Därför blandar politikerna bort korten om el och falukorv

Men hur pratar egentligen politiker?

Säger en sak, menar en annan. Påstår en grej, mot bättre vetande. Skruvar, vrider och vänder på sanningen. Jo, det är så det blir när det strategiska maktspelet övertrumfar den pragmatiska handlingskraften som väljarna efterfrågar.

Vill ni att vi som väljer ska lita på er? Då får ni änna kamma er, skölja munnen med tvål och förklara komplexa frågor så att vi har en chans att hänga med och ta ställning.

Det är nog så många väljare tänker framför SVT Agendas direktsända partiledardebatt. Om man nu inte är blint trogen något av partierna eller blocken, och väljer att slå dövörat till för alla andra modeller.

Men politikervalserna är en del av det strategiska spelet för att erövra makt. De har inte alltid så mycket att göra med verklig problemlösning i väljarnas vardag.

Här är tre aktuella strategiska debattämnen:

1) Vem höjde priset på falukorv?

I Ebba Buschs valrörelse var det ”Magdapriser” på allt från falukorv till bensin, diesel och el. Trots att alla visste att det var konsekvenserna av Putins terrorkrig i Ukraina som kastade bensin (eller ännu dyrare diesel) på en inflationsbrasa som flammat upp redan under pandemin.

Det var då både finans- och penningpolitik lät guldpengar regna över medborgarna för att rädda jobben.

Samtidigt som det blev akut containerbrist på världshaven, sedan en hyfsat stor båt kört lite fel och lagt sig på tvären i Suezkanalen.

Fraktpriserna slog rekord. Återförsäljarnas lager tömdes. Böndernas kostnader för utsäde, konstgödsel, produktion och transporter rusade mot silotaken och konsumentpriserna stack iväg som Sputnik 2 (äldre rysk rymdfarkost med berömd dödsdömd hund ombord).

Räntorna började skena. Elpriserna gick bananas.

Och alla nationalekonomer som gick att ställa framför en mikrofon sa samma sak: Rikta stöden till de som behöver de mest. Sänk inte skatter, stoppa inte amorteringarna på bolånen, gör inte bensin och diesel billigare för alla, betala inte ut generella stora stöd till elkonsumenterna.

För då blir inflationen bara värre, räntorna stiger mer, köpkraften försämras ytterligare.

Det är bakgrunden till att regeringen just nu behöver värja sig i riktigt besvärliga löftessvekdebatter.

Strategin funkade för att vinna valet. Men den fungerar sämre efteråt.

2) Vem lade ner kärnkraften?

Både Busch och Kristersson drar gång på gång åter den gamla påhittade historien om att allt elände nu beror på att ”den S-ledda regeringen lade ner kärnkraften”.

Det är en likad skruvad verklighetsbeskrivning nu som den var under valrörelsen, och har inte ett dugg att göra med de nya regeringspartiernas utlovade snabba lösningarna på utvecklingen med skenande energipriser.

Det vill säga, det som skulle ske direkt efter valet – och som väljarna nu gärna vill diskutera när julfirandet ska finansieras.

Beslutet att stänga svenska kärnreaktorer fattades inte av den förra regeringen ­­– eller av Socialdemokraterna – som landets nya näringsminister och hennes statsminister nu påstår i tv-sända utfrågningar och debatter.

Det var ett beslut som fattades av energibolagen som ägde kärnreaktorerna och grundades på affärsmässiga överväganden.

Det är formellt riktigt. Men det där är också en hårt skruvad Magdalena Andersson-version av berättelsen om kärnkraften.

Hon försöker också blanda bort korten eftersom den versionen utelämnar hela förhistorien om kärnkraftens kostnadsutveckling.

Det är sant att vid den tiden var elpriserna så låga att det inte gick att räkna hem de investeringar som krävdes för att klara politikernas höjda säkerhetskrav och naturliga renoveringsbehov på grund av reaktorålder.

Men låt oss komma till resten av sanningen lite senare.

Politisk debatt blir realityshow

För väljarna blir det närmast omöjligt att genomskåda beskyllningarna om vem som bär ansvaret för dagens energimarknadskaos. Det förminskar politisk debatt i tv till en realityshow.

Så vad är då den korrekta historiebeskrivningen?

Våren 2016 gjordes en bred politisk energiuppgörelse i riksdagen. 36 år efter den stora Folkomröstningen, lyckades en stabil majoritet ena sig om en inriktning på svensk energipolitik för många mandatperioder framåt.

Den siktade mot en omställning till förnybar elproduktion – som sol, vind och vatten – men också kärnkraft.

Alla partier utom V, L och SD medverkade i riksdagsbeslutet med syfte att skapa långsiktiga stabila villkor för energibranschen.

För kärnkraften gjorde man följande uppgörelse:

Idén om så kallade avvecklingslagen för kärnkraft skrotades. Men tankarna på statliga subventioner skrotades också.

Den så kallade kärnkraftsparentesen som tillät maximalt tio svenska reaktorer förlängdes – så att det även blev tillåtet att bygga nya reaktorer när de befintliga tjänat ut. Alla tidigare stoppdatum fimpades.

Uppgörelsen skulle tillfredsställa såväl kärnkraftsvännerna i M, KD och den industrivänliga delen av LO, som kärnkraftshatarna i MP och C och den stora nej-falangen i det socialdemokratiska partiet.

Det såg ut att ha varit framgångsrikt. Så här sa KD:s dåvarande energiförhandlare Penilla Gunther:

”Målet att rädda kärnkraften har vi nått i och med den här överenskommelsen, både på kort och lång sikt.”

Den energislukande svenska basindustrin intresseorganisation SKGS berömde också uppgörelsen:

”Vi bedömer att den nya överenskommelsen skapar förutsättningar för att säkra svensk baskraft och att den därmed gör det lättare att värna de 400 000 arbetstillfällen i landet som är kopplade till skogen, kemin, gruvorna och stålet.”

Det är så breda politiska uppgörelser som ska hålla långt fram i tiden ska se ut – i teorin.

De måste vara förankrade på båda sidor blockgränsen. De behöver ge lite åt alla, men en helhet som känns stabil och hållbar över lång tid för dem som ska planera sin verksamhet och sina investeringar efter den.

Men den här uppgörelsen höll bara tre år. Sedan hoppade M av och fick med sig ett till en början motvilligt KD.

I april 2019 sa Kristdemokraterns dåvarande energipolitiska talesperson Camilla Brodin i en GP-intervju att hon såg partiets uppgift att få omvärlden och branschen att förstå att ”energiöverenskommelsen inte innehåller något stoppdatum för kärnkraften”.

I december samma år gjorde KD ändå gemensam sak med M och lämnade uppgörelsen för att istället samarbeta om energipolitiken med L och SD. De motiverade det med att det nog verkade finnas ett stoppdatum och begränsningar trots allt, så som avtalet var skrivet.

De tre borgerliga partierna spräckte den första svenska stabila energipolitiken på nästan 40 år. I botten fanns säkert en övertygelse om att uppgörelsen hämmade nödvändig svensk kärnkraftsutbyggnad.

Men mest av allt ville de inte vara gisslan i en uppgörelse med MP och S inför kommande val. De hade mer intresse av att hålla den konfliktfyllda kärnkraftsfrågan vid liv.

Nu tre år senare vi vet ju hur ofta ordet kärnkraft användes i årets valrörelse.

Så som energipriserna utvecklades 2022 skulle Busch och Kristersson förstås grämt ihjäl sig om de suttit fast i energiuppgörelsen från 2016.

Det blev ett strategiskt lyckokast att hoppa av.

Nu sitter i stället Magdalena Andersson och Socialdemokraterna i samma rävsax. Ger de sig in i uppgörelse om kärnkraft tillsammans med de så kallade Tidöpartierna kan S vinka farväl till i varje fall MP som en del av ett alternativt regeringsunderlag.

Med V kan man numera aldrig veta. De sitter fast i en obegriplig retorik om Sverigepriser på el och kapade ledningar till Europa.

3) Vem gjorde kärnkraften olönsam?

Lönsamhet styrs bekant av flera olika parametrar. Tillgång, efterfrågan, pris, investeringskostnad, produktionskostnader, konkurrens – och politiska regleringar.

När den nuvarande regeringen lägger ansvaret för nedläggning av kärnkraft och den svenska versionen av europeiska energikrisen på S och MP går de tillbaka till 2014.

Den socialdemokratiska statsministern stängde inte heller kärnkraftverk. Men han jobbade hårt för att ge viss form av assisterad dödshjälp till detta kraftslag.

Det är detta som Magdalena Andersson behöver käka upp nu.

När Stefan Löfvens första regeringen tillträdde med MP-språkröret Åsa Romson som vice statsminister var en uppgörelse om energin ett av villkoren som MP ställde, fick igenom – och sedan gjorde ett stort nummer av i sin egen partikommunikation.

Några dagar efter valet 2014 släppte MP ett pressmeddelande i triumfatoriskt tonläge:

”Miljöpartiet och Socialdemokraterna är överens om att kärnkraften ska ersättas med sol, vind och annan förnybar energi. Vattenfalls planer på ny kärnkraft avbryts och den gamla kärnkraften får tuffare krav.”

Den nya regeringens ingång i kommande blocköverskridande energisamtal skulle vara att kärnkraften ersattes med förnybar energi och energieffektivisering. Fyra tydliga villkor för regeringsbildningen preciserades:

Förutom att kärnkraften skulle bära en större andel av sina samhällsekonomiska kostnader, säkerhetskraven skärpas och kärnavfallsavgiften höjas, förklarade MP att:

”Ett helhetsgrepp tas om Vattenfall och styrningen av bolaget i syfte att göra det ledande i omställningen av energisystemet mot en högre andel förnybar energi. Vattenfalls planer på att förbereda för byggandet av ny kärnkraft avbryts.”

Höjningen av effektskatten sänkte kalkylen

2015 fick MP/S-regeringen igenom höjningen av effektskatten för kärnkraft. Bland annat statliga Vattenfall hänvisade sedan till ökade produktionskostnader på grund av detta som ett avgörande skäl för att räkna ut kärnkraften.

Samtidigt subventionerades vindkraften kraftig. Inte minst genom bidragen för att ansluta de havsbaserade verken.

MP-språkröret Romson missade inte ett enda tillfälle att berätta för världen att Löfven-regeringen skulle se till att det skulle stängas kärnkraftsreaktorer under mandatperioden. Ingen kunde missa att det var målet.

Det var också ett utstuderat strategiskt sätt att undergräva förtroendet för den breda energiuppgörelsen.

Ingen kan heller ha missat att det sedan också stängdes svenska kärnkraftverk.

Mot den bakgrunden är det betydligt lättare att förstå vad Busch och Kristersson menar när ansvaret för dagens energikris läggs på den förra regeringen.

Men ingen pratar om Zaporizjzja 

Avvecklingen av kärnkraften i den södra halvan av landet var inte gynnsam för landets stabilitet vad gäller energiförsörjningen, möjligheten att uppnå klimatmålen och chanserna att elektrifiera transporter och tung industri.

Det är nog många överens om nu.

Men i den panikpräglade energidebatten verkar alla också ha förträngt bakgrunden till mer än 40 år av tvivel på kärnkraft som säker, hållbar och försvarlig energikälla.

Just nu talar inte så många om Harrisburg, Tjernobyl eller Fukushima och riskerna för härdsmälta, dödliga utsläpp och olösta problem för framtida generationer med långtidsförvaring av uttjänt bränsle.

Det kan tyckas lite märkligt eftersom ett av de största hoten mot Europa just nu är den ryska krigsföringen runt de sex reaktorerna i kärnkraftverket Zaporizjzja i Ukraina.

Där kan vi på tv se i realtid vad kärnkraftsmotståndare brukar ange som ett verkligt starkt argument för att inte satsa på just den formen för energiproduktion.

Men i den svenska förenklade pajkastningsdebatten nämns detta inte alls.

Tage Danielsson skulle kanske ha kommenterat det med en variant på sin berömda sannolikhetsmonolog. Kanske så här:

”Jag menar, det som kan hända i Zaporizjzja är så ytterst osannolikt att det nog aldrig kommer att hända. Och skulle det hända är det inte sannolikt att vi kommer att kunna prata om det efteråt. Och skulle vi kunna prata om det har sannolikt aldrig Putin invaderat Ukraina ­– trots att sannolikheten för att han faktiskt gjorde det nu rakat upp i nästan 100 procent.”  

Pest är värre än kolera

I andra vågskålen ligger det stora klimathotet mot klotet och mänskligheten. Det är inte svårt att förstå argumentet att fossilfri kärnkraft är att föredra av det skälet. Den ena risken väger tyngre än den andra.

Pest är värre än kolera. Och forskningen verkar trots allt ha medicin på gång mot kärnkraftskolera. Så vi får nog köra på den.

Men politiker som söker förtroende skulle tjäna på att försöka förklara dessa komplexa samband och svåra prioriteringar – mellan klimat, miljö, nationell säkerhet, näringslivets behov, jobben i Sverige, elpriserna, samhällsekonomin, fred och frihet.

I stället för att medvetet blanda bort korten av partistrategiska skäl.

Det är vi väljare värda. Det är demokratin som vi håller så högt värd.