Uppföljaren till boken Misstron – de tvärsäkra äger inte mig är under arbete. Arve Axelsson och hans vänner fortsätter vända och vrida på tidens svåra frågor. Ibland är innehållet så aktuellt att det är svårt att hålla sig från att publicera direkt. Så här kommer ett smakprov till. Vad ville egentligen Ebba Busch med sin video om praktiserande muslimer i Sverige?
Människor har olika sätt att gå på. Nere på gatan såg Arve en gubbe i medelåldern flytta sig framåt med korta, mycket korta steg. Han var rak i ryggen, men med ett rörelsemönster som tydde på stelhet, försiktighet och osäkerhet. När han fick möte ryggade han undan, slängde sig åt sidan med en plötslig rörelse. Som en trängd ko.
Efter honom. På väg mot busshållplatsen kom en ung flicka. Runt tjugo kanske. Hon liksom föll framåt för varje steg hon tog. Satte i hela foten med en hård smäll. Tur det. Annars hade hon fallit handlöst på asfalten.
Arve tänkte flyktigt på en arbetskamrat som hade för vana att rulla fram på hela foten genom kontorslandskapet. Hälen i först, sedan upp på tå. Och på fröken Klickklack i våningen ovanför, med powerklackarna som markerade varje steg med samma frekvens och energiska rörelseschema, morgon efter morgon. Fram och åter till badrummet. In i köket. Ut i hallen. Och med exakt tajming, ut i trappuppgången.
En stor fördel var att man visste vad klockan var slagen. Varje morgon. En nackdel var att man vaknade lite tidigare än nödvändigt, och behövde ligga och fundera på varför Klickklack hade skorna på inomhus, innan hon gick till jobbet. Och på var hon jobbade. På Renova? Troligen inte. I parfymavdelningen på Åhléns? Kanske. Som förskollärare? Knappast. Kriminalkommissarie och stentuff förhörsledare? Kanske det. HR-chef? Mycket troligt.
Kläder till klackarna? Troligen kostym.
Det skulle kunna ha varit KD:s partiledare Ebba Busch, som bodde där uppe. Närings- och energiministern stämde bra med den upprättade gärningsmannaprofilen.
Busch var aktuell i media nu igen. Den så kallade Tidö-regeringen höll som bäst på med att portionera ut budgetnyheter och hade sin efterlängtade möjlighet att skicka ut ett stort antal miljarder till sådant som väljarna kunde antas uppskatta.
Inflationstiderna var över. Regeringen tyckte sig ha 60 miljarder att satsa på skattesänkningar och investeringar. Vid varje nyhetssläpp försökte förstås Busch och de andra partiledarna hålla sig framme för att få sin del av den offentliga äran.
Men energiministern hamnade också i rampljuset av andra skäl. Miljöfrågorna låg på hennes departement. Ebba Busch och Liberalernas miljöminister Romina Pourmokhtari hade svårigheter att förklara hur sänkta skatter på fossila bränslen och borttagen flygskatt rimmade med behovet av att hitta lösningar på Sveriges stora svårigheter att nå EU:s klimatmål.
Genom sin helomvändning i frågan som gick under det obegripligt osexiga namnet ”Reduktionsplikten” hade energi- och miljöministrarna hamnat i en, skulle man kunna säga, ny förtroendesvacka.
Först gick man till val på att sänka priserna på bensin och diesel genom att kraftigt minska kravet på inblandning av biobränsle. Trots alla expertvarningar om vad det skulle komma att betyda i form av ökade utsläpp av växthusgaser från bilkörning och transporter. Sedan drog man alltså till med en återställare, en höjning av samma reduktionsplikt, och presenterade ett minst sagt svajigt beslutsunderlag med hänvisning till Naturvårdsverkets beräkningar.
Tyvärr för miljöministern råkade SVT:s nyhetsreporter dagen efter avslöja att Naturvårdsverket hade två likvärdiga och lika osäkra scenarier. En optimistisk, och en pessimistisk kalkyl. Miljöministern hade valt att enbart återge den optimistiska.
Sedan var det den stora frågan om Sveriges produktion av elektrisk energi. Ebba Busch, sedan valet hårt uppbunden till kärnkraft som lösningen på alla effektbehov, och känd för sitt uttalande om vindkraft som oönskade ”stålskogar”, hade precis haft två rejäla motgångar.
Först hade hennes beställda utredning om den nya kärnkraftens finansiering landat i slutsatser om att det skulle bli dyrare och mer ekonomiskt riskfyllt än väntat. Både för staten, kärnkraftsägarna och för el-konsumenterna.
Sedan hade statliga Vattenfall pausat sitt investeringsbeslut i den stora vindkraftsparken Kriegers Flak i havet några mil söder om Trelleborg. Ett planerat välbehövligt energitillskott på 2 700 gigawattimmar per år såg ut att spolas ut med Tidövattnet.
Vattenfalls motiv var inte alls oväntat. I regeringsunderlagets så kallade Tidöavtal hade statens subventioner för anslutning av havsbaserad vindkraft till elnätets ”motorvägar” på land strukits. Med detta penndrag under de nattliga slottsförhandlingarna inför den svåra regeringsbildningen hade de borgerliga partierna fått med sig Sverigedemokraterna. Men samtidigt hade man, enligt statliga Vattenfall, gjort kalkylen för Kriegers Flak, och kanske även all annan vindkraft till havs, röd på sista raden. Istället för grön.
”Klickklack har inte direkt någon anledning att sätta klackarna i taket. Men kanske i golvet”, sa Arve till Agne när de satt ner med en överdådig frukost i trädgården på fiket på Färjenäs.
”I ditt tak”, svarade Agne lakoniskt.
Fiket i det gamla trähuset på Hisingen, strax nedanför brofästet och ovanför det gamla färjeläget där varvsarbetarna på Eriksberg åkte till och från jobbet på den tiden Göteborg var en plåt- och svetsarstad, var bäst i stan. De var överens om det.
Samtalet kretsade kring de vanliga grejerna. Politik, medier, kommunikation, fotboll och andra helt livsnödvändiga behov.
”Men såg du debatten om Buschs videoutspel om islam?” frågade Arve. ”Och debatten om inlägget?”
Han plockade upp mobilen och visade klippet.
Ebba Busch hade tagit på sig sin allvarligaste min och partiledarhatten, och ställt statsrådsportföljen åt sidan. Hon ville tala klarspråk om avarterna inom islam, sa hon i filmen. Det har vi inte vågat tidigare i Sverige, påstod hon. ”Det är det som har gjort att svenska muslimer förtvivlat frågar oss, vad har ni gjort med Sverige, ni är på väg att förstöra Sverige. Det tryck från islam som vi flydde från i våra gamla hemländer tvingas våra döttrar möta här när de blir kontrollerade och förtryckta av en totalitär form av islam som inte hör hemma i Sverige.”
”Hon fiskar i grumliga vatten igen”, konstaterade Agne.
”Visst, hon låter inte olik SD-Jomshof och hon är såklart på desperat jakt efter deras väljare nu igen. Precis på samma sätt som SD förpackar hon ett budskap som hon vet kommer att provocera fram reaktioner och spinna iväg i sociala medier. Det är skickligt och kanske cyniskt. Men jag tycker att debatten om inlägget är det mest intressanta, sa Arve.
”Hur då?”
”De gamla välkända reaktionerna kom ju som ett brev på posten, eller snarare som en regnskur direkt efter fönstertvätten. Precis som både du och jag med ryggmärgsreflexen hostar om grumliga vatten, går vänsterdebattörerna loss och talar om rasism, hotet mot religionsfrihet och obehaglig skuldbeläggning av människor i grupp som inte har sina rötter i Sverige.”
”Stämmer inte det då?”
”Så kan man väl tycka, men det är en ointressant debatt. Vi skulle väl kunna lyssna på vad Busch säger, och debattera det istället. Nu fultolkas hon.”
”Men ser du inte sammanhanget. Väljaropinionen, reduktionsplikten, Vattenfall, kärnkraften och bakslaget med återvandringsutredningen. Hon försöker ju bara flytta fokus från det som är så jädra besvärligt för henne just nu. ”Titta en fågel”, som vår gamla kollega Marie brukade säga.”
”Jag vet. Men ändå, hon talar om väsentliga grejer. Sådant som många förnuftiga människor också pratar om, utan att vilja ge sig på en hel religion eller dess utövare i allmänhet.”
”Har hon rätt?”
”Hon pekar inte ut islam generellt och alla muslimer som klandervärda. Hon talar om extrem tolkning av islam som går ut över de mänskliga rättigheter vi håller högt i Sverige. Och det verkar väl vara ett verkligt problem, eller hur?”
”Jag håller med om det, men Busch har en förtroendeproblematik som gör mig misstänksam mot allt hon säger. Och nu går hon ut i ett angrepp mot muslimer mitt i den tragiska och glödheta konflikten mellan palestinier och israeler. Hon säger att islam måste anpassa sig till våra grundläggande gemensamma värderingar, som gör Sverige till Sverige och Europa till Europa. Det kan man verkligen tycka är provocerande. Är det hennes värderingar som är de enda rätta? Hon borde väga sina ord istället för att slänga in nytt bränsle i ett explosivt samhällsklimat.”
”Absolut, men hur skulle motsatsen uppfattas? Typ, islam behöver inte bry sig om jämställdhet och rätten att älska vem man vill. Varför ska hon behöva vara tyst i en fråga som väldigt många människor har åsikter om.”
“Man litar inte på vad Busch säger, eftersom hon säger så mycket motsägelsefullt. Och låter lika övertygande varje gång”, slog Agne fast.
Men Arve eldade upp sig, och han insåg det. Han fattade att han just blivit offer för en politisk spinnkampanj. Men han hade sett hur debatten snabbt urartat på nätet.
”Hon är inget vidare på svenska språket. Eller tror du hon medvetet satte kommatecknet på fel ställe för att få igång hela vänsterdrevet?”, sa han till sin vän.
”Hur skrev hon?”
Arve dubbelkollade Buschs X-inlägg. Hon hade råkat skriva att ”Alltför många praktiserar islam i Sverige och Europa, likt man gör i totalitära stater.”
Det kunde tolkas som det stod, att alltför många praktiserade islam.
”Ebba, numera helt öppet rasistisk. Hej 30-talet”, skrev ”Mr-Outstanding” på X.
Men det var inte bara anonyma konton, som herr Enaståendes, som dömde Kristdemokraternas ledare hårt. Hon anklagades för islamofobi och för att bryta mot religionsfriheten genom att ställa särskilda krav på islam. Kända vänsterdebattörer återgav bara delar av inlägget, och dömde ut det som förfärligt, föraktfullt och fullt av fördomar.
”Hon menar ju inte att alltför många praktiserar islam. Det framgår av videon”, sa Arve. ”Men man kan ju tro det, så som det korta inlägget är skrivet.”
I en debattartikel i Expressen skrev vänsterdebattören och skribenten Bilan Osman att KD-ledarens inlägg var ett exempel på att den antimuslimska utvecklingen gått för långt och att tystnadens tid var över. Det stod mellan demokrater och antidemokrater.
Osman, med uppdrag bland annat som kommunikatör på det ifrågasatta muslimska studieförbundet Ibn Rush, beskrev Buschs korta video som ett tecken i tiden. ”Inom loppet av tio år har det skett en utrensning av muslimer i offentligheten. Vi känner igen mönstret från historien. Först gör man sig av med aktivisterna, sedan föreningarna och organisationerna, sedan människorna”.
I Aftonbladet skrev Anders Lindberg, ledarredaktionens chef, att ”Det är illa. Ebba Busch är vice statsminister för alla i Sverige. Inte bara sina egna 2,8 procent. Hon behandlar svenska muslimer som ett politiskt slagträ, ett verktyg, att vifta med när väljarstödet minskar. Det är en helt oacceptabel människosyn.”
Han liknade Ebba Buschs utspel vid den retorik mot muslimer som Sverigedemokraternas Richard Jomshof använder när han dagligen hackar på muslimer i sociala medier. Inte nog med det, Lindberg såg ett återkommande taktiskt mönster, en noga kalkylerad metod för att nå en viss effekt, med provokationer, en självpåtagen offerroll och sedan en ny mer aggressiv attack.
”Det är hårda ord. Borde Ebba ha hållit tyst?” frågade Agne.
”Jag är full av misstro. De tvärsäkra äger inte mig”, svarade Arve. ”Men politiken kan inte alltid få vara sten, sax, påse. Ibland kan utspel, hur dumma man än tycker de är, vara värda att lyssna på och bemöta i sak. Inte bara som en del i ett taktikspel. Det hade varit bra för det politiska livet, och för oss alla.”
De båda vännerna reste sig, talade lite om IFK Göteborgs kulturproblem.
”Jag lyssnade på BB-podden. De liknade dagens Blåvitt som ett coverband, som spelade de gamla låtarna men mycket sämre och utan rätt känsla”, sa Arve.
”Så rätt! Ett coverband.”
”Precis som regeringen.”
”Och oppositionen.”
”Det svänger, man vill dansa, men man köper inga skivor.”
”Ett koband.”
Arve vaknade morgonen därpå av att Fröken Klickklack gjorde sina vanliga morgonsysslor på hans tak. ”Hon lär i alla fall inte vara aktuell som ny utrikesminister”, tänkte han.