Den långa ledighetens vånda

Snacket går i Göteborg.

Inom några timmar måste jag slå hål på bubblan och krypa ut.

Inte vet jag vad som väntar där ute. Är det kallt, osäkert och stridigheter? Hjälps människor åt, eller gräver de skyttegravar och baktalar varandra? Kastas det ord vassa som knivar? Sjungs det samma gamla visor? Flyktiga stinkdängor som fläktar som fisar i vinden?

Ska vi få se på andra bullar? När lussekatterna tagit slut.

Jag börjar förstå hur den kurrande lånekatten känner sig. Gusten, känd som Kurra-Gurra, har levt ett helt liv inom fyra väggar, är livrädd för dammsugaren och vågar bara vara ute på balkongen några minuter i taget.

Här ute på den lilla ön lever jag många lediga dagar utan andra distraktioner än de varierande skådespel väderleken bjuder på.

På tv går Premier League på högvarv sedan annandag jul. Boxing day. Den stora låddagen, eller nåt. Det är lika spännande för mig, som ljudet från en 60-tvätt är för Kurra-Gurra.

Det är en skyddad tillvaro. Rapporterna i mitt breda digitala nyhetsflöde antyder att läget där ute inte har förbättrats sedan jag gick in i bubblan 23 december.

Tomten kom och gick. Året tog slut och startade om. Brexit är på riktigt. Hårt eller mjukt. Trump kastar skit och tjurar i det där huset som ser vitare ut än det faktiskt är.

Brasilien har fått en ny president. Han är väldigt bra, en riktigt god vän, säger Trump. Regnskogen mår dåligt. Befolkningen beväpnar sig.

Den nya svenska regeringen är fortfarande obildad. Alla måste anstränga sig, säger Löfven. Björklund våndas. Lööf hoppas kanske att färgen i hörnet börjar torka. Valmyndigheten har förberett sig. Snart vet vi. Baktaleriet på Twitter fortsätter.

Göteborgs politiska liv har blivit ett stormigt hav där kaptenen och hans besättning sitter i en eka omgiven av hajar. Har de ens åror?

Mourinho fick kicken från Manchester United.

Bara en sådan sak.

Den optimistiske norske gutten med de rosiga kinderna och konstiga öronen tog vid och gör succé.

Och samtidigt: Apple verkar ha prisat sig ur sin globala dominans. Ingen som inte ständigt förnyar sig håller sig kvar på toppen. Jobs roterar. Världens börser åker Balder på Liseberg. Vårt gemensamma pensionskapital eroderas. Kinas biltillverkare börjar gå på knäna. Volvo Cars slår nytt årsrekord i tillverkade bilar, men måste ändå förbereda sig på tuffare tider orsakad av världspolitik som inte ens kan överblickas från det gamla flygledartornet i Torslanda.

Konjunkturen skakar till och Riksbanken kommer med en något feltajmad räntehöjning. Kineserna landar på månens svarta baksida. För att ostört kunna lyssna ut mot universum och slippa radiosurret från jordklotet. Ingen annan får veta vad de får höra. Är det tystnad eller hånskratt?

Populism är det gamla svarta. Murar faller inte längre. De ska byggas.

En kulturprofil föll. Tungt. Ingen ny har byggts.

Amos Oz lämnade oss, och jag tänker på vilket intryck han gjorde när jag för några år sedan fick lyssna på honom i en liten publik i Göteborg. Han hade rätt i sin välformulerade lågmäldhet; fanatiker har inte humor. Har aldrig haft. Kommer aldrig ha.

Allt är lika konstigt som att januarisolen börjat värma ryggen. Lika konstigt som att skräckvisionen om Västlänken fortfarande tillåts dominera den lokala tidningens debatt- och insändarsidor, och till och med blir ett uppslag i Dagens Nyheter.

Bostadsmarknaden flämtar och får hjärtmassage av en oförändrat skriande hög efterfrågan och en arbetsmarknad som ännu är överhettad. Men kalkylerna för nybyggnation spricker och hemlöshet har blivit reality-tv.

Jag läser Svälten av Magnus Västerbro och lär mig att det för inte särskilt länge sedan stektes och åts gamla läderkängor som en sista desperat åtgärd innan hungerdöden bankade på svenska stugdörrar.

I sociala medier hånas en femtonåring som nådde fram med sitt budskap, om kravet på vuxengenerationens ansvarstagande, hela vägen till ett möte med FN:s generalsekreterare och internationella tv-nyheter.

Greta har skapat en kommunikationsplattform som världens lobbyister inte ens förmår våtdrömma om för egen del.

Rönnbären är sura i år.

Hån biter inte på henne. Men det kletar ner vårt gemensamma livsutrymme och visar en förskräckande brist på värdighet hos vissa människor.

Solen lyser på grannön. Jag kastar en lång skugga. Havet är blankt varannan dag. Stormpiskat nästa. Nu spräcker jag bubblan. Inget blir som förr.

Dessutom börjar jag ett nytt jobb. Jag som aldrig mer tänkte vara anställd.

Håll ut. Ge inte upp. Spela bollen mot motståndarens mål. Det är där matcherna vinns. Gutten kom med ljuset.

Roslings bok ligger på sängbordet.

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.