Tredje mötet på 22 år – nu vill Java och jag skriva boken

Det kommer att behövas hårda pannben. Men vi är vana, Java och jag. Vi ser saker och ting från helt olika perspektiv. Men vi vet vad envishet betyder för framgång.

Två veckor och tre dagar efter att lille Joanro kom till världen i Halabja i februari 1988 – lät Saddams regim flygplanen spruta en blandning av senapsgas och saringas över hela staden. 5 000 människor, många barn, dog. Andra blev svårt skadade för livet.

Joanros mamma flydde med sina tre barn. Den nyfödde och de två andra. Upp i bergen i gränstrakterna mellan norra Irak och Iran – i det Kurdistan som familjen ser som sitt hemland.

Sedan till olika flyktingförläggningar. Och till Sverige.

Första mötet

12 år senare träffar jag Java, som blev hans smeknamn, på en öde pir på Norra Älvstranden i Göteborg. Jag gör ett reportage för Göteborgs-Postens ekonomisidor om planerna på ett stort framtidsinriktat IT-kluster på de gamla hamn- och varvsområdena runt Lindholmen. Där är det tänkt att forskning och teknisk omställning ska förändra arbetarstaden Göteborg till en nordisk innovationsmotor.

På den tomma, ödsliga piren i den döda hamnen är det svårt att tänka sig något sådant. Det vill säga, faktiskt precis det vi ser där i dag.

Java får spela rollen som framtidsman.

Hela 12-åringens framtidsplanering går ut på att bli fotbollsproffs i FC Barcelona och kliva ut på Camp Nou. I skolan i Tynnered är han utagerande. Han tar ut ilska och frustration med hjälp av knytnävarna. Till och med mot lärarna. Men han är också ett charmtroll – med sin medfödda sociala begåvning.

Till mig säger han att han kanske skulle vilja bli ingenjör. Han säger det mest för att han har fattat att det passar in i det här konstiga tidningssammanhanget som han försöker förstå vad det går ut på. Men också för att han har hört att Chalmers är ett bra ställe om man sedan vill ha ett jobb som är bra betalt.

Men egentligen är det bara fotboll han tänker på. Hela tiden.

Andra mötet

20 år senare träffas vi igen. Jag hade funderat då och då vad det blev av Java. Blev han ingenjör, eller pizzabagare, eller fotbollsspelare, eller taxichaufför eller kriminell? Nu söker jag upp honom för ett annat reportage och förstår att han blev forskare, tandläkare, doktor i odontologi och nu också medicinstudent med läkarexamen inom räckhåll.

Det är en av mina bästa stunder i ett långt yrkesliv som journalist.

Två år senare söker Java Walladbegi kontakt med mig. Han vill att vi ska skriva en bok tillsammans.

Tvåveckorbebisen som överlevde det fruktansvärda folkmordet i Halabja, som blev stökigt barn på Vättnedalsskolan i Tynnered, som blev 12-åringen med fotbollsdrömmar i ett stort reportage om en stads framtida kompetenscentrum, som blev forskaren med höga akademiska meriter ­– tycker att vi har något att berätta. Tillsammans.

Tredje mötet

Tredje gången vi träffas, efter det där reportaget på Lindholmspiren och intervjun 20 år senare i Odontologens cafeteria på Medicinarberget, bjuder Java mig på middag på Sultan Grill vid Vågmästarplatsen.

Han guidar mig vänligt genom den turkiska menyn och säger att visst är det intressant, vi borde kunna berätta om saker och ting från två helt olika perspektiv, och vara nyfikna på varandras verkligheter. Två generationer (han är 34 och jag 67), två helt olika kulturella bakgrunder ­– och sannolikt har vi en del förutfattade meningar om varandras liv.

Var är du född, frågar han mig. I östra Göteborg. Du menar i Bergsjön eller Angered? Nej, i Gårda, Redbergslid och Lunden. Närmare centrum.

Då och där när vi försöker visa varandra vilka vi är blir jag självcentrerad och glömmer den självklara motfrågan: var växte du upp?

I bergen i Kurdistan, svarar han mig i ett mejl någon dag senare. Det är första gången han nämner Halabja.

Hans forskning och hans studier har tagit honom från Tynnered ut i världen.

Jag har mest hållit mig i Västsverige.

Han handleder doktorander.

Jag har ett dåligt gymnasiebetyg och examen från en på den tiden tvåårig journalisthögskola, där praktikterminen var det som gav mest lärdomar.

Vi har båda våra pannben att tacka för att livet blev som det blev, konstaterar vi.

Hur lång tid?

Hur lång tid tar det att skriva en bok, frågar Java. Behöver han tid skapar han tid, säger han.

Jag svarar som jag brukar på frågan om hur lång tid det tar att skriva en artikel. Så lång tid som man har på sig.

Det här ska bli årets julklappsbok, säger Java.

Då behöver vi vara med på bokmässan till hösten. Den ska vara klar före sommaren säger jag.

Java ser för första gången tveksam ut. Men där, en novemberkväll 2022 vid middagsbordet på Sultan Grill, drar vi upp riktlinjerna. Det ska inte bli en bok om någon sorts Zlatan. Det ska bli en bok om livet. Som vi ser det. En ganska rolig bok. Inspirerande hoppas vi. Aktuell och resonerande.

Java följer mig till busshållplatsen.

Nu är det bara att börja skriva.

Hur lång tid tar det? Så lång tid som det finns.