Det är en vecka kvar till den stora demokratifesten. Det går inte att missa feberfrossan i den nervösa rikspolitiken. Men lokalt, i Göteborg, och regionalt, i Västra Götaland, är det iskallt. Minusgrader på termometern.
Det är småkall septemberfredag, en vecka före den stora omröstningen, och jag ger mig ut på valjakt i centrala Göteborg. Där finns inte mycket att fånga. Ingen feststämning. Ingen febrig förväntan. Inte mycket till vägledning för den som söker meningen med valet.
Vid valstugorna, eller snarare valcontainrarna utanför Storan dominerar skolklasserna som är ute på fältstudier under samhällskunskapen.
Det är inte bästa affärsläget, om ni förstår vad jag menar. Ingen passerar naturligt där. Ingen av partiernas valarbetare går fram för att fråga om jag vill prata politik en stund.
På valaffischerna känns budskapen ovanligt menlösa. På ett sätt har de förstås spelat ut sin roll. Men i stadsbilden har de betydelse som en påminnelse om att något viktigt är på gång.
Längst blir jag stående som ett levande frågetecken framför Liberalernas affisch med budskapet att det behövs fler farmaceuter i vården. För min frihets skull.
För säkerhets skull kontrollgooglar jag vad en farmaceut jobbar med. Det visar sig mycket riktigt vara ett samlingsbegrepp för folk som är experter på recept. Apotekare och receptarier. Inte kockar och bullbagare.
Kanske behövs det fler sådana inom vården. Det är mycket möjligt. Men vad har det med min frihet att göra? Och hur påverkar det lusten att rösta på L?
Ingela Jevert på affischen kandiderar till regionfullmäktige. Kanske jobbar hon som farmaceut. Vad vet jag?
Det går att göra sig lustig över alla partiers valaffischer. Det kommer fler sådana överlägsna och sura kommentarer längre ner i den här texten. Vilka är förresten människorna på de här bilderna? Sällan har väl Göteborgs lokalpolitiker varit mer anonyma.
Göteborg vinner på grön politik, anser Miljöpartiet. Men vem är Klara Holmin på affischen? Partiets nya toppnamn i Göteborg är ett exempel på att den nya generationen ledande kommunpolitiker har ett stort jobb att göra för att bli kända och bygga förtroende hos väljarna. En lång resa kvar, som Magdalena Andersson brukar säga om Vänsterpartiets regeringsduglighet, men det är kort tid kvar till valet.
All respekt ändå, till människor som tar på sig det utsatta och hårda jobbet att vara kommun- eller regionpolitiker.
Men den allvarliga frågan är: varför är det så låg temperatur i valet på lokal och regional nivå? Vad vill partierna göra för vår stad och för göteborgarna? Vilket block eller parti är bäst skickat att ta Västra Götalandsregionen in i framtiden – och den krävande men helt nödvändiga omstarten efter den förödande Millennium-kraschen?
Det är orättvist att inte nämna att mycket av den politiska kommunikationen – även den lokala – nu förs i digitala kanaler. Facebook, TikTok och andra plattformar. Partiernas profiler jobbar hårt med egna videos och slagkraftiga korta budskap.
Det är förstås olika, och kanske en generationsfråga. Men personligen scrollar jag förbi det mesta sådant, även om jag lever mitt liv med mobilen ständigt i handen. Jag vill ha mer djup och mer sammanhang. Jag vill på riktigt förstå vad det innebär att lägga min röst på ett visst parti.
Det är inte stendött i medierna. GP:s poddserie Toppkandidaterna är en berömvärd satsning. Nio partiers förstanamn på listorna i kommunvalet intervjuas. Men det är långt ifrån tillräckligt. Göteborgarna är värda mer genomarbetad lokal journalistik om politiken. Så mycket står på spel när styret av Sveriges näst största stad ska väljas för de närmaste fyra åren.
På torsdagen arrangerade GP, Sveriges Radio och Sveriges Television direktsänd lokalpolitikdebatt på ett fullsatt Storan. Politikshowen bjöd på sex minidebatter för den som vill ha ”bättre koll inför kommunvalet”.
Debatterna går att se i efterhand, till exempel på gp.se. Där har de redan hamnat långt ner i innehållsstrukturen. Sannolikt utkonkurrerade av mer läst material.
Med reservation för att jag tyvärr inte var på plats i publiken vill jag ändå säga att här finns värdefullt innehåll för den som vill kika lite på var partierna står i aktuella frågor.
Lägg märke till Martin Wannholts (D) lena tonfall när han berömmer Emmyly Bönfors (C) som en konstruktiv kraft i stadsbyggnadsfrågor. Det kan förstås hänga ihop med att opinionsmätningarna just nu ger oppositionen mycket liten chans att ta över makten i Göteborg. Om inte C släpper sitt budgetstöd till de rödgröna från den nuvarande mandatperioden är det helt kört. Troligen hur som helst.
Centerpartiets etta till kommunen, Emmyly Bönfors, annonserar om fler jobb och minskade utsläpp. Är det en AI som har skrivit copy? Och vad kan det i så fall innebära för Göteborgs arbetsmarknad framöver? Det är en stor fråga som lyser med sin frånvaro i en valrörelse mitt i ett av de största teknikskiften vi har varit med om – sedan bilen ersatte hästen och internet gjorde livet svårt för medierna.
Wannholt till vänster på scenen. Attenius till höger. Bönfors i mitten. Sett från publikens perspektiv. Göteborg behöver fler bostäder. Det är man överens om. Men i vilken form, till vilket pris och i vilken takt?
Småhus som får barnfamiljerna att stanna kvar istället för att flytta till kranskommunerna – men absolut inte fler nybyggda hyreslägenheter, som blir för dyra, enligt D.
Bostadsrätter och radhus bland Biskopsgårdens hyreskaserner. Fler hyreslägenheter i villakvarteren, enligt C.
Fyrahundra ”folkradhus i vacker klassisk stil” som kan köpas för max fyra miljoner styck, enligt S.
Löftet om folkradhusen föranleder Martin Wannholt att anklaga Jonas Attenius för populism – som han själv tydligen hatar.
Varför har det inte byggts radhus under den gångna mandatperioden? frågar han. Attenius försvarar sig med att byggkonjunkturen har varit usel de senaste åren och att kommunen förberett med planer som kan sättas i verket.
Men det bränner aldrig till. Inte på riktigt. Det finns några riktigt tuffa frågor att ställa. Som om hyreshus på höjden passar in eller förstör miljön i klassiska idylliska villakvarter. Eller vem som ska stå för subventionerna när kommunen ska bygga bostäder långt under marknadspris?
Men framför allt, hur ser den långsiktiga visionen ut? Vart vill partierna ta stadsbyggnaden och stadens utveckling på sikt?
Bostäder så att de kan bo mer folk i city.
De stora obebyggda områdena mitt i stan. Frihamnen, Gullbergsvass, Ringön.
Hur ska Göteborg ta vara på tillväxtmöjligheterna som skapas av näringslivet stora investeringar i forskning och utveckling som förutsätter att stan erbjuder boende för studenter och människor med kompetenser som är attraktiva på arbetsmarknaden.
Jimmie Åkesson tankar bilen och säljer böcker på eget förlag. Han gör Sverige svenskt igen – som om vårt fina land inte skulle vara just Sverige. Och som om Volvobolagens storsatsningar på produktutveckling på elbilsområdet inte är en av de verkligt stora ödesfrågorna för Göteborg.
Visionen! Ge mig visionen!
Jonas Attenius (S) går en match även i skolfrågan. Nu mot Liberalernas Axel Darvik och Kristdemokraternas Dan-Ove Marcelind.
Nästan tusen elever lämnar varje år grundskolan utan gymnasiebehörighet. Vad är det inte du får ordning på, frågar moderatorn kommunstyrelsens ordförande Jonas Attenius.
Han är inte nöjd, svarar han och säger i kortformat vad han brukar framföra i debattartiklar om välfärden, och hamnar snabbt i välkänd retorik från den nationella politiska debatten. Det rödgröna styret i Göteborg har satsat på skolan, enligt Attenius, men den nuvarande regeringen har skapat en kostnadskris för kommunerna och inte gjort något åt vinstutdelning på miljarder från friskolebolagen.
Sedan lovar han ta fullt ansvar, se till att det finns behörig personal i tillräcklig omfattning och studiero för eleverna.
Jonas Attenius var helt okänd i Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68 i Stockholm, när han kom till makten i Göteborg. Nu frontar han partiet tillsammans med statsministerkandidaten Magdalena Andersson. Attenius satte snabbt avtryck i partiets nya tuffare migrationspolitik.
Liberalernas Axel Darvik har vunnit ett slag om ett av Göteborgs finrum. Hans listiga initiativ såg till att palestinademonstranternas tältläger utanför universitetets huvudbyggnad togs bort. Skönt, tyckte många göteborgare, med det finns de som tycker att det gick ut över yttrandefriheten.
Axel Darvik får ordet och säger att det viktigaste Göteborg kan göra är att inte lägga ner bra och populära skolor som har höga resultat – samtidigt som det ska byggas ”nya jätteskolor” trots att eleverna blir färre. Pengar borde istället användas till utbildade lärare och läromedel, enligt Darvik.
Vi går till val på en småskolereform med max tolv elever per lärare, kontrar Attenius.
Kristdemokraten Dan-Ove Marcelind får ordet och väljer att tala om rektorerna, lärarna och eleverna i skolan. Socialdemokratiskt styrda Malmö lägger mindre pengar än vad Göteborg gör, men får ändå ut mer pengar till skolorna. För många chefer och för mycket administration drar resurser i Göteborg, enligt KD.
Krisdemokraternas nya affischnamn i Göteborg, Dan-Ove Marcelind, har också ett budskap som alla kan ställa upp på. Finns det någon som önskar sig mindre välfärd, och mer slöseri?
Okej, här har vi alltså tre toppolitiker i Göteborg som alla talar om vikten av fler lärare per elev, ökad studiero och det absoluta kravet att inte en enda unge ska gå ut grundskolan utan chans att studera vidare.
Vad är det de bråkar om då? Tja, om vi bortser från den rikspolitiska frågan om vinstdrivande bolag är den stora trätofrågan hur kommunen använder skattebetalarnas pengar.
Det ämnet skulle man verkligen vilja borra djupare i. Om det här valet står mellan Slösa och Spara, vill jag som väljare se mer konkreta exempel än att ”chefsleden behöver ses över”.
Och jag skulle vilja ha ett svar på hur det ekonomiska överskott Göteborgs stad gör kan uppstå, om resurserna nu är så små.
Vem vill säga emot Susanne Cassberg (M), kandidat till regionfullmäktige? Det är ingen bra idé att slösa på skattekronor. Eller hur?
Troligen tycker politikerna som ställer upp i Göteborgs kommunval att de gör allt de kan för att förklara vad deras respektive partier går till val på. Möjligen tycker de att medierna inte tar sitt ansvar att redovisa detta, och har i så fall inte riktigt förstått hur medier fungerar numera.
Kanske tycker de jag är en idiot som återger den politiska debatten i alltför svepande ordalag.
Må så vara.
Men då har de en del att förklara när det gäller valrörelsens mest tillgängliga kommunikation – valaffischerna på stan.
Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar slår fast att lönen borde räcka till både mat och hyra. Jaha, det är svårt att inte hålla med. Någon däremot?
Moderaterna tycker att vi ska kryssa unga kandidater i kommunvalet. Wilhelm Warborn, till exempel. Då skulle Göteborg tydligen kunna få ännu fler uteserveringar. Är det vad vi behöver allra mest? Mindre krångel låter däremot bra i största allmänhet. Det önskar man sig var dag.
Nej, jag behöver verkligen inte rösta på den här killen från Medborgerlig Samling. Men han och hans lilla extremparti är mer än de flesta etablerande partier närvarande i Göteborgs valrörelse. På Avenyn har de klättrat långt långt upp med sina affischer i nästan varje lyktstolpe.
