Jag hör henne spela i kväll

Det var inte tänkt att det skulle lyssnas mer på eller läsas mer av Ulf Gerhard Lundell. Inte efter den där förskräckliga så kallade avskedsturnén för något år sedan med en sur och störig konsert i Göteborgs konserthus.

Inte efter diverse konstiga uttalanden om kvinnor, politik och guvetallt de senaste åren. Surare, enstörigare och mer desillusionerad gubbe får man leta efter. Eller kanske kändisspana efter i ett konstigt torn på Österlen.

Lite synd, faktiskt. Har ju ändå följt den här pojkromantikern sedan, måste ha varit 74, när jag vaknade upp en söndagsmorgon i en, kan inte ha varit mer än 60 centimeter bred, säng i ett studentrum på Masthugget. Breve låg den unga kvinnan som jag nyss träffat och som inte visste att hon skulle gå vid min sidan genom livet. På radion spelade de Då kommer jag och värmer dig.

Lundell debuterade i radio och i mitt liv då och där. Den där slyngelromantikern körde in en kanyl rakt in i mitt hjärta och fyllde på dag efter dag med lögnaktiga droger om kärlek, avsked, saknad, broar i Venedig, katter i fönster, blöta träffar vid Zinkens damm och ett hus där en kvinna som heter Daniela hörs spela ikväll.

Jag blev en av pojkarna i bakgrunden, men han gjorde mig aldrig galen.

Nu tog jag mig ändå för att läsa Lundells nya. Vardagar. Och fastnade. Precis som recensenterna lite motvilligt konstaterat; det är en förbannat bra bok. Självutlämnande. Förstås. Tillbakablickande och ångestältande om den krympande framtiden.

Ulf Gerhard Lundell verkar inte vara någon bra morfar, pappa, make eller vän. Det är så pusslet läggs med alla bitar som så frikostigt genom åren distribueras av såväl familjemedlemmar som av honom själv. Men inte vet jag, inte känner jag honom. Inte har jag träffat honom. Inte vet jag ett skit om den saken.

Och inte vet jag vem som har bestämt normen – och med vilken rätt.

Hur är en man som ska vara en bra morfar, pappa, make och vän? Finns det ett officiellt regelverk?

Eller har en man rätt att leva sitt liv efter sitt eget hjärta så länge juridiken efterlevs.

Hur är en riktig vän?

I mitt liv finns flera människor som jag tror är mina riktiga vänner. Tror … tänkte länge på det ordet. I mitt liv har funnits människor som jag trott varit mina riktiga vänner. Till exempel hon som sa att jag var hennes bästa vän ena dagen och nästa högg en kniv av lögner i min rygg.

Alla i min ålder har säkert liknade erfarenheter. Smärtsamt nyttiga. Vissa saker är bra att få kunskap om. Men det påverkar tilliten. Det är en skada som ingen ska få orsaka. Just nu, i denna tanke, i detta ögonblick, bestämmer jag mig därför för att skriva om den där meningen ovan:

I mitt liv finns flera människor som jag vet är mina riktiga vänner. Det finns inte ett enda tvivel.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de litar på mig också. Och att jag kan fortsätta göra mig förtjänt av det. Varje sekund. Men ändå leva mitt liv som jag själv vill. Ibland sur, tvär och isolerad på en öde ö. Ibland i ett möte på Rialto. Eller i ett stillsamt häng hos en italienare på Magasinsgatan. Alltid på mitt älskade barnbarns, mina döttrars och mina vänners sida. Och på kvinnans i den smala studentrumssängen sida.

—-

För övrigt tycker jag att sten, sax eller påse är ett ovärdigt spel i svensk politik. Nationellt och lokalt. Det skapar misstro och skadar tilliten. Psykspelet om talmansposterna är förskräckligt att skåda.

Vart kommer regeringsbildningen ta vägen? Min gissning är att både C och L av ren självbevarelsedrift ställer sig helt utanför. De skulle bli uppkäkade i en Löfvenregering och kan omöjligt budgetförhandla med SD utan att tappa ansiktet. Politiskt skulle de få större inflytande genom organiserade förhandlingar i riksdagen med en S/MP-minoritetsregering. Och med M/KD i motioner där SD inte officiellt är en förhandlingspart, men ändå skulle rösta blått efter sonderingar i mörka korridorer.

Det blir en svag rödgrön regering, som inte får så mycket gjort. Men det blir inte Alliansens död. Den kan göra comeback, om det skulle bli aktuellt, så länge C och L nu inte sätter sig i en S-ledd regering. Eller den mer konservativa delen av borgerligheten slår sig ihop med SD i ett sådant regeringsalternativ.

——-

Till sist, några långrandiga tankar om kommunal kommunikation som jag varit inne på tidigare.

Vi förväntar oss att allt en kommun berättar för oss är sant och relevant. Balanserat och ärligt. Jag är inte intresserad av ”goa grejer” i syfte att peppa mig att se livet från en ljusare sida än den bistra verkligheten.

Jag vill veta hur det ligger till. På riktigt. På gott och på ont. Fakta på bordet. Trovärdigt. Den som vill ha min uppmärksamhet, genom att använda de resurser som jag betalar för, måste också våga problematisera och lyfta på locket till det som orsakar missnöje.

Numera kommunicerar både företag, kommuner, regioner, universitet och nästan alla andra verksamheter med redaktionella verktyg. På ytan är det påfallande likt journalistik. Berättandet, de tydliga vinklarna och de slagkraftiga rubrikerna är ett effektivt sätt att nå fram med budskap och information, och stimulera dialog med målgrupperna.

Men en kommunal verksamhet får aldrig någonsin leva i tron att den typen av innehåll verkligen är, eller konkurrerar med, oberoende journalistik.

Mottagarna/publiken ska inte heller förledas att tro detta. Och framförallt, detta sätt att arbeta kommunikativt får aldrig användas i manipulativt syfte – av skattefinansierade verksamheter.

När jag jobbade på Business Region Göteborg, BRG, satte vi upp en mycket ambitiös redaktionell produkt som vi kallade Kontext. Det är ett av de utvecklingsprojekt som jag är mest stolt över i mitt långa yrkesliv, och vi jobbade hårt för att innehållet skulle bygga förtroende och skapa nytta för mottagarna. Honnörsorden sant och relevant användes ofta på våra redaktionsmöten.

Syftet var att låta all den specialistkompetens som finns inom BRG:s väggar hjälpa till och sätta globala trender och näringslivets utveckling i ett lokalt sammanhang. Skapa förståelse och fördjupning på en nivå som medierna inte är intresserad av. Men absolut inte som ersättning för medierna.

Som bonuseffekt sökte vi ökad kännedomen om vad BRG kan hjälpa till med så att fler får nytta av de tjänster som erbjuds. Förtroendet stärks om allt inte målas rosenrött. Och de offentliga medel som finansierar bolaget får större effekt när kunskaper som byggs upp förmedlas till en bredare krets.

Just nu arbetar jag med ett liknande upplägg på Sahlgrenska Science Park. Det är en verksamhet som också är offentligt finansierad. Vi har samma grundinställning där. Inte sjutton gör vi journalistik i konkurrens med medierna – men vi sitter på ett bra innehåll som har ett värde för de som tar del av det.

GT.s chefredaktör Sofia Dahlström skriver i en krönika om riskerna för sammanblandningen av rollerna media och kommunikation – eller rent av kommunal PR. Hennes exempel är hämtat från Hjällbo och det kommunala bostadsbolaget Poseidon som tagit hjälp av kommunikationsbyrån Welcom att göra en lokal nyhetssajt i området – iHjällbo.se.

Det är ett intressant exempel. Lokallokala nyheter om Hjällbo är säkerligen ett bra stöd för en positiv utveckling i stadsdelen. Det ökar sammanhållningen. Bra för fastighetsägare. Bra för de boende. De får information som annars inte skulle komma fram.

Men i en publicists ögon är det ett stort problem om det som förpackas i journalistisk form i själva verket skulle vara förklädd manipulation. Kan man lita på en avsändare som kanske tycker ”goa grejer” är viktigare för att skapa trivsel – än att vädra ut missförhållanden och kräva ut ansvar?

Det är klart att man kan misstänka en goagrejeragenda när man läser det citat som Sofia återger från likaledes kommunägda nyhetssajten Vårt Göteborg. Där säger Poseidons kommunikationschef Linda Thorsson så här:

”Förorterna är inte så väl täckta i traditionella medier och vi tror att det är viktigt för självbilden och för övriga göteborgares bild av Hjällbo med en sådan här sajt.”

Men för ett kommersiellt medieföretag är det också en annan sak som skaver. Om det som ser ut som journalistiska medier, utan att vara det, lägger beslag på läsarna/publikens tid och intresse krymper intäkterna från både läsare- och annonsmarknaderna.

Nu har ju inte Bonnierägda GT satsa en enda spänn på att göra lokaljournalistik från Hjällbo och därmed förtjäna vare sig annonspengarna eller läsarintäkter. Då är det kanske bättre med det kommunala bostadsbolagets oförargliga trivselnyheter, än inga nyheter alls.

Jag tror att de här frågeställningarna kommer att bli mer och mer aktuella. De är inte så enkla. För läsare, tittare, lyssnare blir det svårare och svårare att navigera i ett utbud av journalistik, PR, reklam och opinionsbildning som ibland tenderar att vara förvillande lika till det yttre.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag hör henne spela i kväll

  1. Lizelotte skriver:

    Lägger Lundells bok till läslistan! Och så fint Du skriver om tillit.

  2. Christer Owe skriver:

    Väldigt viktigt detta med tilltro, tillit och att kunna lita på vänskap.
    Särskilt när fakta, information, rykten och osanningar blandas på nätet och förstärks av öppna eller dolda agendor.
    Vem som säger vad och varför är också centralt.
    Jakten på det tillspetsade ( nyhetsvärdet ) behöver balanseras mot en mer neutral verklighetsbild. Inte helt enkelt i dessa tider. Allt det positiva som också händer drunknar lätt i flödet av oroande inslag. Just därför blir tilliten så viktig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.