Jag förstår inte hur Moderaterna tänker i sitt ojande över tillståndet i Göteborg. Kampanjfilmen som nu diskuteras flitigt av Stockholmstidningarnas krönikörer underblåser en sunkig och fördomsfull uppfattning om Göteborg.
En stad på dekis, som helst av allt längtar tillbaka till åren när IFK blev Blåvitt med svenska folket och plockade hem UEFA-cupguld. Tiden när riktiga jobb doftade olja eller fisk och gubbar alltid var goa.
Kommentarer från ledande moderater går i samma riktning, när de tvingas i försvarsposition på grund av trovärdighetsmissen med den brinnande bilen i filmen – som inte alls brann i Göteborg. (Mer om den bilden nedan.)
Det är inte den politiska diskussionen jag lägger mig i nu. Det är valår och en självklarhet att politiker från olika läger har sina egna beskrivningar av läget i Göteborg, vad som måste bli bättre och vem som bär ansvar för det som är dåligt.
Jag har visserligen god lust att resonera lite på det spår som ett par tidningskrönikörer också gett sig in på. Hur Moderaternas retorik i Göteborg närmar sig Sverigedemokraternas på ett sätt som väcker starka olustkänslor. Men jag avstår från det.
Så låt mig hålla mig till min egen smala profession som kommunikatör. Jag lutar mig mot min bakgrund med det särskilda uppdraget att ge en balanserad och trovärdig beskrivning av Göteborgsregionens aktuella konkurrenskraft samt förutsättningar för tillväxt, jobb och goda livsvillkor.
Ni som följt mig, eller känner mig, vet att jag avskyr den tillrättalagda eller photoshopade Göteborgsbilden. Det finns en jäkla massa allvarliga storstadsproblem i Göteborg, och en hel del hemlagat trubbel, att inte vara så stolt över.
I näringslivet diskuteras företagsklimatet, bostadsbristen, kriminaliteten, resultaten i skolan, de laglösa förorterna och segregationen. Den diskussionen måste föras öppet och konstruktivt.
Men det absolut övervägande intrycket som mina kontakter i näringslivet förmedlar är en stark framtidstro, en stolthet över Göteborg som det ser ut precis idag och en vilja att satsa här. Det gäller både storföretagens ledare och i många mindre företag med unga entreprenörer.
Storföretag som de båda Volvokoncernerna bygger ju till och med in sitt ursprung i Göteborg i företagens egna globala varumärken.
De gör det med stolthet för att det är bra för affärerna.
Göteborg står för nyfikenhet, kompetens, skandinavisk design, innovation i världsklass, mångfald och livskvalitet för anställda som verkar här. De stora infrastrukturinvesteringarna blir en signal om framtidstro och investeringsmöjligheter.
Varumärket Göteborg/Gothenburg blir då en konkurrensfördel på globala marknader där det inte bara är kunder slaget står om, utan också människor med specialkompetens som behöver övertygas om fördelarna med att flytta till Göteborg.
Näringslivet vill se studenter som söker sig från hela världen till Göteborg för högre utbildningar kombinerad med ett rikt kulturliv och god miljö.
Men dessa perspektiv vet jag att många i vårt internationellt beroende näringsliv förenas av en enormt stor trötthet på skitsnacket om Göteborg. Som enbart en stad med stora sociala problem där ingen går säker.
Jag har personligen hört storföretagsledare vittna om att de tvingats lugna ned affärskontakter från andra delar av världen som frågat om de behöver ha skyddsväst eller göra andra säkerhetsförberedelser inför sitt besök i Göteborg.
Så där illa är det ju inte. Vad jag förstår har polisen just nu hyfsade framgångar med att bekämpa gängkriminaliteten jämfört med hur det ser ut i Stockholm. Det mördas mer på öppen gata där.
Företagsledarna jag tänker på är också rent ut sagt skettrötta på den gamla sunkiga bilden av Göteborg som döende industristad. Sanningen är ju att den här industristaden ligger i internationell framkant vad gäller innovationer, produktionsutveckling och smart teknologi. Den bär den svenska exporten och högkonjunkturen på sina axlar och har sedan ett par år tillbaka lägst arbetslöshet av de svenska storstadsregionerna.
Ja, men korruptionen då? Här stinker det om Göteborg. Eller hur? Jodå, varje rapport om suspekta bilreparationer, märkliga resor och osunda leverantörsrelationer, eller vad det nu är, innebär en ny knäck för Göteborgs bräckliga självkänsla. Det är inte lätt att kommunicera framgångsbudskap när rubrikordet ”Muteborg” ligger som snabbkommando på varje opinionsbildares tangentbord.
Man kan börja gråta för mindre. Men är det värre i Göteborg än på andra håll? Tja, låt mig bara påminna om skandalerna kring nya Karolinska i Stockholm eller vad sägs om den här rubriken i Sydsvenskan i januari?: ”Alkohol från lunch till midnatt när Malmös kommunbolag gör utlandsresor”.
Så när Moderaterna dissar Göteborg är jag tveksam till om väljarna applåderar. En del av just M-väljarna brukar finnas i näringslivet och blir alltså inte ett dugg bättre till mods av budskapet att det var bättre förr. De tilltalas inte av filmbilder från fiskeauktionen och de gamla tunga industrijobben. De går inte i gång på retoriska frågor av den här typen: ”hur blev Sveriges framsida ett tillhåll för jihadister och kriminella gäng?”.
Det är inte politik jag snackar om nu, utan vanlig hederlig kommunikation.
Göteborgsmoderaterna jobbar nu rätt hårt på att nyansera sitt budskap. I ett inlägg på Facebook skriver kommunalrådet Hampus Magnusson att partiet är stolt över Göteborg… och ser hoppfullt på framtiden. Men då är skadan redan skedd.
Ni som följt debatten om kampanjfilmen vet att den brinnande bilen hämtades från Vancouver i Kanada – inte från Göteborg. Det avslöjade Sveriges Radio.
Den användes som en sorts genrebild. För det brinner ju bilar i Göteborg också och då ser det ungefär lika dant ut.
Att bilden inte är autentisk är katastrofalt för trovärdigheten. Det förstår även Moderaternas partiledning som nu har låtit sin kommunikationschef skicka en verbal knäpp på näsan till den lokala partiledningen. Bilar som brinner ska vara äkta och lokala. Även på film.
Själv kan jag inte låta bli att tänka på den gamla GP-skrönan från den tid då pressbilder gjordes om till blyklichéer för den tidens tryckpressar. Det var en dyr och smutsig process och tryckkvaliteten blev inte hög.
Vissa klichéer sparades för att användas i andra sammanhang som just genrebilder. Legenden säger att det i GP:s sätteri under många år fanns en suddig kliché föreställande en i Sverige då populär afrikansk toppolitiker – med påskriften: ”Kan även användas som Idi Amin” (ökänd diktator i Uganda).