Kanske är detta bara ett enstaka återfall. Vi får se. Men det känns som det fortfarande finns ett utrymme att fylla för oberoende kommentarer med personligt tilltal – om vad som händer i Göteborg. Så jag ger mig ut där och kollar läget. I dag: cowboyhattar, astronomiska hotellrumspriser, de konstiga Frihamnsdagarna, planerna på att göra om Mitt Gullbergskaj-paradis till ett nytt Linnéstaden – och en facklig ledare utan karisma.
Ett blött friluftskalas i fyra dagar. Frihamnsklubbande i tre. Det går inte att säga annat än att det är party i Göteborg i slutet av augusti. Och i mitten på månaden, med Way Out West. Göteborgarna tackar och tar emot, eller flyr från city till landet, beroende på läggning. Hotell, krogar och andra delar av turistnäringen har haft en fin sommar.
Göteborg & Co lär komma med sammanfattande statistik för augusti inom kort. Men redan sommarens första två månader innebar rekord för det som på bransch-lingo kallas ”destinationens besöksnäring”.
I juni noterades det högsta antalet gästnätter någonsin, för den månaden. I juli satte hotellen nytt beläggningsrekord, enligt det kommunala bolagets pressmeddelande. Det slogs även rekord i rumspriser.
Det skulle förvåna om augusti knäcker den uppåtgående kurvan.
Det är till stor del de utländska besökarna som ligger bakom ökningen. Det är både en effekt av att Göteborg har mycket att erbjuda, och en del av en trend där allt fler internationella turister söker till Sverige och övriga nordiska länder. Och så de stora evenemangen förstås.
Gothia cup och cowboyhatt-festen med Luke Combs, till exempel. Under countryhelgen kostade ett hotellrum i snitt 3 000 spänn i Göteborg. ”Yeehaw!” Sa Stordalen.
För egen del passade jag på att kalasa i lagom omfattning. Ösregnet stoppade mig inte från en heldag och kväll på Göteborgskalaset, som nu har fått tillbaka sitt enda rimliga och mindre uppnästa originalnamn.
Jag fanns på den fullknökade Götaplatsen under gratisgiget med Swedish House Mafia (som alltså inte är en svensk mäklarorganisation, som vissa tror).
Men jag njöt också under den betydligt lugnare efterföljande tillställningen på samma plats när Göteborgsoperan gav smakprov ur säsongens repertoar. Jag drack kvalitetsöl i Bältesspännarparken från Göteborgs många småbryggerier (24 kranar att välja på). När ösregnet slog till med full kraft kastade vi oss in under det alltför lilla tälttaket. Men dyngsur visade sig inte vara detsamma som dyngrak.
Sedan försökte jag hålla dansfötterna i styr under glädjeorkestern Louisiana Avenues sprittande kvällsspelning på Kungstorget. ”Den svenska Blås-Maffian”, enligt bandets färgglade sångare.
Den kraftigt utökade kommunala kalasbudgeten märktes i utbudet på scenerna. Det kändes som ett lyckat kalas.
Men jag gjorde också ett par besök på Frihamnsdagarna på Bananpiren.
Frihamnsdagarna är en sorts mini-Almedalen mitt i Göteborg. I år dessutom med finbesök från valrörelsestirriga toppolitiker. Alla partiledare var inbokade på stora scenen, men åtminstone en bokade av. Valets kanske mest verklighetsförnekande kandidat, Liberalernas Simona Mohamsson, ersattes av lokalpolitiken Axel Darvik.
Frihamnsdagarna har återkommit under ganska många år nu, utan att lyckas ta den plats som demokratins Göteborgskalas man nog strävar efter att vara. Ett tecken på det är att medierna inte lägger särskilt stor vikt vid evenemanget. Ett annat tecken är känslan av en klubb för inbördes beundran som alltid kommer över mig. Besökare och utställare tycks till stor del vara hämtade från den kommunala sektorn och olika typer av ideella eller välmenande organisationer. Inget ont om dem. Där finns gott om ideella krafter som gör jobb som kan vara värdefullt för oss alla. Men risken för rundgång i samtalet är stor när man lyssnar på varandras seminarier.
Nu har ju inte jag gjort någon undersökning av hur publiksammansättningen verkligen var. Men, vem med vanliga jobb har tid att gå på Frihamnsdagarna en vardag? Eller lust att lägga lördagen på det? Men ett stort inslag av gymnasieungdomar på samhällskunskapslektion i friska luften ska förstås inte underskattas.
Jag har sagt det förr, och jag säger väl det igen. Frihamnsdagarna behöver förbereda och erbjuda riktiga nyheter och utspel för att sätt sig hos medierna – och hos allmänheten.
Med detta sagt vill jag ändå slå ett slag för arrangemanget. Både journalister – om de mot all förmodan skulle ha utrymme i schemat när det inte finns uppenbara nyheter att hämta – och allmänheten kan ha nytta av ett besök. Diskussionerna är många gånger intressanta.
Jag slank in där vid ett par tillfällen under öppningstorsdagen. Det var givande på flera sätt. Här är mina spaningar:
Vet du vad LO:s ordförande heter?
Jodå, Johan Lindholm. Inte så känd. Verkligen inte särskilt känd. Trots att han haft jobbet sedan kongressen 2024.
Den här killen har inte samma plattform i offentligheten som Arne Geijer, Stig Malm, Wanja Lundby-Wedin eller kanske Karl-Petter Thorwaldsson hade på sin tid.
Vi talar alltså om den största fackliga organisationen med 1,35 miljoner medlemmar – som brukade vara med och sätta den socialdemokratiska agendan och ta stor plats i den offentliga debatten.
Nu kommer Johan Lindholm direkt från det nesliga nederlaget mot Elon Musk i den utdragna och kostsamma Tesla-strejken. Han ställer sig på Frihamnens stora scen, inför några tiotal närmast sörjande. Och håller ett okarismatiskt klassiskt klasskampstal, som hämtat från, ska vi säga 1974. Wallenberg namnges som exempel på de onda direktörerna som berövar arbetarklassen deras rättmätiga ekonomiska standard – utöver livets nödtorft.
Som oberoende betraktare ser jag en ledare för en organisation som har spelat bort sin unika maktposition och relevans.
Lite senare samma eftermiddag går Socialdemokraternas valveteran Mikael Damberg upp på samma scen och håller ett rappare, mer modernt och proffsigt valtal – om ekonomisk politik.
Bra eller dålig politik? Det tänker inte jag uttala mig om. Men som göteborgare uppskattar jag att han lägger en god stund på att tala om betydelsen av att politiskt stimulera svensk industri-innovation. Till exempel genom att stötta utvecklingen av en hemmamarknad för Göteborgs fordonsutvecklare och tillverkare. Om Volvobolagen, och den betydelsefulla myllan med små smarta innovationsbolag, ska hålla kvar Sverige i framkant av den tekniska utvecklingen måste det bli mer attraktivt för bolagens svenska kunder att investera i de nya produkterna.
Till exempel med flera elektriska lastbilar på svenska vägar.
Det är bra att det sägs i ett valtal. Men det är ingen valvinnare att säga det, som Damberg själv konstaterar.
Ett exempel på en typisk höjdpunkt i Frihamnsdagarna enorma utbud av seminarier är den anonyma programpunkten Gullbergsstaden – vad har hänt sen sist?
Programmet utlovar ett möte med Jernhusen.
Något säger mig att varumärket och företaget Jernhusen är hyfsat obekant för gemene man. Samma med Gullbergsstaden. Är det Hjalmars stad. Eller Håkan H:s kaj?
Nu råkar jag ha mött Jernhusens affärsutvecklingschef Urban Hammarlund vid ett par tidigare tillfällen. Mest minnesvärt för min del är ett reportage jag och Bengt Kjellin gjorde för GP för väldigt många år sedan. När planerna på det som just nu växer upp runt den nya älvbron och den nya centralstationen bara vara visionsritningar och en långt utvecklad kommersiell utvecklingsidé på Göteborgskontoret för fastighetsbolaget Jernhusen.
Jernhusen är alltså statens bolag som äger alla fastigheter på och runtomkring landets stora järnvägsstationer.
I GP skildrade Bengt och jag, i bild och text, vad som skulle kunna bli en helt ny förändrad stadsbild mitt inne i Göteborgs mest centrala delar. Höga hus, stora kontorskomplex, affärscentrum och bostäder. Väldigt ogöteborgskt på den tiden. Ganska kontroversiellt.
Antagligen inte exakt som det var ritat då, men nu håller detta på att förverkligas. Så jag slinker gärna in på Jernhusens anonyma seminarium. Tyvärr bara på slutet. Men vem är inte nyfiken på vad som ska hända på de enorma tomma ytorna öster om bron, nu när denna del av tågtunneln är klar.
Vi talar alltså om ytor som har diskuterats som en stor stadsbyggnadspotential för Göteborg i si så där 35 års tid. Jag vill minnas att jag skrev om den möjligheten i GP:s lilla affärstidning Affärer & Företag redan på den tiden.
Då var ytorna blockerade av logistikföretagen, containrar och spår. Nu är det rensat och klart. Vi göteborgare undrar onekligen. Precis som vi gör om Frihamnen och Packhuskajen. Blir det något byggt?
Inte för att vi direkt längtar efter mer uppgrävd och svårforcerad stad. Men ändå. Det går inte att passera Hisingsbron utan att fantasin far iväg med en.
Gamla miljöer kommer att möta nytt. Igen.
Jodå, Urban och Jernhusen vill förstås bygga. De lobbar som bäst för en boulevard bort mot Skansen Lejonet med parker och 3 000 älvnära bostäder. Göteborgs stad bedriver ett försiktigt och långsiktigt planarbete. Kanske kan det vara bebyggt om ett par tre decennier.
Politiskt är det förstås upplagt för långbänk. Det är en kontroversiell vision. Och stadsplanering i detta område har en mängd frågor att hantera. Både tekniska och ekonomiska.
Tidningen Fastighetsnytt rapporterade veckan före seminariet om ett ”tungt strategidokument”, författat av tjänstemän på Göteborgs stad, där utvecklingen av de gamla terminalytorna i Gullbergsvass pausas fram till 2040.
Enligt de uppgifterna bedöms exploateringen bli för dyr för Göteborgs stad.
Urban på Jernhusen tycks ha en annan syn på saken.
”Det borde kunna stå en pålkran där redan innan nästa val”, sa han till Fastighetsnytt.
Göteborgs stadsbyggnadsdirektör Henrik Kant medverkade också på seminariet. Han gav faktiskt ganska optimistisk bild av förutsättningarna under sin utförliga presentation av projektet. Här ska byggas kvartersstad, med stenhus och tegelfasader modell Linné. Om nu politikerna vill det. Men det kommer att ta sin tid.
Två tankar om detta:
Den som lever får se.
Underskatta inte ett anonymt seminarium på Frihamnsdagarna.
