”Men sen. Helvete vilken bra bok!” 

Med en värld som brinner, en surrealistisk presidentvalrörelse i USA och ett EU-val som kan ge de splittrande krafterna ett fast grepp, När det vi behöver allra mest är att hålla ihop. Då är 267 nya boksidor som ”utifrån inte är det sexigaste litterära verket på marknaden”, för att citera en läsare, inte mycket att snacka om.

Ändå gör man förstås det, som författare. Man vill veta, för man har verkligen ingen aning. Berörde de där bokstäverna någon? Tillförde alla ordet något? Slösades det tid på läsning utan att få så mycket tillbaka? Eller lästes det inte alls? Det vill säga, hade en låst mapp i molnet (det som tidigare kallades skrivbordslådan) verkligen varit en mycket bättre placering av den här textmängden.

Än ute hos människor som har så otroligt mycket annat att välja på. All den goda litteraturen, all musiken, alla sociala medier, alla asociala medier och alla jädra medier överhuvudtaget.

Så jag gick väl emot allt tänkbart bättre vetande när jag bestämde mig för att ge ut en tryckt bok, från en förhållandevis okänd debutant (jag), i en form som inte följer en enda litteraturvetenskaplig regel för hur en roman ska byggas upp. Och mitt i värsta bokrean, dessutom, då mängder med stora läsupplevelser slumpas bort för pengar som knappt betalar pappret de är tryckta på.

Korkat. Osäkert. Inte ekonomiskt riskfyllt, men ändå ett sätt att riska sitt rykte.

Men det verkar ha gått bra.

Jag kastade mig ut på djupt vatten i det iskalla havet. Men flytoverallen verkar ha räddat mig.

Ut från klippan utan fallskärm. Men en liten grå fågel verkar ha kommit och fångat upp mig. (Du som har läst Misstron, förstår vad jag pratar om.)

Misstron är mitt första bokförsök. Jag gör nog ett till. 16:00 nu på onsdag 10 april har ett gäng inbjudna gäster lovat dyka upp på Aftonstjärnan på Lindholmen till något som jag hoppas bli startpunkten för nästa berättelse.

Har du inte fått någon inbjudan? Hör av dig till mig så fixar vi det. Det finns fortfarande plats för ett tiotal personer. Kicki och jag dukar fram lite tilltugg och ställer fram glas och vätskor att fylla dem med.

Jag tror nästa bok kommer att handla om olika aspekter av spelet mellan makten och media. Jag har ett par rubriker som jag labbar med. Det är Misstag – vägvalen som samhället ångrar. Och Medietro – vad ska vi nu lita på när journalistiken är satt under press.

Mina två särskilt inbjudna huvudgäster är lysande stjärnor på precis dessa områden. Till Aftonstjärnan har Ann-Sofie Hermansson, ”Soffan” kallad, och Emanuel Karlsten, ”Emanuel” kallad tror jag, lovat komma. Vi tre ska bolla de här frågorna med varandra. Men alla som vill får förstås vara med i det snacket.

Ann-Sofie Hermanssons vardagar fylls av ett slitigt kroppsarbete på Renova, hon hämtar göteborgarnas sopor, träning för att kroppen ska hålla och läsning av en himla massa böcker – och vila för återhämtningens skull. 

Men länge befann hon sig i den politiska maktens centrum. På nationell nivå, på EU-nivå och som kommunstyrelsens ordförande i Sveriges näst största stad. 

Hon har dock kvar en plattform för opinionsbildning, med sina mycket läsvärda och välskrivna resonerande krönikor på GP:s ledarsida.

Emanuel Karlsten är prisbelönt journalist, moderator, poddare med mera – och en engagerad röst i integritetsfrågor och yttrandefrihetsdebatten. Han är också ordförande i Medieakademin. En ideell förening med en gedigen styrelse, måste man säga. Där finns flera tunga namn inom mediebranschen och ett par av Sveriges främsta experter på opinionsmätningar och väljarbeteende.

Medieakademin ger varje år ut Förtroendebarometern, där bland annat allmänhetens förtroende för public service och några av de största medievarumärkena följs. Det har man följt sedan 1997.

Medieakademins andra stora rapport är Maktbarometern där de mest inflytelserika personerna i sociala medier listas. I en ny medievärld där unga har TikTok som sin främsta nyhetskanal är den listan väl så intressant.

Här har vi alltså en fd politisk makthavare som mött media ett otal gånger i både glädje och sorg, och som har minst sagt smärtsamma erfarenheter från sociala medier. Och en journalist med stenkoll på det nya medielandskapet och journalistikens nya förutsättningar.

Som jag ser fram emot detta möte.

Så, jag har alltså gett ut en bok. Och orerar redan om att jag ska göra en till. Är det klokt, på något sätt? Ingen blir rik på att skriva böcker, och det är verkligen inte avsikten. Men det är roligt att skriva, och jag känner att det finns mycket att berätta. 

Dessutom har jag fått lapa i mig så många vänliga och otroligt generösa omdömen från människor som läst Misstron.

Jag rodnar lite nu, men jag måste förstås återge en del av detta beröm. Ett skäl är att jag vill uttrycka min tacksamhet till dem som tagit sig tid att både läsa och dela med sig av vad de tycker.

Ett annat skäl är förstås att det inte finns bättre marknadsföring än kunder som offentligt talar om när de tycker att något är bra. Böcker behöver marknadsföring för att bli lästa.

Vill du själv läsa och bilda dig en uppfattning kan du beställa boken i webbshopen här på min blogg. Men du kan också mejla mig på k@kennygenborg.com så får du ett Swishnummer till företagets konto. Jag levererar på studs, och vill du ha en personlig hälsning i boken fixar jag det med.

När jag skickade ut Misstron till de första köparna var det med hjärtat i halsgropen. Jag visste verkligen inte hur den skulle tas emot. Och då har jag ändå i mina dagar publicerat ett oräkneligt antal tidningsartiklar i en av landets största tidningar, inklusive ett hyfsat stort antal pinsamma tabbar.

Tystnad rådde, därefter. Timmar blev till dagar till en vecka. Hallå eller, är det någon som har läst?

Men vad hade jag väntat mig. Det här var inget blogginlägg som flyger eller dör inom 30 minuter. För det första tog tydligen Postnord obegripligt lång tid på sig att leverera ett halvkilo bok till vilken annan del av Göteborg eller Sverige som helst. För det andra är det väl ingen som kastar sig över en bok och sträckläser den direkt när man har fått den. För det tredje var väl förväntningarna inte särskilt högt ställda.

Fredrik Jerlov beskriver detta så suveränt bra i ett Facebook-inlägg, skrivet med Jerlovs egen mästerliga penna:

”När den först dök upp i brevlådan gjorde jag som man gör. Bläddrade lite, läste första sidan och lade därefter boken i högen ”när jag får tid.” Utifrån är den inte sexigaste litterära verket på marknaden. En grå gubbe på omslaget tillsammans med titeln ”Misstron”… jag är ett barn av den tid Kenny skriver om och dopaminerna filtrerar stenhårt. Så den låg kvar i högen ”när jag får tid” ett tag.”

Precis, det är så man gör. Men det fanns de som var snabba.

En söndagskväll i februari, kort tid efter att jag personligen lagt den beställda boken i hans brevlåda uppe i Kyrkbyn, kom det ett meddelande från Kristian Wedel.

GP:s hyllade och urskickliga kåsör – en av de allra bästa anledningarna till att prenumerera – textade: 

”Tusen tack, Kenny, för den fantastiska boken och den fantastiska dedikationen! Jag läser för fullt och är mycket imponerad!”

Jaha, men verkligen? Det finns en läsare där ute. En imponerad sådan. Och inte vem som helst. En skicklig berättare. En av de allra bästa. Men, va tusan! Det kanske håller? Flytoverallen fungerar kanske trots allt?

Sedan Lars Ekberg. Stadsledningskontorets trygga, noggranna specialist på näringslivs- och utvecklingsfrågor. Vi har stött på varandra många gånger under åren i våra professionella liv, men vi känner inte varandra särskilt väl.

På Linkedin skrev Lars:

”Jag har precis läst ”Misstron” av Kenny Genborg och kan bara säga en sak; Köp den! Läs den! Roande, och oroande, betraktelser över vår samtid. Med en Göteborgsinramning som ändå ger hopp om framtiden.”

Där någonstans började ett hopp väckas. Det skulle kunna vara så att en del läsare gillar det här. Självklart inte alla. Självklart inte allt. Men, de där två kommentarerna kan jag leva länge på.

Sedan kom det fler vänliga ord från människor jag känner, och sådana som jag inte känner särskilt väl.

Min kompis Maria, från min tid på BRG, sa till mig att jag måste ha ett lanseringsparty. Min nyfunne vän Ronald från Hälsö sa till mig att jag borde ordna något på Stadsbiblioteket och att det säkert skulle komma mycket folk.

Men jag var fortfarande osäker. Så jag skickade ut en webbenkät till de 45 första som lagt beställning på boken. Det var också en galen idé. Alldeles för tidigt. Se Fredrik Jerlovs kommentar ovan.

Men 24 svarade nästan omgående. En av dem hoppade över alla frågorna, eftersom boken fortfarande var oläst. Men 23 svarade att den var ”bra” eller rent av ”lysande”. En svarade att boken var som förväntad. Fem valde svarsalternativet ”konstigare”. 17 svarade ”bättre” eller ”mer intressant”.

Alla svarade att de skulle kunna rekommendera Misstron till en vän.

Jag fattar ju att de som deltog i den undersökningen var människor som verkligen vill mig väl. Flera tillhör säkert mina närmaste vänner.

Men ändå, där tog Kicki och jag beslutet att satsa på att samla läsare till någon form av evenemang. Det är detta som händer på Aftonstjärnan 10 april.

När en bok flyger, svävar en författare.

Sedan har generösa och välvilliga människor skrivit till mig och lagt ut fler rekommendationer i sociala medier. Jag älskar förstås varje rad.

Här är några exempel. Det finns fler, och jag är djupt tacksam för de alla.

Ronald Caous på Hälsö:

”Kenny speglar tidningens och mediehusets resa genom att bygga upp ett antal persona, som blir hans olika perspektiv. Inledningsvis är det djupa reflektioner, vridande och vändande, men mot slutet av boken är det som att få dela en ”stream” från en Go pro-kamera. Tempot och känslorna suger tag i mig som om jag själv är med där det händer (notera presens!). 

Jag är tagen av varje nytt kapitel och det är hela 35 stycken. För alla som är det minsta intresserad av medias utveckling under digitaliseringens decennier, är denna bok en måste-läsning.”

Mats Ahlstedt, författare till ett stort antal spännings- och kriminalromaner:

”Misstron är en oöverträffad beskrivning av vår samtid och hur den kunde bli sådan som den är. Borde vara obligatorisk läsning för alla makthavare och politiker oavsett färg och partibok. Och alla andra också för den delen.”

Ann-Sofie Hermansson:

”Så bra den här boken är! Misstron är författad av Kenny Genborg och utgiven på KGAB Förlag (www.kennygenborg.com) Liknar inget annat. Väldigt berörande om den svåra konsten att förhålla sig intellektuellt hederlig i vår tid. Som författaren skriver ”så som snacket kan gå när en koran brinner, och Ronaldo skrivit på för Saudiarabien.” Rekommenderas.”

Kristina Cohn Linde, kommunikationsproffs, moderator med ett av Göteborgs största kontaktnät, och nu också kjoldesigner:

Kenny Genborg mästerligt! Så häftigt med dig, ”de tvärsäkra äger inte dig” Nej sannerligen inte. Kenny skildrar Sverige och världens händelser utifrån olika perspektiv. Klokt om media och inte svårt att känna igen.”

Och Fredrik Jerlov, med sin enormt stora erfarenhet av marknadskommunikation, varumärkesstrategier och allt annat som har att göra med hur man når fram till människors hjärtan och hjärnor – med avsikt att göra något gott. När han väl fått tid att börja läsa:

”Men sen. Helvete vilken bra bok! 

Idén är reflektioner genom dialoger om allt som är viktigt. Så journalist han är, tar Kenny (genom sitt alter ego Arve) rollen som den neutralt objektive i samtal som ger plats för i praktiken alla åsikter. Vårt komplicerade samhälle av idag, förklaras och analyseras genom det fönster av mänsklig subjektivitet som utgör vår begreppsvärld.

Det är stundom djupt. Grå små fåglar, hav och dålig whisky. Det är stundom lite roligt. Valar och Jeff Bezos. Det är närmast alltid träffande och relevant. Med en penna tränad av hundratusen artiklar tar Kenny oss med på en resa genom tillvaron som alla jag känner borde göra. Man blir klokare. 

Kennys bok är inte ett alternativ till senaste Läckberg. Men närmast ett måste för alla oss som på allvar vill förstå varför det blir som det blir och varför människor kan hamna i så olika idéer om hur framtiden borde se ut.”