I februari kom min första bok Misstron ut, och nu är nästa under arbete. Läsarna ger mig fina betyg. Du hittar några av de offentligt uttalade rekommendationerna längst ner i detta inlägg. Jag suger tacksamt åt mig och har precis fått hem en ny låda böcker till mitt eget lager. Vill du ha ett ex med personlig hälsning beställer du enklast genom att swisha 268 kr (inklusive porto) till 123 478 63 72.
Glöm inte att skriva namn och leveransadress.
Samtidigt börjar jag komma en bra bit på vägen i arbetet med uppföljaren. Temat är makten och medierna, och jag skriver den i samma form som Misstron. Här får du ett aktuellt smakprov:
Den stappliga, trappsnubbliga, tjurskallige gammelmanspresidenten förstod sist av alla att slaget var förlorat.
Den stappliga, trappsnubbliga, tjurskallige gammelmanspresidenten förstod sist av alla att slaget var förlorat. Biden kastade in handduken, och pekade efter alltför många långa minuters tvekan på den yngre, betydligt vitalare, mer snabbfotade och mycket gladare Harris.
Sedan började racet inom Demokraterna för att på rekordkort tid skapa en helt ny kampanj med förutsättningar att trots allt vinna över Trump.
Och Trumplägret fick slänga hela sin presidentvalsstrategi i det stora runda arkivet, som man sa på tidningen förr i världen när dagens skörd av meningslösa men påkostade pressmeddelanden i snigelposten sorteras bort till pappersåtervinningen. Utan närmare granskning.
Varje ord hade då vägts på guldvåg av författarna av de där reklamliknande breven från företag som ville ha gratispublicitet. Varje citat hade mejslats fram för att göra medverkande chefer nöjda med sig själva och få bekräftelse av de närmaste jasägarna i personalen.
Redaktörerna bara slängde. I alla fall det mesta. Inte allt. Men mycket. Det förekom guldkorn med innehåll som läsarna skulle ha verklig nytta av också. Men ibland kunde även reklamformuleringarna gå rakt in i pappret utan vidare kollar, för att fylla sidor med material runt de riktiga betalda annonserna.
Det var väl därför alla de där breven med pressmeddelandesmörjan sändes till alla redaktioner över hela landet. Det var en sorts fishing – i analogt format. Innan denna digitala bedrägeriform var etablerad. En långrev i ett hav av mer eller mindre lättlurade redaktörer. Ett enda napp kunde vara av verkligt stort värde. Ett hugg kunde bekosta hela PR-insatsen och lite till.
Det var den osminkade sanningen.
Biden däremot, han var sminkad. Hårt sminkad. De vita hårtestarna var noggrant kammade över flinten för att se bra ut framifrån. Hans närmaste förtrogna strateger hade kämpat hela natten med att analysera målgrupper, prioritera budskap, riskbedöma, skriva, skriva om, stryka, finslipa, ordvränga – och i första hand göra chefen nöjd.
Det var inte vilket pressmeddelande som helst. En hel värld skulle lusläsa varje bokstav, tolka och dra slutsatser.
Biden skulle slänga in handduken, med värdigheten i behåll. Det var målet med hela kommunikationsplanen.
Men det introverta perspektivet var så hårt skruvat att de som skrev texten glömde bort att låta chefen ställa sig bakom sin vicepresidents kandidatur till presidentvalet. Därför fick nyhetsmedierna runt om i världen ägna en lång stund åt att spekulera på volley, om hur stort kaos som omedelbart skulle bryta ut inom det Demokratiska partiet på grund av denna oväntade och subtila markering mot Kamala Harris från hennes åldrande chef.
Saken rättades till i ett nytt uttalande efter en stunds panikartat analyserande i mediernas direktsändningar. Kanske var det en noga genomtänkt plan, för att få ännu större genomslag, men mer troligt var det en stor blunder och en överraskande uppvisning i oförmåga i hantverket mediekommunikation.
Om ett sådant besked ska skickas ut, är det minsta man som mottagare kan begära, att det innehåller svar på de mest självklara frågorna. För att undvika alla möjligheter till spekulationer och att fokus läggs på något helt annat än det man vill att rapporteringen ska handla om.
”Det där var allt en jäkla miss av Biden-gänget”, sa Arve till sin kompis Agne när de träffades över en kopp på ett av den blåsiga kajens bättre fik.
”Visst, i princip kunde de besparat sig allt besvär med att formulera lullullet om hur mycket Biden åstadkommit under sin period i Vita Huset och berättat nyheten på första raden, direkt följt av ett tydligt ställningstagande för en efterträdare.”
Vinden tog tag i orden, så att de knappt hörde varandra. De envisades ändå med att sitta utomhus. Lite småfrusna, men uppiggade. På andra sidan uteserveringens avgränsande rep passerade flanörerna förbi. De äldre långlediga paren och de barnlediga med sina små vita hörlurar, mobiler i händerna och framåtvända kontaktsökande barn i vagnarna. Och så förstås motionärerna med sina raskare steg och en ljudbok i öronen.
”Det är väl sådant som borde stå på första raden i första kapitlet i första lektionsboken i pressmeddelandeskolan för PR-konsulter, svarade Agne sarkastiskt. Eller i varje fall alldeles efter kapitlet om hur man fakturerar.
”Men det är ändå något annat som fascinerar mest med den här Biden-grejen.”
”Du menar att han väntade så länge. Trots att alla visste att tiden var utmätt?”
”Det också, men jag tänker på var jag själv befann mig, och hur jag fick nyheten.”
”Du knarkar ju nyheter. Hela tiden. Hur kan du hålla ordning på var de kommer ifrån?”
Arve tänkte efter. Han hade rätt i det, Agne. Det kom en flod av nyheter som överöste alla människor, oavsett hur intresserade de var. Man noterade, reflekterde inte så mycket och byggde sedan ihop sin egen nyhetskanal i skallen. Men just den här flashen hade han haft koll på. Alla hade ju gått och väntat på den. När den väl kom stannade för ett ögonblick alla världens 260 olika atomur som användes för att bestämma exakt var i tideräkningen vi befinner oss.
”På den gamla tiden, inte den goda, men den tiden som var lika gammal som Bidens politiska karriär, då hade han kallat till presskonferens i Vita Huset”, sa Arve. ”Nyhetsmedierna hade varit där, ställt sina frågor, sorterat upp och tolkat informationen och sedan återberättat den för häpna läsare, lyssnare och tittare så snart de bara kom åt att trycka på någon sorts publiceringsknapp i en desperat tävlan om att komma först. Direktsändningar javisst, men bara för dem som råkade sitta framför en radio eller en tv just då.”
”Ja, ja samma sak om det bara hade varit ett pm som en pk”, kontrade Agne. ”Då hade nyheten flashats ut av nyhetsbyråerna, redaktionerna hade precis som nu börjat jaga kommentarer och analyser i två parallella flöden. Nyheter i ena filen. Kommentarer i andra. Det var en fördröjning mellan nyhet och publik. Men det är ju aslänge sedan. Nu plingar det till i mobiler över hela världen. Nästan samtidigt.”
Arve tittade på sin vän. Skulle inte han ha koll på det nya medielandskapet? Han hade ju varit med sedan SMS enbart var en förkortning för landets på den tiden två största politiska partier – plus första bokstaven i Socialdepartementet. Till skillnad från BDSM, som hade en helt annan betydelse, men ibland förväxlades med det svenska inrikespolitiska klimatet.
Han hade verkligen inte legat långt efter när världens första Short Messages Service, ett textmeddelande mellan två mobiltelefoner hade sänts i England december 1992. Meddelandet var ”Merry Christmas”.
Den spökaktiga julhälsningen hade i grunden förändrat hur mänskligheten såg på vad en telefon egentligen är för något, och öppnat upp för en total förvandling av hela mediebranschen, bland annat.
Julen 1992 hade Arve visserligen fortfarande inte hört talas om Internet, det skulle några år innan han skickade sitt första e-mail och kopplade upp sig mot sin första hemsida. Men nu för tiden visste han en hel del om hur digitala kanaler fungerar som verktyg för kommunikation.
”Visst, avsändarna av stora nyheter når fram direkt när de tryckt på publicera”, bekräftade han. ”Men hade de gjort det som ett pm från vita huset hade det ändå varit en liten fördröjning. Nu valdes en direktkanal som de visste skulle nå fram till världens alla politiska journalister och politiknördar exakt samtidigt. Jag fick själv nyheten här borta på kajen och kunde omedelbart plocka upp Bidens originalbrev direkt i mobilen. Utan att behöva gå omvägen via någon av de stora nyhetsmedierna.”
Biden hade valt att gå ut med sin världsnyhet på Elon Musks hatälskade åsiktsslaskhink X. Det vill säga hos världens rikaste mans forum för all tänkbar smutskastning, konspirationsteorier och personpåhopp. Hos Musk, mannen som valt att lägga delar av sin förmögenhet och sina ord på att stötta Trump – Bidens bittraste fiende.
I medierna framställdes ibland X, före detta Twitter, som den största och viktigaste kommunikationskanalen. I själva verket var den mycket liten jämfört med andra forum. TikTok, till exempel, där de unga höll till. Men den nådde medieelitens öron snabbast av alla.
Biden hade valt en direktlina till sina viktigaste målgrupper, och nådde fram innan medierna skulle knåda budskapet vidare för sina respektive målgrupper. Samtidigt hade han gett mediepubliken möjlighet att göra sina egna analyser och publicera dessa tankar sekundsnabbt för hela världen att ta dela av.
”De traditionella nyhetsmedierna var rundade. De förlorade värdefull tid, innan de kom ur startblocken. Förvirringsgraden ökade. Biden stod där som en förlorare. Harris låg lågt. Elon Musk blev en vinnare. Och Trump, det vete tusan. Vann han, eller förlorade?” frågade Arve.
”Det är så spelet ser ut. Har du inte fattat det som kommunikationsexpert eller journalist då har du sovit under en grön Halda skrivmaskin de senaste fyrtio åren”, sa Agne och såg lite trött ut.
”Jag vet, jag förstår och jag moraliserar inte. Men visst är det ett klockrent exempel på maktförskjutningen i medievärlden. Makthavare behöver inte de traditionella medierna på samma sätt som tidigare. De kan sätta sin egen bild direkt. Den som kommer ut först skriver den story som sedan ses som sanningen.”
”Det är kanske bra att det filtret inte är lika effektivt längre?”
”Kanske det. Du menar att nu får människor större möjligheter att bilda sig sin egen uppfattning, och att ingen annan ska tolka verkligheten åt oss?”
”Inte direkt så, jag tycker ju att tolkningarna är värdefulla. Det behövs kunskap för att sätta in händelser och budskap i ett sammanhang. Jag bara konstaterar att förändring sker, hela tiden. Det kan finnas fördelar.”
Arve höll med. De brukade göra det med varandra, efter vridit och vänt frågorna lite. Han plockade upp sin Iphone ur fickan för sjuttonde, eller var det artonde, gången den senaste minuten. Hans beroende hade gått helt över styr. Trots att varje nyhetsflash också vibrerade på hans högra handled, där urtavlan på aktivitetsklockan också lyste upp, hade han en tvångsmässig vana att kolla vad som hade hänt i världen. Hela tiden.
Harris hade blivit viral med filmklipp där hon kallade Trump för knäppskalle, såg han. Klokt positionerat, tänkte han.
På bara några dagar hade hon samlat in hundratals miljoner dollar när stora delar av USA:s näringslivstoppar och stora delar av techeliten i Kalifornien bestämt sig för att hon borde vara ett bättre alternativ än sin konstige konkurrent. Inte bara av moraliska och demokratiska skäl, utan framförallt av strikt ekonomiska orsaker. Protektionism, tullar och oförutsägbarhet har aldrig tilltalat det progressiva nyskapande näringslivet.
Det såg alltså ut som om den förvirrade ledarredaktören på Arves lokaltidning hade varit totalt ute och cyklat när han, bara några dagar tidigare, skrivit en helsida med argument i syfte att bevisa att Trumps politik var bäst för USA:s framtid och konkurrenskraft. Demokraternas vänsterpolitik, med skatter och regleringar av ny teknik, hindrade entreprenörskap och teknisk utveckling som gjort USA till en världsledande nation, enligt det resonemanget. Med Trump i Vita Huset skulle USA kunna återerövra sitt militära och teknologiska försprång, enligt texten på ledarsidan i den största tidningen i landets näst största stad. Rubriken hade varit ”Därför väljer techsektorn Donald Trump”.
Ämnet var relevant i just Göteborg, som gjorde anspråk på att ha ett särskilt innovativt näringsliv i den mylla som bildats runt de stora teknikföretagen och industrierna.
Men tajmingen var urkass, tyckte Arve. Publiceringen förstärkte bara bilden av ett ”gammelmedia” som helt var på väg att förlora sin relevans.
De båda vännerna gick hemåt i blåsten. Himlen började skifta i färg. Den var blåsvart bortanför den imponerande gamla hängbron i väster.
”Det blir oväder”, sa Arve.
”Jag kan se det. Håll i hatten.”
Läsarna om boken Misstron – de tvärsäkra äger inte mig:
”En skönlitterär bok som borde vara facklitteratur på Handelshögskolan.”
”Du har hittat en bra nisch. Viktiga och aktuella samhällsämnen i romanform.”
”Väldigt berörande om konsten att förhålla sig intellektuellt hederlig i vår tid”
”Kan bara säga en sak; Köp den! Läs den! Roande, och oroande, betraktelser över vår samtid. Med en Göteborgsinramning som ändå ger hopp om framtiden.”
”Jag är tagen av varje nytt kapitel och det är hela 35 stycken. För alla som är det minsta intresserad av medias utveckling under digitaliseringens decennier, är denna bok en måste-läsning.”
”Så bra den här boken är!”
”Mästerligt! Så häftigt med dig, “de tvärsäkra äger inte dig” Nej sannerligen inte. Kenny skildrar Sverige och världens händelser utifrån olika perspektiv. Klokt om media och inte svårt att känna igen.”
”Kennys bok är inte ett alternativ till senaste Läckberg. Men närmast ett måste för alla oss som på allvar vill förstå varför det blir som det blir och varför människor kan hamna i så olika idéer om hur framtiden borde se ut.”