Sätt ljuset på göteborgspolitikens kaos

Hela havet stormar i göteborgspolitiken. Så intressant det blivit. Men hur kan det komma sig att medierna inte gräver djupare i partisplittringar och intriger detta valår? När man summerar allt som hänt de senaste månaderna framstår den lokala politiken som kaosartad.

På nyhetsplats gör GP:s Arne Larsson ett gott analysjobb som vanligt. Men jag skulle vilja få mer inside om spelet i göteborgspolitiken.

På ledarplats är det GT:s oberoende krönikör Csaba Perlenberg som tillför mest. GP:s ledarsida lämnar tyvärr walkover.

De positionsförflyttningar som pågår just nu, både inom och mellan partierna, får betydelse för hur staden ska styras efter valet. Sakfrågorna är viktigast, men personfrågorna och partitaktiken påverkar mycket.

Alla de stora partierna har drama inför öppen ridå. Socialdemokraterna, som till sist motvilligt skickade iväg kommunalrådet Tord Karlsson efter skandalerna på Intraservice, ska även försöka fylla upp luckan efter Johan Nyhus samtidigt som infrastruktur- och stadsbyggnadsdebatten drar iväg.

Sannolikt är det fortfarande interna slitningar i partiet på grund av sprickan som kom i dagern när Annelie Hulthén klev av.

Dessutom blir det allt tydligare att samarbetet inom den styrande rödgröna minoriteten kärvar. De tre partierna har olika syn på stora sakfrågor och distanserar sig från varandra inför valet.

Moderaterna krishanterade först i raketfart efter avslöjandet om kommunalrådet Maria Rydéns resvanor. Rydéns klavertramp gjorde M-kritiken mot Tord Karlsson tandlös. Men M hamnade sedan omedelbart i en uppslitande diskussion om sin kampanjfilm, som även många alliansväljare och ledande allianspolitiker tycks se som en svartmålning av Göteborg.

Det var en film med retorik och bildspråk lånat ur Sverigedemokraternas mobbförråd 2010.

Tolkar jag Arne på GP rätt kan Moderaternas kommunikation i denna fråga, och i det av kommunfullmäktige nedröstade förslaget om tiggeriförbud, signalera kamp mellan kommunalrådet Jonas Ransgård och Rydéns efterträdare Hampus Magnusson.

Hampus är son till M-profilen Johnny.

Vänsterpartiet har kanske sin svåraste förtroendeproblematik med turerna i Gotevent och efterspelet till ridsport-EM. Bolagets styrelseordförande Bettan Andersson (V) står med ryggen mot repen i den fighten.

Miljöpartiets storgräl med en av sina, numera före detta, profiler, Henrik Munck är som en skräckfilm för alla som längtar efter lugn, ro och framtidstro i Västlänksfrågan.

Det tog inte många sekunder innan uppstickarpartiet Demokraternas ledare Martin Wannholt inledde en oblyg flirt med Munck efter dennes misslyckade försök att utmana MP-ledaren Ulf Kamne.

Wannholt lämnade ju Moderaterna efter förra valet på ett sätt som påminner om det som nu händer inom MP.

Den nyblivne politiske vilden Munck har varit i konflikt inför öppen ridå förr. I december 2016 blev han uppsagd från AB Volvo efter att blivit anklagad för illojalitet mot arbetsgivaren och då gått till rasande angrepp i medierna.Det har inget direkt samband, men det ger en bild av en man som går sin egen väg i alla lägen.

Politiskt är Munck och Wannholt ett omaka par. Men båda gör anspråk på att vara unika i att våga säga som det är – enligt sin egen uppfattning – när etablissemanget håller sig till en tillrättalagd partilinje. Kanske finner de varandra i det förhållningssättet.

Det är rörigt i båda blocken, men ändå inget emot händelseutvecklingen inom Sverigedemokraternas högsta politiska ledning i landets näst största stad.

Först kickades partiets enda kommunalråd, Lars Hansson, ut efter ett så kallat personalärende där partiets lokala ordförande Jörgen Fogelklou tycks ha varit initiativtagare.

Som räddning eller hämnd försökte Hansson få både Fogelklou och partiets andra politiska sekreterare uppsagda från sina politiska anställningar i Göteborgs Stad. I ett delvis förvirrat brev till kommunstyrelsen anklagade han sina medarbetare för att bland annat fuska med arbetstiderna.

Hansson fick foten av partiledningen i Stockholm. Sedan blev Fogelklou och hans kollega ändå uppsagda, sedan majoriteten i kommunstyrelsen sakligt konstaterat att SD inte längre har något kommunalråd.

Med ett halvår kvar till valet har de fyra största partierna i den lokala politiken haft ledarstrider eller visat tecken på pågående splittring.

De två största partierna behöver båda ta tillbaka SD-väljare. Moderaterna måste även förhålla sig till den tidigare partikamraten Wannholt och Demokraterna. Det kan få effekter både på sakpolitiska förslag och politiskt språkbruk.

Munck kommer också att fortsätta att höras och synas med budskapet att han är den ende som egentligen står upp för MP-politik i Göteborg.

Västlänksopinionen fortsätter brinna på insändarsidorna, i sociala medier och genom GP:s nya artikelserie som lägger nya kol på brasan.

Valrörelsen kan bli hetare än på länge, och kanske svår att känna igen sig i för många väljare.

En del befarar populism och jämför med vad som förde Trump till makten i USA och det som nu händer i Italien.

Jag anar till och med en glidning på värdeladdningen i begreppet populism. Från tydligt negativ till okunnigt positiv.

Därför vill jag gärna citera statsvetaren Henrik Oskarsson som så klokt reder ut begreppet på Twitter:

”’Populism’ är alltså INTE en synonym till ’folklig förankring/lyhördhet’! Populism innebär a) förenklade svartvita budskap och lösningar, grundat i b) anspråk på att vara den enda uttolkaren av den sanna folkopinionen och som c) ställer ETT folk mot EN monolitisk samhällselit.”