Så fick vi in Göteborg i The Economist

De fast anställda journalisterna blir färre, frilansarnas villkor alltmer usla och redaktionerna förmågor begränsade. Både ekonomiskt, kompetensmässigt och i publikräckvidd.

Men pr-branschens medietränare skär guld samtidigt som privata företag och kommunala verksamheter bygger upp egna redaktioner och skickar sina anställda på seminarier om ”content marketing”.

Det är en verklighetsbeskrivning som i min gamla bransch skapar extrem frustration just nu.

Där beskrivs trenden som att journalister strömhoppar till PR-branschen när de gamla jobben tagit slut, och att maktbalansen mellan granskad och granskare rubbas.

En djup misstänksamhet byggs upp mot de kommunikationsresurser som skapas på den sida som journalister brukar uppfatta som manipulativ.

Herregud vad gör alla spindoctors? Gömmer undan det som borde rotas fram? Förskönar och vrider till sanningen för att skapa fördelar för uppdragsgivare med dunkla motiv?

Det är en förenklad bild som jag ska resonera mer om i kommande blogginlägg. Men jösses, jag förstår verkligen den där misstänksamheten efter ett långt yrkesliv inom journalistiken. Och det finns visst fog för den.

All kommunikation går verkligen inte ut på att skapa förtroendefull dialog och ge en objektiv bild av sådant som någon eventuellt kan behöva veta. Inte ens kommunal kommunikation.

Rätt mycket handlar om att skapa opinion som gynnar den egna saken, eller att helt enkelt öka försäljningen av vissa tjänster eller produkter.

I mitt jobb på min arbetsplats gör vi en del av den varan. Det vill säga kommunikation i syfte att sälja. Reklam om du vill.

På vår hemmaplan är det en självklarhet att vi pratar om både plus och minus i kalkylen över Göteborgs utveckling och näringslivets förutsättningar. Vi har inget att dölja, förskönar inga sanningar och värnar vårt förtroendekapital gentemot dem som betalar våra löner. En stad utvecklas inte om vi bara pratar om det som är bra.

Jag ska återkomma även till detta vid ett annat tillfälle.

Men det ligger också i vårt uppdrag att marknadsföra Göteborgsregionen i andra delar av världen, i syfte locka arbetsgivare och investerare att satsa här. Med nya jobb och fler möjligheter för alla göteborgare som resultat. Då är det inte problemfokus som gäller.

Om du tillhör Dagens Industris prenumeranter såg du kanske ett resultat av den delen av vår verksamhet nu i julhelgen. Då kom DI:s svenska version av The Economists tjocka analysnummer ”Världen 2016”.

IMG_0144-2

Det måste vara ett av de svårare uppdragen just nu, att försöka sig på prognoser om vart världen är på väg 2016. Men magasinet är en prestigeprodukt med läsare i en målgrupp som är intressant när det handlar om att jaga etableringar till Göteborg.

På andra uppslaget hittar du två ”plocksidor” med rubrik och ingress ”Tio nya innovationer från Göteborg”. Till formen är det förvillande likt ett redaktionellt uppslag från vilket magasin som helst.

IMG_0145-2

Texterna har jag skrivit. Bilden i botten, en snygg Göteborgsprofil med hamnkranar och Läppstiftet, har min tidigare GP-kollega och nu nya arbetskamrat Bengt tagit.

Till höger längst upp står min chef Patrik lutad mot en tegelvägg.

Han citeras: ”Göteborg är navet i en storstadsregion som är mitt inne i ett utvecklingssprång. Det skapar många nya investeringsmöjligheter”.

Han har helt rätt.

Jag kan tänka mig att hela uppslaget skulle kunna vara intressant för göteborgarna. Det visar några av de verkligt innovativa projekten i Göteborg. Allt är sant och relevant. Troligen lite kul att läsa om.

Men det är förstås reklam. Gjort av gamla journalister, med journalistiska verktyg, anställda på en kommunikationsavdelning. I syfte att vrida den trista bilden av det gamla Industrigöteborg mot den moderna och innovativa staden.

Jämfört med journalistik saknas en viktig ingrediens; en ifrågasättande attityd. Frågan varför ställs inte? Konsekvenser diskuteras inte. Ingen vänder och vrider och problematiserar.

Det har förstås betydelse för läsaren. Men också för avsändaren.

Jag hade hellre sett att en oberoende och kompetent redaktion, med publik i just den målgrupp vi vill nå med det här budskapet, synade det utvecklingssprång Göteborg är inne i nu. För det är verkligen ett intressant läge.

Okej, det hade kanske inte blivit i lika positiva och käcka ordalag. Det hade kanske till och med skrivits saker som inte känts så kul ur marknadsföringssynpunkt. Det hade ändå vägts upp många gånger om av trovärdigheten.

Men när de oberoende redaktionerna inte längre orkar får vi väl göra jobbet själva.

För läsaren är det ett mycket större dilemma. De får allt svårare att skilja på vad som är vad. Vem är avsändaren, i vilket syfte har innehållet producerats och hur mångsidig eller ensidig är den bild som ges?

I de digitala kanalerna börjar svårigheterna att se skillnad bli alarmerande stora. Där rycks texter, inslag och annat innehåll ut från det sammanhang som mediernas varumärken tidigare stod för.

Det blir inte bara svårt att skilja mellan reklam och journalistik – dessutom är det högst oklart vem som stod för den ursprungliga publiceringen. Public service, en morgontidning, en kvällstidning, skvallerpress eller den tendensiösa medieflora som etiketterar sig själv alternativ, och därmed i egna ögon står för någon sorts ny trovärdighet?

Och vad är skillnaden mellan nyheter och tyckande? News and views, som det så mycket snyggare heter på engelska.

Tvärsäkra åsikter säljer. Ledarsidor har plötsligt blivit kommersiella trumfkort. I vanliga nyhetsartiklar finns oemotsagda åsikter och påståenden. Krönikor med åsikter förväxlas med nyhetstexter för att de ser likadana ut.

Till råga på allt devalverar medieföretagen sina egna varumärken genom att försöka tjäna pengar på försäljning av så kallade ”redaktionella annonser”. Vår annons i The Economist är inte någon värsting i det avseendet. Där lade vi mycket tid på att själva ta kontroll över innehållet och skapa kvalitet vi kan stå för.

Men jag vet inte hur många förslag om att köpa artiklar i temabilagor i våra stora morgontidningar som jag tackat nej till det senaste året. ”Skrivna av riktiga näringslivsreportrar.”

Jag tycker inte att det är produkter som funkar för mig som annonsör. Som läsare bryr jag mig sällan om den sortens tandlöst material, även om det presenteras i ett sammanhang som borde intressera mig.

För en mediebransch i kris är det en förödande utveckling. Att sälja ut den trovärdighet som tagit många decennier att bygga upp är inte smart – varken av publicistiska eller kommersiella skäl.

Om det ska finnas en väg ur mediernas knipa bör det första strategiska beslutet vara att stå för sitt varumärke i alla kanaler. Nyheter och analyser från ett varumärke som har trovärdighet som kärnvärde bör uppfattas som just trovärdiga. Som publik vill jag inte behöva tveka om det.

Och när jag sätter ihop mina egna mediekanaler från alla olika flöden, där medier som vill uppfattas som trovärdiga trängs med så många andra med oklar agenda, behöver jag snabbt få koll på vem som är avsändare.

Ett tips om en bra långsiktig investering i produktutveckling för medieföretag i kris är att skapa ett tydligt signalsystem för vad som är vad – och vem som är vem. Det kommer att vara bra för affärerna.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Så fick vi in Göteborg i The Economist

  1. Pingback: Vi måste säga mer ja än nej | … att verka för ett hållbart samhälle

  2. Anders Högström skriver:

    Spännande av Kenny, men det finns en aspekt till. Har media förtjänat ett högt förtroende? Ja, i många fall tycker jag det. Men ta GT:s famösa kampanj för att få till en folkomröstning och hela efterspelet fram till valet 2014. Där förstörde GT en hel del av sitt, och andra tidningars, förtroendekapital. Man fortsatte sedan efter valet med att skaffa sig ett pris ”för sin lyckade demokratisatsning”, vilket senare också chefredaktören Frida Boisen slog mynt av genom att skriva en bok.
    Det finns fler exempel på mycket tveksamma journalistiska grepp och vid mätningarna får journalister en mycket låg siffra när det gäller förtroende. Mest är det självförvållat och det är kanske det största problemet. Journalister och media har lösningen delvis i sina egna händer. Back to basics är kanske inte så dumt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.