Om det som varit, det som blev och det som kan bli

I Det Vilda finns skogsfjällen och stigarna som min släkt trampat i århundraden. Där har det varit så fattiga tider att enda möjliga överlevnad funnits i att ge sig ut på livsfarliga resor över det stora öppna havet till främmande land. Det här är en text (i repris) om det som varit, det som blev och det som kan bli.

Flyktingströmmarna från norra Dalsland finns dokumenterade i min släkthistoria. De är en del av mig. I min bekväma moderna trygga existens. Vetskapen om att flykten ligger nära. Från nöden. Från Sverige.

Naturen är vild där uppe. Vacker och vild. Jag behöver inte bryta sten för att få odlingsbar åker. Jag har maskiner. En Grålle som läcker olja. Motorsåg och röjsåg. Jag har ett mastercard som fylls på varje månad. Kylskåp laddat med käk, numera djupborrad brunn, el, dusch och tvättmaskin. Jag har det så väldigt bra där. Kan vila och njuta. Eldar i kakelugnen. Tittar efter älgar som äter fallfrukten nedanför fönstret. Släpar och sliter lite ibland. Men det är väldigt lite i jämförelse.

Var där förra helgen. Såg inte en människa. Spår efter vildsvinen. De äter våra kantareller. De jävla svinen.

Vi gick en promenad till den gamla slitna gråa stugan där min mormors mor bodde. Där min mormor föddes och växte upp. Hon som dog året när min mamma fyllde elva.

Huset ligger mitt inne i skogen. Inga grannar. Växtlighet som i en djungel. Solen bryter igenom. På den tiden var det säkert öppna odlade åkrar runt omkring.

Det finns ett vackert familjefoto där min mamma är en liten flicka. Hon skulle ha fyllt 100 år i år. På fotot står hon tillsammans med sina fyra bröder. Föräldrarna sitter ned. Yngsta pojken håller mamma i handen. De har finkläder. Pappan, min morfar, ser stolt och ståtlig ut. Mamman, min mormor, ser sorgsen ut. Hon väl runt trettiofem. Mörk under ögonen. Min mamma, den lilla flickan som snart skulle få ta ett så stort ansvar, ser ut som en exakt kopia av min vackra yngsta dotter som föddes året efter att mamma dog. De är underbart lika. Snälla ögon. Lite frågande tittar hon in i kameran. Som hon söker kontakt med sin framtid. Jag är här nu, din framtid mamma. Har varit här länge. Men du måste titta längre bort. Mot mina barn. Och deras barn.

Jag känner en sorts trygghet där uppe. I Det Vilda. Det är min historia. Vårt hus känns snällt. Vi brukar säga så i min familj. Hus och lägenheter kan vara snälla. Eller inte. Ändå, allt som måste ha hänt där. Sjukdom, död, trängsel, sorg, födslar, glädje, oro, svek, avsked och saknad.

Snällt ändå.

Det Vilda har fått konkurrens. Av en liten ö med något hundratal bofasta. Längst ut mot Västerhavet. Där finns också släkthistorier från hundratals år tillbaka. Inte min släkt, vad jag vet. Men andras.

Var där i lördags. Pratade lite med en man och två äldre kvinnor. Det där är mina kusiner sa han. Jag har andra kusiner där borta, sa han och pekade. Min släkt har bott här i fyrahundra år, sa han.

Ön som vi håller på att ta in är också vild och vacker. Fast på ett annat sätt. Jag kan inte se mig mätt på klipporna, rullstenarna och havsvikarna. Vidderna och solnedgången. Kan än så länge bara tänka mig stormbyarna och vågorna. Kylan, mörkret och ensamheten. Fundera på hur det kommer att kännas och vad det kommer att göra med mig. Kommer friden eller rastlösheten ta över?

Läser en hembygdsskildring som jag hittade på nätet, skrev ut och plastade in. Om människorna som levde på fisket och svalt när sillen inte längre gick till. Dramatiken under världskriget när döden, flyktingarna och fienden kom nära. Glädje och fester. Kyrkan och disciplinen. Kläderna och dialekten. Och havet alltid närvarande. Försörjning och död i samma element.

Kommer jag att tas emot här eller ignoreras? Människorna är öppna och välkomnande mot främlingar sägs det. Folk kommer över havet och blir väl emottagna. Vi får väl se hur det går för mig. Om mina gener av strapatser, enslighet, flykt och sammanhållning hjälper mig.

En repris från 2015

Det här inläggen skrevs 2015 och publicerades på en föregångare till den här bloggen, som ju numera mer brukar handla om politik, näringsliv och kommunikation. Jag kör texten i repris. Kanske för att jag tycker att den fortfarande säger något om vår samtid. Något om hur snabbt samhället och levnadsvillkor förändras mellan generationer. Och om drivkrafter för uppbrott.

Här finns något om hur nuets kortkorta ögonblick alltid har en förlängning både bakåt och framåt i ett långlångt perspektiv.

Människor kommer och går. Påverkar varandra. I nuet när vi är här, och men också i framtiden när vi är borta.

Det Vilda i norra Dalsland finns fortfarande kvar i mitt och min familjs liv. Den vilda och vackra skärgårdsön med sin välkomnande befolkning har blivit viktig för oss. Havet är min själs stormiga spegelbild. Men skogen är också min vilda men trygga verklighet.

Det här är en text om det som varit, det som blev och det som kan bli. Det är en text om människor i vår tid.