svenska auktoriteterna på medieområdet. Den tredje författaren är Jonas Ohlsson.

Det har förstås hänt oerhört mycket, både med journalistikens och medieföretagens villkor, sedan 1970. Lennart har en tygkasse med sig. Han plockar upp tidigare upplagor och ger oss en liten exposé byggd på hur lärobokens titel har förändrats mellan upplagorna.
Det är ordet ”digital”, som successivt fått en mer framträdande position i titeln. Förledet ”mass”, som helt försvunnit när det som tidigare kallades massmedier nu snarare är en massa medier.

Föregående upplaga kom 2014. Då talades det om ”nya villkor i det digitala medielandskapet”. I dag, när medielandskapet är så självklart digitalt, låter det som ett mossigt perspektiv.

För en medienörd som jag själv är blir varje nyans i titlarna intressant. Den stora förändringen speglas också i bokens struktur. Där har den traditionella dagspressen nu fått ett jämförelse mycket litet utrymme, från att tidigare ha dominerat som en av de tre medieformer som vi kände till på 70-talet – press, radio och tv. Privata aktörer tilläts enbart i den första formen. Så märkligt det låter nu.

Andra kanaler och sociala medier har tagit över. De olika medieformerna går in i varandra och samspelar. Begreppet ”tidning” innefattar tv och radiopoddar. Konsumenter har blivit producenter. Regelverk och mediepolitik har akterseglats. Den svenska medievärlden som forskarna beskriver 2018 är fundamentalt annorlunda. Det är den världen studenterna på journalist- och kommunikationsutbildningarna lever i och ska arbeta i. Och det är den världen stora och små medieföretag anpassar sig till för att försöka hitta finansiella möjligheter till att fortsätta producera innehåll som når fram till sin publik.

Det finns saker som är väldigt lika jämfört med hur det var för 40 eller 50 år sedan. En bra rubrik, en säljande ingress, en nyhet, en välskriven notis, en bra berättelse görs enligt samma principer.

Jag tar en bild med min mobil på bubbelpartyt och promenerar iväg till café Husaren i Haga några kvarter därifrån. Där plockar jag upp min iPad och börjar skriva den här bloggen. Några minuter senare kommer den att vara publicerad och marknadsförd på Linkedin, Twitter och kanske Facebook. Jag är en del av den här nya medievärlden. Om innehållet är intressant för en enda, några eller många läsare stjäl jag lite tid och uppmärksamhet som andra stora och små medieaktörer kämpar för att förtjäna.

Samtidigt som jag skriver tänker jag lite på förlagets projektledare och vårt gemensamma minne från läroboken på 1970-talet. Studenterna vill fortfarande ha studielitteraturen på papper, säger hon när vi småpratar. Förlaget har satsat mycket på digitala format, men det är tryckta läroböcker som säljer bäst.

Kanske har det med studieteknik att göra, funderar hon. Men det är också en fråga om affärsmodeller och regelverk som inte är anpassade till hur digital mediekonsumtion fungerar. Studenter söker precis som andra konsumenter specifik information och är vana att få det med omedelbar leverans. De vill styckköpa kapitel. Förlaget behöver sälja hela boken. Erbjuda helheten och sammanhanget. Annars blir det problem med rättighetsersättningar för läroböcker med flera författare.

Den digitala generationen föredrar alltså trycksaker – i varje fall när de pluggar. Jag plockar upp det och snitsar ihop en rubrik med förutsättningar att tränga igenom det digitala bruset.

Skål och hatten av för professor Lennart Weibull, som inte bara är en medieforskningens nestor utan också en mycket sympatisk och allmänt klok person.

Det svenska medielandskapet; traditionella och sociala medier i samspel och konkurrens (Liber) har 314 sidor med bokstäver på papper. De väger 540 gram och prasslar lite när man bläddrar.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.