Hallå Kloka Huset! Är det någon hemma?

Finns Socialdemokraterna kvar i Göteborg? Jag bara frågar, för man hör inte så mycket från dem sedan den stora pinsamma offentliga och utdragna ledarstriden efter valförlusten.

Om S har tänkt agera blåslampa i opposition är det dags att inhandla någon form av bränsle och slå flinta mot stål så att det i alla fall uppstår en gnista.

Å andra sidan hör man inte så mycket från de flesta andra partier heller. Vänsterpartiets ledare Daniel Bernmar får fritt spelrum att agera regimkritiker på de lokala insändarsidorna. Och den styrande alliansen lyckas ärligt talat inte bättre än man gjorde under den mångåriga kräftgången i opposition, med att skapa ett engagemang för visionen om Göteborgs framtid.

Axel Josefsson och kompani har antagligen ett hårt jobb att genom hoppande majoriteter styra upp stadens finanser, säkra upp Brunnsparken, göra tuffa prioriteringar, ta bort gratisbroddarna, dra in To Go-subventionerna och kanske till slut göra något åt näringslivets uppfattning om företagsklimatet.

Men det räcker inte. Den och de som styr Sveriges näst största stad måste kliva fram och skapa framtidstro. Som Glenn Strömberg brukar säga i rollen som fotbollens expertkommentator numero uno: ”Det blir riktigt riktigt svårt nu, men en ledare måste få laget att tro på det här”.

Ja, även ni som inte kollar fotboll varje vinterlördag fattar vad jag menar.

Som folk har längtat. Efter en ny kraft som pratar politik så att alla förstår. Som sätter sunt förnuft före ”det ohämmade slöseriet med skattebetalarnas pengar”. En stark ledare som stoppar Västlänken och inte lägger fingrarna emellan när tusentals kommunala kommunikatörer fördriver tiden med att äta sylt direkt ut burken – eller vad det nu är man har för vanföreställning om vad en kommunikatör gör.

Så vad återstår, jo ett parti som kallar sig Demokraterna och låtsas att de har en idé om vad som behöver göras. De syns trots allt en hel del. Som ”riddaren som alltid säger nä”, för att travestera Monty Python.

Som folk måste ha blivit besvikna! Före valet uttalade den starke D-ledaren Martin Wannholt tvärsäkert att det förhatliga tågtunnelprojektet skulle tvärdö dagen efter hans namn hamnat i valurnan. Eller åtminstone abrupt avbrytas i de kommande domstolsprövningarna. Helt säkert. Som amen i Feskekörka.

Det var inte sant när det sas. Och det blev inte mer sant efter att det sagts, och nästan 17 procent av Göteborgsväljarna fick anledning att känna sig blåsta.

Allt man fick för rösterna var skattefinansierade kommunalråd och politiska tjänstemän – som sedan lämnade walk over i själva maktfrågan.

Ändå är det just ett parti som Demokraterna säger sig vara, som Göteborg nog skulle behöva. Ett parti som inte bara vänder på stenar, utan också vänder och vrider på perspektiven. Rensar upp, tänker nytt och kreerar mer än man kreverar.

Ett parti med båda kängorna på den leriga göteborgsjorden, och en trygg, stabil och värdig ledare som skapar respekt i varje rum hon/han/hen kliver in i med blanka lackskor.

I stället fick Göteborg alltså ett missnöjesparti som bluffade sig till ett starkt valresultat, och sedan helt enligt förväntningarna nu riskerar att implodera på grund av motstridiga viljor och svårkontrollerade personer. De finns både i ledningen och bakom kulisserna där trådarna dras på ett trumpliknande vis i olika facebookgrupper.

Jag kan uppfattas som orättvis nu. Det vet jag. Nästan alla politiker jobbar hårt för att göra nytta och visa respekt för både sina väljare och övriga medborgare. I kommunala nämnder, bolag, kommunstyrelse och fullmäktige kämpar uppriktiga ledamöter för att det ska bli bra. Läser handlingar i nattlampas svaga sken, lyssnar in uppfattningar på arbetsplatser och äldreboenden, försummar familjer, försöker tolka partilinjer, hukar under partipiskor, tvingas till svåra avvägningar (ska vi plocka bort broddarna?) och försöker göra gott utifrån våra gemensamma begränsade resurser.

En sådan fritid är full av hårt och otacksamt arbete. Det är människor som är värda aktning mycket mer än förakt.

När det gäller Demokraterna är jag säker på att allra flesa nya mer eller – mest – mindre politiskt erfarna fritidspolitiker som engagerat sig för partiet tagit sig an uppdraget på största allvar, har massor att tillföra, yrkeserfarenhet, livserfarenhet och en pragmatisk och resultatinriktad inställning.

Precis allt av det som göteborgspolitiken riktigt riktigt mycket behöver – för att börja tro på det, som Glenn skulle sagt i Viasat.

Men, så var det detta med ledarskapet i partiet.

Jahja Zeqiraj låg väldigt bra till hos (förrförre) S-ledaren Anneli Hulthén. Det skulle jag bara veta, sa han i en anmärkningsvärd situation, där han försökte få mig som dåvarande opolitisk tjänsteman att dansa efter hans pipa.

Det var på den tiden Jahja var sosse på väg upp, och med hög svansföring ordförande i fastighetsnämnden.

Det var en påtryckning som signalerade att något var riktigt riktigt fel. Och det fanns mer, allvarligare saker.

När Jahja något år senare kickades ut av den dåvarande partiledningen i Göteborg var det inte särskilt överraskande för dem som följt utvecklingen på nära håll.

Jahja anslöt sig omedelbart till Demokraterna och tog heder och ära av sina gamla partikamrater på ett sätt som gav riktigt riktigt stort medialt utrymme strax före valet.

När han nu uppenbarligen kickas ut från Demokraterna, efter att ha dragit ett tungt lass i valrörelsen men sedan snabbt gömts undan i en av Kloka Husets (Rådhusets) garderober, inträffar samma sak.

Allt ljus hamnar åter på Jahja Zeqeraj när han dömer ut ytterligare ett parti och stämplar de gamla kompisarna som tandlösa ad hoc-politiker som inte ens ville ha makten när de erbjöds sitta med vid de styrandes bord.

Förstasidan igen. Självklart.

Visst vill jag att politiken i Göteborg ska vara underhållande och stimulerande. Men inte på detta vis.

Hallå Politikgöteborg!  Det här är en storstadsregion som blomstrar och växer snabbare än Glenn hinner säga ”en riktigt riktigt bra brytning där”. Karlatornet och Geelys bygge på Lindholmen växte tre våningar på höjden bara under den tid Sernekes lite smått självgoda Sommarprat varade.

Samla ihop er nu, och ge oss något som gör att vi börjar tro på det här igen.

Ett visionärt ledarskap. Debattglädje och stolthet. Människor med glöd i blicken, beslutskraft och framtidstro. Det är såna grejer vi trängtar efter. Vi som gillar den här stan.