Jag står på tv-mannen Reinfeldts sida

Jag gillar Fredrik Reinfeldts tv-samtal med före detta toppolitiker. Det är en förutsägbar reaktion när en del journalister och andra tycker att det är mesiga intervjuer där politikerna får skriva sin egen historia helt oemotsagda.

En före detta svensk statsminister med ett vördnadsfullt kroppsspråk och beundrande småleende ställer hovsamma frågor med referenser till den gemensamma erfarenheten av att det verkligen inte är så lätt att regera alla gånger.

”Det är stor skillnad på att kampanja för att vinna val och att tvingas ta politiskt ansvar som regeringschef.” Tony Blair och Fredrik Reinfeldt nickar förtroligt. De är båda mittenpolitiker. Vänster-mitten och höger-mitten enas de om. De möts där i mitten och Reinfeldt medger beundrande att det var Blairs New Labour som han kopierade med de Nya Moderaterna.

Men jag retar mig inte.

Det där är ingen intervju. Det låtsas inte ens vara en intervju. Det är ett missförstånd att det skulle vara en intervju. Eller någon form av journalistik. Det är ett intressant samtal mellan två före detta statsministrar där den ena har befunnit sig mitt i världspolitiken i ett oerhört dramatiskt skede.

En intervju är något helt annat. I en intervju hade Blair aldrig öppnat sig så mycket som han släpper till i samtalet med Reinfeldt. Jag tycker att det är guld att få ta del av hur han tänkte. I varje fall vad han nu i efterhand påstår att han tänkte. På samma sätt som jag gillar att läsa politiska självbiografier utan att hela tiden sitta och längta efter någon som ställer kritiska frågor till författaren – eller till spökskrivaren.

Samtalet – ickeintervjun – kastar nytt ljus över frågor som jag undrat över. Hur tänker Blair kring Brexit nu? Och hur nära stod Reinfeldts moderater Storbritanniens socialdemokrater då? Väldigt nära, visar det sig.

För att få veta sådana saker räcker det att Reinfeldt ställer frågan typ ”vad tänker du om Brexit?”. Det är en klassisk öppen fråga där den som svarar ges utrymme att berätta mycket – om han inte blir avbruten.

Den metoden är användbar även i journalistiska intervjuer.

Det är faktiskt är ganska spännande att några av världens före detta ledande politiker får prata till punkt utan att vara på sin vanliga vakt. Det visar sig att de är reflekterande människor som sannolikt har gjort sitt bästa för att navigera i riktigt svåra frågor. Det spelar ingen roll om jag gillar deras beslut eller om jag tror på vad de säger nu. Jag får viktiga pusselbitar. Tack Fredrik Reinfeldt för det.

Sedan har jag ett högst personligt skäl att stå på Fredriks sida i den här frågan. De senaste åren har jag suttit så där några gånger, inför en publik och fört samtal med makthavare i hovsam ton.

Det har varit mesiga samtal där jag ibland knappt har fått en syl i vädret. Jag har undvikit tuffa frågor som jag anat skulle blockerat hela samtalet. Jag har fjäskat och nickat. Flinat och skjutit in någon smårolig följdfråga. Fört samtalet framåt helt enligt min plan. Ställt en del svåra frågor med artig ton. Men jag har aldrig varit skjutjärn i dessa sammanhang.

Samtalen har förts med näringslivstoppar som Annika Falkengren och Håkan Samuelsson. Jag har medvetet inte kallat det för intervjuer.

Av det enkla skälet att intervjuer är något som journalister ägnar sig åt. De ska ställa tuffa frågor. Avbryta. Vara skeptiska. Misstrogna. Envisa. Aldrig rädda för dålig stämning. Krävande. Upprepa samma fråga tills intervjupersonen antingen svarar eller gör bort sig enligt papegojmetoden. Jag älskar sådana intervjuer.

Men jag är ingen journalist. Inte nu längre. Jag försöker få till ett trevligt samtal som ändå är verkligt informativt och underhållande.

Det verkar vara ett format som går hem. Det kommer mer och mer folk till de där tillställningarna. De sitter där knäpptysta under 40 minuter och applåderar hjärtligt när vi avrundar. Kommentarerna efteråt är ofta väldigt positiva.

Inte sjutton är det mig de applåderar. De har knappt märkt mig där på scenen. Men de tycker att de har fått intressant information från en person som har en annan insyn än de själva har – och lite grand lärt känna en människa som de annars bara ser på tv i raka intervjusituationer.

Jag tycker det är ett hyfsat betyg.

Men ibland kan jag förstås tänka att det inte duger. Att jag borde vara tuffare. Att jag är för hovsam. Att jag lismande sviker publikens uppdrag som deras ställföreträdande utfrågare i ett viktigt ansvarsutkrävande av makten.

Men egentligen skiter jag i det. Jag kommer att fila på det här samtalsformatet. Blir lite bättre för varje gång jag övar. Och jag får nog fram en hel del intressant information genom att inte avbryta och genom att försöka skapa en trivsam och avspänd atmosfär.

Journalistik är det inte. Det är det förstås inte heller när Reinfeldt gör sin grej.

Men jag köper det. För vi hade aldrig fått höra så utförliga resonemang från Blair, Rice, Stoltenberg och Fogh Rasmussen om Janne Josefsson suttit på Reinfeldts stol.

SVT hade inte ens fått till en sådan intervjusituation.

Närmast det här formatet kommer väl Anna Hedenmo i Min Sanning. Hon och hennes producent är skickliga. Det är bra journalistik. Reinfeldts program är något annat. Båda är bra tv.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Så kan du ta betalt för innehåll

Tidningar som tänker ta betalt för innehåll behöver ha ett innehåll som går att ta betalt för, skrev jag på Twitter på förekommen anledning.

Det slog tydligen an en ton. Under några nattliga timmar spred sig tweeten med en hastighet som en amatörtwittrare som jag inte brukar uppleva.

Så jag tog fram min gamla låda med 28 bokstäver, och ett dubbel-w, och funderade över deras eventuella värde.

Ordningen som bokstäver placeras i spelar fortfarande stor roll. Sorteras de rätt skapas ett värde för människor. Uppstår kostnader i samband med sorteringsarbetet kan det vara möjligt att få dessa täckta genom att läsarna är beredda att betala för orden som skapas.

De kan  betala i förväg. Köpa grisen i säcken. Bara för att det finns en förväntan byggd på förtroende för bokstavssorteraren. Så oerhört värdefullt!

Det går fortfarande till och med att bygga en affärsmodell på detta. Placera bokstäver i en ordning som uppfattas som värdefull och pålitlig. Ta betalt för lite mer än den faktiska kostnaden. Eller erbjud läsarens ögon och öron som en handelsvara till någon som har ett budskap och vill placera det i en välsorterat omgivning.

En läsare som litar på att sorteringsarbetet går rätt till kan till och med gå med på att bli såld som boskap på en kommersiell budskapsmarknad.

Jösses, det är ett stort förtroende och ett högt pris!

Men lattja inte med förtroendet. Sortera inte galet allt för ofta. Luras inte uppenbart medvetet. Sortera unikt. Inse att skicklig och unik sortering kostar. Var ödmjuk men samtidigt stenhård när du utsätts för påtryckningar. Lyssna mer än du sorterar. Visa hänsyn och respekt.

Se sorteringsarbetet som en del i ett samhälles renhållningsarbete. Eller som underhållning med hög kvalitet. Eller som åsikter som väcker debatt. Allt detta kan ha ett värde och vara respektabelt.

Var misstänksam men aldrig missunnsam. Var mer glad än ledsen. Mer kärleksfull än kärlekskrank. Aldrig kränkande. Aldrig full (under sorteringsarbetet).

Bokstäver kan sorteras på papper, på skärmar, via pressar, över satelliter, i direktsändning, i tal, i skrift, i rörlig bild, i tweets, i taggar, i vanligt tugg. Formatet spelar mindre roll. Om du fortfarande sitter fast i den där uråldriga uppfattningen att det är avgörande skillnad på till exempel pappersmedia och digitala medier, glöm det. Visst är det skillnad i form, uttryck och funktion. Men välsorterat innehåll är en förutsättning i båda fallen.

Bokstäver med ett marknadsvärde kan sorteras varje sekund, varje minut, varje timma, varje dag, varje månad, då och då, när som helst, var som helst – men aldrig hur som helst.

Tänk även på hur du sorterar när du pratar om det som sorteras. Lägger du bokstäverna i fel ordning innan de kommer ut ur din mun kommer många att förlora förtroendet för dig. Märker de att du säger en sak men gör en annan minskar deras vilja att betala för ditt sorteringsarbete – eller att ställa upp på att bli såld som boskap på den kommersiella budskapsmarknaden.

Men det är inga enkla grejer. Det finns så många välsorterade bokstäver där ute. Många verkar inte kosta en spänn. Tänker du ta betalt behöver du verkligen anstränga dig.

Om du har sorterat bokstäverna i din titel till exempel i den här ordningen: Ä G A R E, eller den här: A N S V A R I G U T G I V A R E, är det extra illa om du sorterar så fel att vem som helst kan se att det är skillnad på vad du säger och vad du gör.

Bra idé är att sortera så unikt och med sådan kvalitet att en stor publik är beredd att betala för det. Bara för att ditt renommé är så välförtjänt gott.

Dålig idé är att säga att människor ska betala utan att först försöka få deras förtroende för ett sorteringsarbete som håller måttet.

Bra idé är att ta intryck. Dålig idé är att vara uttryckslös.

Bra uttryck är att ha en idé. Dåligt uttryck är att låtsas ha en idé.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tre nycklar till Stampens rekonstruktion

Låt mig säga det direkt; jag har ingen annan information om läget i Stampens rekonstruktion än den som finns att ta del av i medierna och andra offentliga källor.

På insidan finns alltid tillgång till andra fakta som kan ge en delvis annan bild. Men som vanligt går det att lägga pussel, och i brist på nyheter gör jag som redaktioner brukar göra. Med all respekt för alla dem som dagligen sliter med att få till en lycklig lösning tar jag en titt på hur bitarna verkar passa ihop.

I slutet av juli funderar fortfarande ägaren till den största oprioriterade fordran, Skatteverket, på om det är rätt att efterskänka i runda slängar 300 av 400 miljoner kronor.

Det är en av tre nycklar till en lyckad rekonstruktion.

De två andra är att förhandlingarna med nya ägare/delägare går i lås och att företagsledningen lyckas göra trovärdigt att affärerna i tidningsverksamheterna och den stora tryckerirörelsen kan bli starka på lång sikt.

Det är inga enkla saker, och allt hänger ihop.

Skatteverket väger, precis som leverantörer och andra oprioriterade fordringsägare, nyttan med att få tillbaka 25 procent och fortsatta affärer – mot att inte få något alls. Det verkar inte som ett svårt val eftersom det också står så många arbetstillfällen och framtida skatteintäkter på spel.

Men för att ta ett sådant beslut vill Skatteverket ha tillförlitlig information om att förhandlingarna med nya ägare/delägare ger tillräckligt med nytt kapital till Stampen.

Det handlar om mycket pengar, som både ska räcka till att, omedelbart efter att rekonstruktionen är avslutad, betala de 25 procent som återstår av skulderna och till löner, tidningspapper, tryck, hyror och andra rörelsekostnader som eventuellt inte täcks av de intäkter som bolagen lyckas få in i sina dagliga verksamheter.

Kapitalet måste också räcka till för att klara den fortsatta snabba strukturomvandlingen med investeringar i produktutveckling samtidigt som intäkter från annonsmarknaden och prenumerationer minskar.

Vi talar alltså om ett stort antal hundra miljoner kronor som någon måste vara beredd att riskera.

Den som eventuellt är intresserade av att gå in med så mycket kapital och ta ägaransvar i Stampen måste villkora avtalet med att Skatteverket först skriver ned skulden och att villkoren för de stora bankskulderna lindras.

Samtidigt förhandlar förstås möjliga nya delägare/ägare med de nuvarande ägarna om hur stort inflytande som ska ges i bolaget. Det är själva priset för affären som kan rädda bolaget.

Sannolikt handlar förhandlingarna också om den nuvarande huvudägarfamiljens roll i en ny konstellation. Både pengar och förtroendefrågor ligger på bordet. Det är inte säljarens marknad.

Men den svåraste nöten att knäcka är ändå hur Stampens affärer ska utvecklas på sikt. Även om skulderna trollas bort, bankerna lättar på villkoren och nya investerare kommer in återstår utmaningarna med mediebranschens fortsatta omställning.

Jag har ännu inte sett årsredovisningen. Den ska finnas hos Bolagsverket senast 1 augusti. Årsstämman hölls 30 juni.

Men Stampens ledning försummar ingen chans att tala om att det blev vinst på rörelsenivå för 2015. Det tar man som bevis för att kostnadsbesparingar, nedläggning av tryckerier samt förändringar av organisation och produkter skapat, som man säger, ”en sund affär i botten”.

Men den lilla rörelsevinsten 2015 kom från försäljningar av bolag inom Stampen. Det är den typen av intäkter som brukar kallas för extraordinära och nu finns inte mycket kvar att sälja.

Skulle det finnas något går även en sådan försäljningslikvid direkt till bankerna, som sitter på panter i allt av värde.

Upplaga och räckvidd för de tryckta produkterna har fortsatt falla. Därmed blir dessa produkter mindre värda för annonsörerna. Utvecklingen är ett resultat av förändrade medievanor och hård konkurrens från nya digitala produkter. Det är samma över hela världen.

Men det finns en alarmerande skillnad mellan de andra svenska storstadstidningarnas upplageutveckling och Göteborgs-Postens.

GP är Stampens starkaste varumärke och största tidningsverksamhet. GP tappade förra året 11,7 procent av sin prenumererade tryckta upplaga. Det var en minskning med 20 600 exemplar.

Jämför det med ständigt krisande Svenska Dagbladets minskning med 2,9 procent (4 500 exemplar).

I andra mätningar som visar hur många läsare man når passerade Svenska Dagbladet för första gången Göteborgs-Posten som landets näst största morgontidning.

För de digitala produkterna är stockholmstidningarnas försprång ännu större.

Just nu verkar det finnas ett tydligt vägval för de traditionella mediernas affärsmodell. Antingen fortsätter de på den inslagna vägen med gratis digitalt material och volymjakt. I bästa fall i kombination med kreativa nya produkter.

Eller så tar de tacksamt emot trenden med ökad vilja att betala för innehåll som publiken/läsarna uppfattar håller hög kvalitet.

Den senare vägen går de båda mediejättarna Bonnier och Schibsted. Men de gör det parallellt med nya digitala affärsmodeller där Schibstedägda Omni är ett bra exempel. Särskilt Dagens Nyheter har markerat att kvalitetsinnehåll måste betalas av läsarna – oavsett distributionsform. Papper eller skärm är inte avgörande.

Det ser ut som en framgångsrik affärsmodell, så här långt.

Men den innebär också risker för en allt större informationsklyfta mellan de som har råd att betala för oberoende kvalitetsjournalistik och de som nöjer sig med att söka gratisinformation.

Det går stick i stäv med vad GPs ägarfamilj Hjörne alltid har stått för. Tidningen ska vara tillgänglig för alla – inte bara för en elit. Därför får den inte vara för dyr. Det var inte bara fint tänkt ur ett demokratiskt perspektiv utan också kommersiellt smart för att göra störst nytta för annonsörerna.

Nu kan man tycka att detta inte är ett problem i det nya mediesamhället. Nyhetskällorna är många och gratis. Analyserna finns också tillgängliga i många olika kanaler. Omni är ett av många bra sätt att skaffa sig en överblick som en enskild medieprodukt inte förmår ge.

Men när det gäller lokala nyheter och lokal analys är det annorlunda. Där finns inte så många oberoende källor. Värdet av sådan information och granskning är därför högt. Men det är också en kostsam form av journalistik.

GP går än så länge gratisvägen. De digitala kanalerna är prioriterade och de är gratis. Tidigare försök med plustjänster har övergetts. Men i en målmedveten satsning på att öka sin läsekrets avviker man också från den lokala inriktningen.

Både av produkten att döma och av uttalanden från tidningsledningen framgår att man satsar på att få nya läsare från hela Sverige. Med ofta spektakulärt innehåll får man sajtbesökare som inte bryr sig om ifall nyheten har sitt ursprung i Göteborgsregionen eller i en helt annan världsdel.

En stor del av det ökade mobilläsande uppges komma från Stockholm. En anledning kan tänkas vara den förändrade inriktningen för ledarredaktionen.

Det är förstås ett intressant försök att bredda varumärket Göteborgs-Posten. Men den som eventuellt funderar på att investera i GPs ägarbolag ställer sig säkert frågan om den ökade digitala räckvidden tillräckligt snabbt går att omsätta i tillräckligt goda annonsaffärer.

De digitala intäkterna uppges öka kraftigt i procent räknat. Men det är från jämförelsevis mycket låga nivåer.

Traditionellt har GPs kunder gjort medieval för att tidningsvarumärket varit en urstark kanal till den lokala marknaden i Sveriges näst största storstadsregion.

På nationell nivå ser konkurrensen helt annorlunda ut.

En annan fråga är förstås hur strategibytet uppfattas av den lokala publiken. Fortsätter läsarna att vara lojala mot ”sin” tidning även när innehållet förändras? GP måste i så fall klara av att både ge ett kvalitetsinnehåll lokalt och vara lockande för en publik utan intresse för just Göteborgsregionen. Det är ingen enkel ekvation.

Ingen vet hur strukturomvandlingen i mediebranschen ser ut i fortsättningen – inte heller de som funderar på att satsa pengar i den. Det enda vi vet är att omvandlingen går snabbare och snabbare. Min känsla är att vi bara har sett början på dramatiken.

Men det är samtidigt en unik möjlighet att investera och vara med och förändra från en gedigen marknadsposition.

Stampens stora tillgångar är starka lokala tidningsvarumärken med produkter som fortfarande har sina kunders förtroende och kärlek. Där finns stora värden att vårda och utveckla.

Början på hösten blir en rysare på den svenska mediemarknaden.

Vid en lyckosamt genomförd rekonstruktion finns alla avtal kvar – till exempel tecknade prenumerationer. Vid en konkurs blir det ingen enkel uppgift att försöka sälja samma tidningsabonnemang till de betalande läsarna en gång till.

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Därför begär vi replik på Expressen

Den vanliga vinterstormen viner mellan tegelhusen i mitt kvarter. Jag drar igång min Moccamaster, kaffedoften sprider sig. Min älskade sover fortfarande. En bit härifrån i en annan kär familj snusar det lilla barnbarnet.

Jag blippar igång mobilen och möter hans blick på hemskärmen. Det är söndag morgon och jag har det bäst i världen.

Jag hinner tänka det en stund. Förstår att jag måste hinna tänka det lite oftare. Ren och oförställd tacksamhet utan att känna den där nervösa känslan av skuld – för hur mitt liv ser ut jämförelsevis.

Sedan börjar jag läsa Peter Wolodarski i DN: Den tid vi lever i nu är osäkrare, instabilare och farligare än på länge. Krönikan påminner om att ett välordnat kulturellt högtstående samhälle, med demokratiska institutioner, ett rättsväsende att lita på och gemensamma värderingar om människors lika värde mycket snabbt kan förändras – med katastrofala följder.

Sedan skickar den lokala morgontidningen ut den första av varje dags många nyhetsflashar om hot, rån, våld, knivdåd och hot. ”JUST NU: Kraftig brand på camping vid flyktingboende”.

På mobilskärmen hamnar nyheten i höjd med barnbarnets panna.

Jag har övervägt att stänga av lokaltidningens spammande. Vill inte ha det som privatperson. Känner som yrkesperson lite sorg över vad detta nyhetsflöde gör med avsändarens varumärke.

Men redan innan jag har tagit reda på mer om vad som ligger bakom rubriken förstärks förstås den gnagande oro som Wolodarski så tydligt beskriver anledningen till.

Det här är en blogg om kommunikation. Ur olika perspektiv. I mitt vuxna liv har jag aldrig varit med om ett läge där förmågan att kommunicera människor emellan har varit viktigare att vårda.

Jag vill ha ledande politiker som kliver fram från skuggorna i det taktiska partimumlandet och talar nyanserat om begripliga sammanhang. De behöver tala om värderingar, diskutera lösningar och reda ut komplicerade sammanhang. Prestigelöst, empatiskt och hoppingivande.

Annars kommer en annan sorts politiker att kliva fram med slagkraftigt språk, enkla lösningar och den allra värsta sortens manipulation. Den som leder hela nationer spikrakt in i eskalerande konflikter.

”Förnyelse kommer inte längre underifrån i partierna. Partiorganisationerna har blivit hejaklackar. Partierna har blivit konservativa”, säger en professionell kommunikationskonsult i radions God morgon världen när jag sitter här och skriver.

”Partiledningar måste göra egna analyser av vad som måste göras och sedan gå ut med konkreta förslag och låta medlemmarna vara kampanjorganisationer”, säger han och föreslår alltså toppstyrning framför mer tidskrävande och ineffektiv bred dialog.

Inslaget handlar om det som ofta brukar kallas för den ”stora politiska idétorkan”.

Det känns inte så bra att vi har ett samhälle där människor tycks ha accepterat beskrivningen att det råder stor politisk idétorka.

Det skapar utrymme för nya ledare som verkligen har tydliga idéer. Enkla lösningar på svåra problem.

Det är mycket annat jag vill lyfta här. Jag har lovat att återkomma i ett par ämnen som rör gränssnittet mellan journalistik och kommunikation som inte är oberoende. Det kommer, det kommer. Men det här är en hobbyblogg, jag tänker inte ta på mig några prestationskrav.

I dag hade jag tänkt skriva om ett ämne som också engagerar mig. Nämligen den förenklade bilden av Göteborgs utveckling och förutsättningar. Just nu är Göteborg inne i ett utvecklingssprång. Ändå beskrivs staden i förlorartermer.

Expressen

”Vad är det för fel på Göteborg?” ”Göteborgs kräftgång är ett hot mot hela Sverige”. Vinkeln på Expressens ledarkrönika kändes tröttsamt förutsägbar och jag gick igång i min yrkesroll som kommunikationschef på Business Region Göteborg.

Mina kollegor som sitter på färska data om Göteborgsregionens utveckling suckade djupt. Så där ligger det inte till.

Just nu är ju Göteborgsregionens starka utveckling en tillgång för hela Sverige.

Efter mycket övervägande bestämde vi oss för att begära replik på Expressens ledarkrönika. De har lovat att publicera den under måndagen. Här är den:

Göteborg är inne i ett stort utvecklingssprång

Det är en ovanlig åtgärd att gå i ett direkt replikskifte med en stor tidnings åsikter på ledarsidan.

Det finns också en politisk dimension. Beroende på var man står politiskt kan man ha synpunkter på hur bra eller dåligt Göteborg utvecklas. Och vad är bra respektive dåligt? Min arbetsgivare är ett kommunalt bolag. I styrelsen sitter politiker från olika läger. Som tjänstemän driver vi inte politiska frågor.

Parallellt med detta förs en debatt i Göteborg där det sprids en uppfattning om att verklighetsbeskrivningen haltar hos Göteborgs makthavare. Varumärkesforskaren Eva Ossiansson tar upp detta när hon intervjuas av min tidigare kollega Dag Fransson (för övrigt Dagges allra sista artikel i GP. Lycka till i den nya friheten Dagge, vi ses på kajen!).

”Göteborg står inför många utmaningar och det finns en brist på självinsikt i stan”, säger Eva Ossiansson i artikeln.

Hon efterlyser en ”ärlig nulägesanalys” från de göteborgska makthavarnas sida.

På något sätt har det blivit omöjligt att bemöta negativa synpunkter på Göteborg – särskilt om kritiken framförs från Stockholms horisont.

Då blir man lätt stämplad som ”lättkränkt 031-a”.

För mig personligen finns det en dimension till av det här. Jag har ju själv varit i rollen som kritisk granskare av Göteborgs utveckling. I olika sammanhang har jag pekat på några av de saker som tas upp i Expressenkrönikan. Till exempel att allt för många unga välutbildade människor som står i begrepp att göra karriär och bilda familj väljer att flytta från Göteborgs stad till grannkommuner eller till Stockholm.

Efter dessa övervägande bestämde vi oss för att ändå begära replik på Expressens påståenden. Egentligen är det inte så svårt. Vi har två stora starka fördelar i en sådan debatt:

Bra koll på fakta och analysdata om Göteborgsregionens utveckling och läge. Och en genomarbetad analys om Göteborgsregionens stora utmaningar som hela vår verksamhetsstrategi för de kommande åren grundas på.

Göteborgsregionen står inför stora utmaningar. Vi ser dem. Låt oss resonera om dem i en nyanserad debatt. Men låt oss också se det goda. Känna lite stolthet över en stad med stor betydelse för Sveriges framtid.

Solen lyser in genom mina fönster och på tegelhuset här bredvid. Det ligger så nära att jag kan se grannarna göra iordning söndagsfrukosten. Här hemma har min älskade vaknat och både hunnit laga och äta sin frukost.

God morgon världen har hunnit fram till satirinslaget Public Service. Statsministern och rikspolischefen är där i imitatören Göran Gabrielssons mun. ”Det här var en väldigt väl genomförd intervju säger ”rikspolischefen” till satirprogramledaren Erik Blix. ”Jag tror vi snart kan ta bort avlyssningen av public service”.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Så fick vi in Göteborg i The Economist

De fast anställda journalisterna blir färre, frilansarnas villkor alltmer usla och redaktionerna förmågor begränsade. Både ekonomiskt, kompetensmässigt och i publikräckvidd.

Men pr-branschens medietränare skär guld samtidigt som privata företag och kommunala verksamheter bygger upp egna redaktioner och skickar sina anställda på seminarier om ”content marketing”.

Det är en verklighetsbeskrivning som i min gamla bransch skapar extrem frustration just nu.

Där beskrivs trenden som att journalister strömhoppar till PR-branschen när de gamla jobben tagit slut, och att maktbalansen mellan granskad och granskare rubbas.

En djup misstänksamhet byggs upp mot de kommunikationsresurser som skapas på den sida som journalister brukar uppfatta som manipulativ.

Herregud vad gör alla spindoctors? Gömmer undan det som borde rotas fram? Förskönar och vrider till sanningen för att skapa fördelar för uppdragsgivare med dunkla motiv?

Det är en förenklad bild som jag ska resonera mer om i kommande blogginlägg. Men jösses, jag förstår verkligen den där misstänksamheten efter ett långt yrkesliv inom journalistiken. Och det finns visst fog för den.

All kommunikation går verkligen inte ut på att skapa förtroendefull dialog och ge en objektiv bild av sådant som någon eventuellt kan behöva veta. Inte ens kommunal kommunikation.

Rätt mycket handlar om att skapa opinion som gynnar den egna saken, eller att helt enkelt öka försäljningen av vissa tjänster eller produkter.

I mitt jobb på min arbetsplats gör vi en del av den varan. Det vill säga kommunikation i syfte att sälja. Reklam om du vill.

På vår hemmaplan är det en självklarhet att vi pratar om både plus och minus i kalkylen över Göteborgs utveckling och näringslivets förutsättningar. Vi har inget att dölja, förskönar inga sanningar och värnar vårt förtroendekapital gentemot dem som betalar våra löner. En stad utvecklas inte om vi bara pratar om det som är bra.

Jag ska återkomma även till detta vid ett annat tillfälle.

Men det ligger också i vårt uppdrag att marknadsföra Göteborgsregionen i andra delar av världen, i syfte locka arbetsgivare och investerare att satsa här. Med nya jobb och fler möjligheter för alla göteborgare som resultat. Då är det inte problemfokus som gäller.

Om du tillhör Dagens Industris prenumeranter såg du kanske ett resultat av den delen av vår verksamhet nu i julhelgen. Då kom DI:s svenska version av The Economists tjocka analysnummer ”Världen 2016”.

IMG_0144-2

Det måste vara ett av de svårare uppdragen just nu, att försöka sig på prognoser om vart världen är på väg 2016. Men magasinet är en prestigeprodukt med läsare i en målgrupp som är intressant när det handlar om att jaga etableringar till Göteborg.

På andra uppslaget hittar du två ”plocksidor” med rubrik och ingress ”Tio nya innovationer från Göteborg”. Till formen är det förvillande likt ett redaktionellt uppslag från vilket magasin som helst.

IMG_0145-2

Texterna har jag skrivit. Bilden i botten, en snygg Göteborgsprofil med hamnkranar och Läppstiftet, har min tidigare GP-kollega och nu nya arbetskamrat Bengt tagit.

Till höger längst upp står min chef Patrik lutad mot en tegelvägg.

Han citeras: ”Göteborg är navet i en storstadsregion som är mitt inne i ett utvecklingssprång. Det skapar många nya investeringsmöjligheter”.

Han har helt rätt.

Jag kan tänka mig att hela uppslaget skulle kunna vara intressant för göteborgarna. Det visar några av de verkligt innovativa projekten i Göteborg. Allt är sant och relevant. Troligen lite kul att läsa om.

Men det är förstås reklam. Gjort av gamla journalister, med journalistiska verktyg, anställda på en kommunikationsavdelning. I syfte att vrida den trista bilden av det gamla Industrigöteborg mot den moderna och innovativa staden.

Jämfört med journalistik saknas en viktig ingrediens; en ifrågasättande attityd. Frågan varför ställs inte? Konsekvenser diskuteras inte. Ingen vänder och vrider och problematiserar.

Det har förstås betydelse för läsaren. Men också för avsändaren.

Jag hade hellre sett att en oberoende och kompetent redaktion, med publik i just den målgrupp vi vill nå med det här budskapet, synade det utvecklingssprång Göteborg är inne i nu. För det är verkligen ett intressant läge.

Okej, det hade kanske inte blivit i lika positiva och käcka ordalag. Det hade kanske till och med skrivits saker som inte känts så kul ur marknadsföringssynpunkt. Det hade ändå vägts upp många gånger om av trovärdigheten.

Men när de oberoende redaktionerna inte längre orkar får vi väl göra jobbet själva.

För läsaren är det ett mycket större dilemma. De får allt svårare att skilja på vad som är vad. Vem är avsändaren, i vilket syfte har innehållet producerats och hur mångsidig eller ensidig är den bild som ges?

I de digitala kanalerna börjar svårigheterna att se skillnad bli alarmerande stora. Där rycks texter, inslag och annat innehåll ut från det sammanhang som mediernas varumärken tidigare stod för.

Det blir inte bara svårt att skilja mellan reklam och journalistik – dessutom är det högst oklart vem som stod för den ursprungliga publiceringen. Public service, en morgontidning, en kvällstidning, skvallerpress eller den tendensiösa medieflora som etiketterar sig själv alternativ, och därmed i egna ögon står för någon sorts ny trovärdighet?

Och vad är skillnaden mellan nyheter och tyckande? News and views, som det så mycket snyggare heter på engelska.

Tvärsäkra åsikter säljer. Ledarsidor har plötsligt blivit kommersiella trumfkort. I vanliga nyhetsartiklar finns oemotsagda åsikter och påståenden. Krönikor med åsikter förväxlas med nyhetstexter för att de ser likadana ut.

Till råga på allt devalverar medieföretagen sina egna varumärken genom att försöka tjäna pengar på försäljning av så kallade ”redaktionella annonser”. Vår annons i The Economist är inte någon värsting i det avseendet. Där lade vi mycket tid på att själva ta kontroll över innehållet och skapa kvalitet vi kan stå för.

Men jag vet inte hur många förslag om att köpa artiklar i temabilagor i våra stora morgontidningar som jag tackat nej till det senaste året. ”Skrivna av riktiga näringslivsreportrar.”

Jag tycker inte att det är produkter som funkar för mig som annonsör. Som läsare bryr jag mig sällan om den sortens tandlöst material, även om det presenteras i ett sammanhang som borde intressera mig.

För en mediebransch i kris är det en förödande utveckling. Att sälja ut den trovärdighet som tagit många decennier att bygga upp är inte smart – varken av publicistiska eller kommersiella skäl.

Om det ska finnas en väg ur mediernas knipa bör det första strategiska beslutet vara att stå för sitt varumärke i alla kanaler. Nyheter och analyser från ett varumärke som har trovärdighet som kärnvärde bör uppfattas som just trovärdiga. Som publik vill jag inte behöva tveka om det.

Och när jag sätter ihop mina egna mediekanaler från alla olika flöden, där medier som vill uppfattas som trovärdiga trängs med så många andra med oklar agenda, behöver jag snabbt få koll på vem som är avsändare.

Ett tips om en bra långsiktig investering i produktutveckling för medieföretag i kris är att skapa ett tydligt signalsystem för vad som är vad – och vem som är vem. Det kommer att vara bra för affärerna.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Förr var jag en fri man i stan

Så här i början av 2016 funderar jag en del på vad jag kan säga, var jag kan säga det och om det ens är intressant att jag säger något. Du vet, de olika sociala kanalerna har sina egna koder, anställningar har sina lojaliteter och dialoger ställer sina krav.

Ger man sig in i resonemang får det alltid konsekvenser. Förr var jag en fri man i stan och kunde säga vad jag ville.

headerkennygenborg.jpg

Nu är jag stolt anställd i en Stad, och vill inte säga allt jag kan. Och jag har verkligen lärt mig mycket de senaste två åren och är så tacksam för det.

Ännu längre tillbaks var jag stolt i en yrkesroll där det inte var lämpligt att uttrycka egna åsikter offentligt. Det var i alla fall det konservativa förhållningssätt till journalistik som jag och de flesta av mina kollegor hade på den tiden.

Sedan gled det över i ett gränsland från nyhet till analys och slutsatser och till tyckande i krönikerform. Uppmuntrat av cheferna och uppskattat av många läsare. Men det var en balansgång. Jag höll emot och det blev trots allt mer ett resonemang än tydliga åsikter.

På den tiden jag skrev i en stor tidning var det en press att regelbundet formulera något som eventuellt skulle kunna vara intressant för andra. Jag brukade sova rätt dåligt natten till söndag – då mina fyratusenfemhundra tecken inklusive mellanslag fanns på en helsida med min bild och mitt namn längst upp.

Numera är det en annorlunda stress. Jag behöver fortfarande väga ord på guldvåg för att inte riskera att bli missförstådd. Men jag måste också fundera mycket mer på vilka ämnen jag kan ta upp.

I min gamla roll kunde det ha varit mitt jobb att kommentera hur S just nu väljer den person som är tänkt att bli kommunstyrelsens nya ordförande i Göteborg. I min nya roll är det aldrig min uppgift. Jag kan ha en uppfattning. Men jag skulle aldrig lufta den offentligt.

Och det är ändå det mest spännande ämnet i den här stan just nu.

Som krönikör i tidningen snackade jag en hel del om Göteborgs utveckling ur ett näringslivsperspektiv.

bild1

Det fina nu är att jag fortfarande kan snacka om det i rollen som kommunikationschef på Business Region Göteborg.

Jag säger samma saker nu som då i det ämnet. Men sedan händer något med mina ord på väg från min penna eller mun till mottagarnas ögon och öron. Det är samma ord men avsändarens uppdrag måste alltid ha betydelse för hur orden tolkas. Om jag inte förstår det är jag ingen bra kommunikatör.

Det kvittar hur ärligt uppsåt jag har och hur sann jag säger att jag är. Det är alltid mottagaren som värderar orden och sätter in dem i sitt eget sammanhang.

Det är därför det är så viktigt att ett fritt samhälle också har medier som uppfattas som oberoende i förhållande till makten och kommersiella intressen. Leve den ifrågasättande journalistiken!

Men hjälpe också journalistiken i en värld som just nu förändras på ett skrämmande sätt. Hjälpe oss alla att rätt uppskatta journalistikens funktion i ett samhälle som måste bygga på tillit. Hjälpe oss när tilliten riskerar att gå förlorad.

Jag tänkte vända och vrida lite på det där med kommunikation här på bloggen som jag kallar Snacket går i Göteborg.

Nästa gång handlar det kanske om vad som säljer bäst på Facebook, enligt mina egna praktiska erfarenheter. Kan det vara en fin bild på snöklädd skog eller sjutton professionella bilder och två tv-inslag från ett konjunkturseminarium?

DSCF2999-2

Eller så får det handla om hur en kommunalt anställd tjänsteman ska förhålla sig till reklam. Eller hur en intervju med en fastighets-vd blir annorlunda om den görs för ett oberoende media eller för ett bolag med uppdrag att stötta en positiv utveckling av Göteborg. Eller hur stora prenumererade dagstidningars förtroende påverkas av en digital lösnummerlogik som de inte behärskar.

Vi får se. Häng på och kom gärna med synpunkter.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Snacket fortsätter

Det är länge sedan nu. Men en gång i tiden, på en av de större lokala tidningarna,  tjatade jag mig till att få lov att starta en blogg. Mina chefer visst nog inte så mycket om vad en blogg var. Hur den fungerade. De hade en princip att bloggar bara skulle vara tillfälliga. Under ett speciellt evenemang. Som mellofesten, eller så. Min blogg skulle handla om näringslivet i Göteborg. Den kom att heta Snacket går i Göteborg och blev riktigt framgångsrik. Nu tänkte jag ta upp tråden igen i några texter som ska handla om kommunikation. Snacket fortsätter gå. Helt enkelt.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

In i Det Vilda igen

I Det Vilda finns skogsfjällen och stigarna som min släkt trampat i århundraden. Där har det varit så fattiga tider att enda möjliga överlevnad funnits i att ge sig ut på livsfarliga resor över det stora öppna havet till främmande land. Om man överlevde själva resan.

Flyktingströmmarna från norra Dalsland finns dokumenterade i min släkthistoria. De är en del av mig. I min bekväma moderna trygga existens. Vetskapen om att flykten ligger nära. Från nöden. Från Sverige.

Naturen är vild där uppe. Vacker och vild. Jag behöver inte bryta sten för att få odlingsbar åker. Jag har maskiner. En Grålle som läcker olja. Motorsåg och röjsåg. Jag har ett mastercard som fylls på varje månad. Kylskåp laddat med käk, numera djupborrad brunn, el, dusch och tvättmaskin. Jag har det så väldigt bra där. Kan vila och njuta. Eldar i kakelugnen. Tittar efter älgar som äter fallfrukten nedanför fönstret. Släpar och sliter lite ibland. Men det är väldigt lite i jämförelse.

Var där förra helgen. Såg inte en människa. Spår efter vildsvinen. De äter våra kantareller. De jävla svinen.

Vi gick en promenad till den gamla slitna gråa stugan där min mormors mor bodde. Där min mormor föddes och växte upp. Hon som dog året när min mamma fyllde elva.

Huset ligger mitt inne i skogen. Inga grannar. Växtlighet som i en djungel. Solen bryter igenom. På den tiden var det säkert öppna odlade åkrar runt omkring.

DSCF2248-2

Det finns ett vackert familjefoto där min mamma är en liten flicka. Hon skulle ha fyllt 100 år i år. På fotot står hon tillsammans med sina fyra bröder. Föräldrarna sitter ned. Yngsta pojken håller mamma i handen. De har finkläder. Pappan, min morfar, ser stolt och ståtlig ut. Mamman, min mormor, ser sorgsen ut. Hon väl runt trettiofem. Mörk under ögonen. Min mamma, den lilla flickan som snart skulle få ta ett så stort ansvar, ser ut som en exakt kopia av min vackra yngsta dotter som föddes året efter att mamma dog. De är underbart lika. Snälla ögon. Lite frågande tittar hon in i kameran. Som hon söker kontakt med sin framtid. Jag är här nu, din framtid mamma. Har varit här länge. Men du måste titta längre bort. Mot mina barn. Och deras barn.

DSCF2300-2

Jag känner en sorts trygghet där uppe. I Det Vilda. Det är min historia. Vårt hus känns snällt. Vi brukar säga så i min familj. Hus och lägenheter kan vara snälla. Eller inte. Ändå, allt som måste ha hänt där. Sjukdom, död, trängsel, sorg, födslar, glädje, oro, svek, avsked och saknad.

Snällt ändå.

Det Vilda har fått konkurrens. Av en liten ö med något hundratal bofasta. Längst ut mot Västerhavet. Där finns också släkthistorier från hundratals år tillbaka. Inte min släkt, vad jag vet. Men andras.

Var där i lördags. Pratade lite med en man och två äldre kvinnor. Det där är mina kusiner sa han. Jag har andra kusiner där borta, sa han och pekade. Min släkt har bott här i fyrahundra år, sa han.

Ön som vi håller på att ta in är också vild och vacker. Fast på ett annat sätt. Jag kan inte se mig mätt på klipporna, rullstenarna och havsvikarna. Vidderna och solnedgången. Kan än så länge bara tänka mig stormbyarna och vågorna. Kylan, mörkret och ensamheten. Fundera på hur det kommer att kännas och vad det kommer att göra med mig. Kommer friden eller rastlösheten ta över?

DSCF2043-2

Läser en hembygdsskildring som jag hittade på nätet, skrev ut och plastade in. Om människorna som levde på fisket och svalt när sillen inte längre gick till. Dramatiken under världskriget när döden, flyktingarna och fienden kom nära. Glädje och fester. Kyrkan och disciplinen. Kläderna och dialekten. Och havet alltid närvarande. Försörjning och död i samma element.

Kommer jag att tas emot här eller ignoreras? Människorna är öppna och välkomnande mot främlingar sägs det. Folk kommer över havet och blir väl emottagna. Vi får väl se hur det går för mig. Om mina gener av strapatser, enslighet, flykt och sammanhållning hjälper mig.

Den här bloggen har legat i träda i snart ett år nu. Kanske kommer jag att börja skriva lite. Om Det Vilda och om Ön. Kanske inte. Jag får se. Känner ingen press. Förväntar mig inte att någon ska läsa. Får se om lusten finns.

Kanske utvecklas bloggen till något annat. Det finns en hel del berättande, kommenterande och analyserande i mitt huvud som gärna vill ut.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer