Förlåt att jag stal ditt bubbel, koncernchefen!

Jag är baske mig ingen tjuv. Men ibland råkar jag stjäla. Av misstag. Och får stå vid skampålen. Som på en av Göteborgs mest mingligaste bakgårdskrogar på trendiga tredjelång en sommarkväll.

Verkligen pinsamt. Så pinsamt att jag drar mig för att berätta det. Men så här var det i alla fall.

Jag är sen till en träff med kompisarna M&K och B. Där sitter de vid det kullerstensostadiga bordet med var sitt glas och ser ut att ha så himla trevligt som bara de faktiskt kan ha.

Det är trängsel, full ljudvolym, afterworkigt och lite lagom innefolkligt.

Jag är både svettig och konstigt klädd. Väcker antagligen en del uppmärksamhet för att kragen på min piké är uppfälld.

Kanske kunde jag satt en ny klädtrend den kvällen, om det inte varit för den pinsamma bubbelstölden.

Några dagar tidigare hade jag tagit 14 stygn i nacken och såg ut som ett av Frankensteins misslyckade hobbyexperiment. Bättre med uppfälld krage.

Skynda dig att hämta ett glas! Baren ligger där borta, uppmanar vännerna M&K och B. Så jag hastar dit med min uppfällda krage och ber om ett glas vitt vin till enhetspriset hundra spänn.

Bartendern tittar slött på mig och säger: ”det finns där borta”. Hon pekar mot ett par bord med både tilltugg och vinflaskor.

Jag tycker förstås att det är ett ganska konstigt koncept. Ta först och betala sedan. Men ett ganska trevligt AW-upplägg, som säkert är innefolkligt på en nivå som jag inte kan föreställa mig i min höga ålder och mesiga anspråkslöshet.

Så jag går fram, ler vänligt, plockar upp en flaska ur en lämplig ishink och häller upp ett halvt glas. Någon fäller kommentaren ”gratis är gott” och jag undrar lite över hur den innefolkliga moralen egentligen ser ut nu för tiden.

Sedan kommer det fram en grabb, presenterar sig och vill ta i hand. Har aldrig sett honom förut. Trevligt, säger jag, och tänker att det är konstigt att folk kommer ihåg mig från tidningen så här många år efteråt.

”Vi har ju betalat för det där”, säger grabben och ber att få mitt glas med en uppsyn som om han aldrig sett något fräckare uppträdande i sociala sammanhang.

Det är då jag förstår att jag gått rakt in i ett företagsevent… Missförstådd och godtrogen. Bortgjord och smutskastad. Trasig i nacken och tjuvaktig. Som en gräshoppa tagen på bar gärning.

Kunde jag fälla upp kragen högre skulle jag göra det.

Mitt tama försök att förklara missförståndet i baren fungerar inte alls.

Jag ger honom glaset, går tillbaka till baren, lägger surmulet upp en digital hundring, får ett eget ärligt glas och går tillbaka till mina vänner som säger:

”Typiskt dig, du känner då alla. Var han trevlig?”

Vem då?

”Henrik Saxborn, vd för Castellum, ett av Sveriges största fastighetsbolag. Ni hade ju jättemycket att prata om!”

————

Rätt ord i fel tid

En del texter är mer feltajmade än andra. När hela Sverige har grillförbud, beroende på nivetvad, publicerar den lokala morgontidningen påpassligt sina bästa grillrecept. Två dagar i rad.

Men den lilla tabben är inget emot DN:s ledarkrönika signerad Lisa Magnusson som formulerade vad många nog tänker:

Nu har väl ändå Sommar i P1 kommit till vägs ände? Först den sköna vinjetten, sedan några personliga anekdoter, som genant nog brukar gå ut på att framhålla berättaren i god dager. Och sedan kommer den: tragedin. Det där hemska, hemska som sommarvärden bara lyckades ta sig ur tack vare sin enastående inre styrka.”

Texten i DN publicerades tyvärr samma dag som Tauba Katzensteins, 93, gripande program om sina erfarenheter av Förintelsen. Den som lämnades oberörd av hennes ord har kork i öronen, ludd i hjärnan, filt i ögonen och ett tomrum där hjärtat ska sitta.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Nog om Västlänken nu – dags att hyfsa debatten!

Nu blev luften lättare att andas. I helgen pumpade regionpolitikerna Kristina Jonäng och Stefan Bengtsson (C) in syre till oss som ibland känner det som att svekdebatten om Västlänken håller på att kväva Göteborg.

Ge mig luft!

Tack för syret!

Men det kan förstås bli precis tvärtom. Mer syre till en eld som gör Göteborgs gator så rökfyllda att det snart bara går att krypa fram längs husväggarna – på grund av ett förgiftat debattklimat.

När Mark- och miljööverdomstolen under måndagen gav klartecken för omedelbar byggstart borde debatten om Västlänken vara stendöd. Men så blev det förstås inte.

I de besvikna kommentarerna slår motståndare till projektet fast att hoppet om Göteborg är ute och att det inte går att lita på några domstolar eller institutioner alls i demokratins Sverige.

Det vill säga; dömer domstolen på ett sätt som man själv tycker är fel så borde domstolen läggas ned med omedelbar verkan och de som ”tänker rätt” ta över besluten.

Visst förstår jag besvikelsen! Många av Västlänkens motståndare har ett djupt och uppriktigt engagemang. De måste få vara ledsna, kampvilliga, arga eller uppgivna en sådan här dag.

Men att resonemanget om en konspiration mot folket förs så öppet och oresonligt är skrämmande. Tidigare har det bara hörts på fotbollsarenor, och formulerades när jag var liten typ ”domarn svart och vit dömer som en fågelskit.”

Numera låter det som bekant mycket värre även på fotbollsarenor.

I en välskriven debattartikel i GT/Expressen ger Jonäng och Bengtsson bakgrunden till beslutet om det västsvenska paketet och varnar för att den onyanserade debatten om Västlänken sänker Västsveriges möjligheter att argumentera för nya infrastruktursatsningar.

Bygget av Västlänken är inte en fråga som kommunpolitikerna råder över. När den nu diskuteras så hett igen skymmer Västlänken även sikten för alla andra viktiga lokala valfrågor.

Ett parti som skulle vinna val på att vara emot Västlänken och kapitalisera på det folkliga missnöjet kan inte göra något för att infria vallöftet.

Dessutom förstärker den hätska debatten om Västlänken återigen uppfattningen att Västsverige aldrig kan ena sig om stora viktiga infrastruktursatsningar. Regerings- och riksdagspolitiker i många läger hade under många år detta som ett av de viktigaste skälen till varför staten aldrig kom till skott med ny välbehövlig infrastruktur i Västsverige.

Det var till exempel vad Socialdemokraternas förre statsminister Göran Persson ungefär sa till mig när jag träffade honom i ett sammanhang några år efter att han lämnat politiken: ”Ni får bestämma er och ena er om vad ni vill, annars får ni aldrig något alls.”

När många parter ska enas om vad de vill är det ett givande och tagande. Det är komplicerat läggpussel och politiska förhandlingar på lokal, regional och nationell nivå som har sin utgångspunkt både i vad, i det här fallet, Västsverige behöver, fakta om olika alternativ, de förhandlande parternas ideologiska utgångspunkter och – inte minst – hur andra konkurrerande regioner lyckas lägga beslag på statliga investering.

Sedan finns naturligtvis ett fullt normalt sneglande på väljaropinioner i alla beslut och förhandlingar.

Det är stor skillnad mot en sådan stor politisk uppgörelse och beredningen av ett styrelsebeslut om en stor investering i ett företag. Näringslivet och politiken arbetar med olika förutsättningar.

Politiska beslut i breda överenskommelser blir sällan optimala. De kan till och med bli riktigt dåliga. Men det får vi leva med. Det är ett pris att betala för att leva i ett land med en fungerande representativ demokrati.

Jag förväntar mig att de vi har valt gör sitt bästa, och att domstolar och tjänstemän på statliga, regionala och lokala myndigheter också gör sitt allra bästa.

Det schabblas och trixas bland både politiker och tjänstemän. Det vet vi alla. Det görs skitdåliga affärer. Skattepengar satsas fel. Spårvagnar gnisslar och rostar. Vi har inte sett den sista skandalen. Men ytterst handlar det om ifall det finns ett övergripande förtroende. Kan jag lita på myndigheter, deras experter och politiker generellt?

Jag har kvar förtroendet. De gör sitt bästa.

Men förtroendet är skört. Det behöver vårdas varje sekund. Går det förlorat hos det stora flertalet medborgare går det åt skogen för nationen Sverige. Det får inte hända.

Det är därför det är så viktigt med en mer sansad ton i debatten om sakfrågor som till exempel Västlänken och förslaget om linbana i Göteborg – för att ta ett annat exempel som riskerar att gå över styr.

Kristina Jonäng och Stefan Bengtsson tillför just denna sansade ton och rena sakupplysningar om hur det västsvenska paketet kom till, vilken betydelse det har, behovet av nya västsvenska framtidssatsningar och det juridiska läget.

De är politiker. Det är valår. De utgår från sina politiska uppfattningar. Det går att ha en rakt motsatt åsikt. Men det går tamejfan inte ge sig på dem med de vanliga fulsparkarna och nedlåtande raseriutbrott som vi har sett för mycket av från dem som ser Västlänken som det värsta sveket mot Göteborg i modern tid.

Jag är inte ett dugg säker på att Västlänken är en satsning värd pengar och besvär. Löser den rätt problem? Är det så kallade Gårdaalternativet bättre?

Hur ska jag kunna veta det, som vanlig medborgare som inte ens lyckades bli gymnasieingenjör?

Men jag är ännu mindre säker på att de som går under namn som ”pensionerad civilingenjör” på insändarsidorna vet vad de snackar om. Skulle de ha hela överblicken? Har de tagit hänsyn till det stora komplicerade politiska läggpusslet bakom finansieringen? Gör de skillnad på lokaltrafik och regionala flöden? Ser de Göteborgsregionens framtidsfrågor i ett perspektiv som är längre än sin egen livstid?

Förstår de vad det skulle innebär att hoppa av en uppgörelse som är gjord med så många parter och ett projekt som har förhandlats och redan planerats under så många år?

Har jag större förtroende för debattörer som blandar ihop korten och vräker otidigheter ur sig i sociala medier än de som har specialkompetens för att utreda och genomföra projektet?

Som tidigare journalist är jag grundskeptisk till politiker och myndigheter. Jag köper inte vad de säger rakt av. Jag försöker peta hål på svagheter och avslöja misstag. Alltid på de enskilda människornas och väljarnas sida. Det är mitt default-läge.

Men i det här fallet har det paradoxalt nog blivit precis tvärtom. Jag får inte förtroende för debattörer och politiker som säger att Västlänken är den viktigaste valfrågan i Göteborg – och att projektet går att stoppa av lokala politiker.

I mina ögon är det inte sant. Då litar jag inte heller på annat som sägs från det hållet. Till exempel påståendet från Demokraternas ledare Martin Wannholt om resurserna som läggs på att utreda linbanan. Ett skandalöst rent slöseri, låter det som.

I en tv-debatt sa han att 50 personer på trafikkontoret jobbar med linbanan. Påståendet upprepades utan faktakoll på GP:s ledarsida men dementerades senare av trafiknämndens vice ordförande, moderaten Axel Josefsson.

Ska jag lite på Martin Wannholt i nästa utspel om vad som är fel i Göteborg behöver han strama upp retoriken.

I en liten tråd i ett av mina Facebookinlägg gick professorn i nationalekonomi Charlie Karlsson in och försvarade hätska utfall mot Göteborgs stads ärliga försök att informera om inbanan.

I kommentarerna till linbaneinlägget går det att läsa både glada hejarop och drastiskt formulerade sågningar som den här: ”Göteborgs stad är specialister på att bränna skattepengar på misslyckade projekt så lägg ner linbanan direkt innan den måste stänga pga vädret, eller rån/våldtäkter i kabinerna.. 😖

Och den här:

”Att ens börja tänka på sånna saker som västlänkar, linbanor och för låga broar.. borde dömmas för landsförräderi!”

Karlsson tyckte att det inte är underligt att folk är upprörda eftersom politikerna i Göteborg enligt honom gjort mycket allvarliga misstag.

Men det finns inga ursäkter för svinaktigt debatt-beteende.

Ett inlägg av den här typen som jag skriver nu kommer sannolikt att bemötas. Jag får väl svara så gott jag kan utifrån min uppfattning och känsla mer än faktakunskaper om stads- och infrastrukturplanering.

Kanske blir det personliga påhopp. Kanske med lång invecklad bevisföring om varför kalkylerna skulle vara felaktiga, varför möjligheterna att överklaga inte är uttömda, varför alla projekt kan stoppas om de är dåliga, om folkets rätt att bestämma över sin egen stad och så vidare.

Det kommer sannolikt bara att stärka mig i min uppfattning att det är nog nu. Förtroendekrisen är redan för stor.

Publicerat i Uncategorized | 14 kommentarer

Demokraterna tar linbanan till valsegern

Vinnande förslaget i arkitekttävlingen för linbanan till Lindholmen. Illustration: UNStudio och Kjellgren Kaminsky

Förändringarna i Göteborgs medielandskap bidrar till att det nya partiet Demokraterna blir valvinnare i höst. I en brinnande längtan efter förändring ses uppstickaren som ett oförstört alternativ och en röst åt ”sunt förnuft” där linbanan är nästa stora hatobjekt.

Det är mycket som talar för ett historiskt maktskifte i Göteborg. Oppositionen är entusiastisk över möjligheterna att sätta punkt för Socialdemokraternas maktinnehav i ett av arbetarrörelsens starkaste fästen.

Utgångsläget har aldrig varit bättre för att lyckas med detta. Motståndarna S och MP är svårt skadeskjutna. MP av partiets kris på riksplanet och S av den lokala förtroendefällan som man aldrig lyckas ta sig ur.

Göteborg är inne i en fantastisk utvecklingsfas och exportindustrin går som tåget. Både på egna meriter och dopad av den svaga kronan. Arbetsmarknaden är glödhet och staden hamnar högt på olika internationella topplistor över innovationsklimat, livskvalitet och besöksmål.

Trots detta kämpar den nuvarande politiska ledningen i rejäl motvind.

Delvis fångad i samma stormvind sitter även allianspartierna. De har också blivit en del av förtroendeproblematiken där Västlänksmotståndet slår mot alla partier som i bred enighet står bakom den stora infrastruktursatsningen.

Både S och allianspartierna kläms från två håll. När Socialdemokraterna nu i princip sagt upp bekantskapen med både MP och V är de tacksam måltavla från både vänster och höger.

I S-partiet finns nu också en djup splittring i frågan om flyktingmottagandet. Delar av partiet befinner sig i chocktillstånd och funderar antagligen över alternativen.

Allianspartierna slåss å sin sida om väljarna med såväl Vägvalet som Sverigedemokraterna och Demokraterna.

Det är ett tacksamt läge för spekulationer om hur en lokal regeringsbildning skulle kunna se ut efter valet. Vi har precis sett ett stort och viktigt exempel på en blocköverskridande uppgörelse mellan alliansen och Socialdemokraterna i den stora arenafrågan.

Ett annat, kanske mer troligt, alternativ är förstås Alliansen, eller delar av den, i samarbete med Demokraterna.

Men det är gott om låsningar i de relationerna också. Demokraternas partiledare Martin Wannholt sparkades ut från Moderaterna efter att ha gått i öppen konflikt med partiledaren Jonas Ransgård.

Men Demokraterna tar nu för sig rejält i den politiska debatten i Göteborg. Förutsättningarna för att komma fram som ett nytt alternativ är fantastiskt goda. En starkt bidragande orsak är det nya medielandskapet.

I GP:s ledarsida har partiet fått en hejaklack som heter duga. Under lång tid lämnades de lokala frågorna vind för våg, men nu tar ledarredaktionen tacksamt emot möjligheten att supporta en lokal utmanare som profilerar sig som det ”sunda förnuftets” banerförare nummer ett.

Även utrymmet på tidningens debatt- och insändarsidor erbjuds frikostigt till Demokraterna och till det organiserade Västlänksmotståndet. Misstron mot det som uppfattas som oansvarigt slöseri med skattemedel syns i någon form nästan varje utgivningsdag.

Längtan efter någon som ”säger som det är” och som erbjuder sig att rensa upp i träsket ser ut att vara stor i Göteborg. Belöningen ges i form av glada tillrop både från Demokraternas företrädare och från många läsare som längtar efter förändring.

GP:s nyligen enda publicerade lokala opinionsmätning gav också underlag för analysen att det är Demokraterna som har det politiska initiativet i Göteborg just nu. De höjer temperaturen i den lokala politiken och skärper konkurrensen. Det borde tvinga fram tydlig och skarp retorik från de etablerade partierna.

För möjligheterna att nå fram till väljarna har aldrig varit bättre. Det hänger också ihop med det nya medielandskapet.

Lokala politiker som tidigare varit tämligen okända för allmänheten har goda möjligheter att göra sig synliga och hörda när sociala medier tagit över som den viktigaste kommunikationskanalen.

Där kan politiska kampanjorganisationer med jämförelsevis små men sofistikerade medel påverka opinionen och profilera personer med väljartycke.

Samtidigt tar de traditionella mediernas oberoende journalistik också större plats i en välkommen kvalitetssatsning. De erbjuder både sin publik fler ingångar till den lokala politiska debatten och politikerna nya effektiva plattformar för att exponera sig själva.

Satsningarna på granskande lokal journalistik tvingar de styrande politikerna att visa ledarskap och moralisk resning – eller avslöja sig själva som hycklare utan kontroll.

På nyhetsplats gör alla de lokala medierna ett allt bättre jobb med att granska den kommunala verksamheten. Varje nytt avslöjande klibbar fast på den nuvarande politiska ledningen och ger nytt bränsle i en valrörelse som riskerar att bli smutsig eftersom så mycket står på spel.

GP:s webbsända valdebatter är ett annat bra exempel på hur lokala medier gör nytta under valåret. Till format och genomförande är det fortfarande lite tafatta produktioner. Men sändningarna, som även kan ses i efterhand, ger god information både om personerna i politiken, hur argumenten formuleras och vilka sakfrågor som är stora och särskiljande.

Av de GP-tv-debatter jag tagit del av hittills drar jag några slutsatser:

De skickligaste retorikerna – bäst på att snacka – är Kristdemokraternas David Lega, Demokraternas Martin Wannholt och Vänsterpartiets Daniel Bernmar.

Det betyder sannolikt att deras respektive hjärtefrågor kommer att ta stort utrymme i valrörelsen.

Så här tror jag mycket av snacket kommer att gå fram till valet:

  • Rätten av själv välja leverantör av hemtjänst och äldreomsorg – det vill säga LOV. Det är lagen om valfrihetssystem som ger möjlighet för privata företag att leverera välfärdstjänster. Frågan är laddad för att kommunfullmäktiges majoritet har beslutat att öppna för privata alternativ, men den nu styrande minoriteten gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för genomförandet.
  • LOV ger Vänsterpartiet goda möjligheter att prata om älsklingsfrågan motståndet mot privata vinster i välfärden och behovet av mer personal i offentlig sektor – med förbättrade villkor och arbetsförhållanden.
  • Kommunal ineffektivitet och ifrågasatta integrationssatsningar kommer att diskuteras oerhört mycket. Ökendjuret kamel kommer att nämnas ofta och de kommunala bolagens existensberättigande blir en profilfråga för Demokraterna.
  • Bostadsbristen och förmågan att genomföra de stora stadsutvecklingsprojekten blir ett annat hett ämne.
  • Företagsklimatets brister konkretiseras av hur villkoren ser ut för handeln i Göteborgs city när framkomligheten minskar och parkeringsplatser tas bort.
  • Planerna på linbana från Järntorget till Wieselgrensplatsen blir nästa stora Västlänkstrauma. Den frågan har allt som behövs för att piska upp ett folkligt missnöje med argument som inte alltid är helt sakliga.https://stadsutveckling.goteborg.se/sv/projekt/stadslinbana/nyheter/se-stadslinbanans-strackning-i-3d-pa-din-mobil-eller-surfplatta/
  • Och så kommer förstås Västlänken fortsätta vara en brännande valfråga – med samma gamla svektema som vi hört under många år nu.
Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Synd att Svenska Akademien skriver så illa

Det känns inte bra att Svenska Akademien skriver så dålig svenska. Det är förstås inte det enda som inte känns bra med Svenska Akademien. Vem hade trott att Sveriges förnämsta och mest högfärdiga institution till stor del består av ett gäng lallare (oseriösa personer, enligt Svenska Akademiens Ordlista SAOL) utan verklighetsförankring?

Då har vi ändå inte pratat om sexuella trakasserier, misstänkt ekonomisk brottslighet, jäv, vänskapskorruption och gubbslemmeri (finns inte i denna böjningsform i SAOL) i sin verkliga betydelse.

Men nu tänkte jag ge lite uppmärksamhet åt Svenska Akademiens kärnverksamhet. Det svenska språket och uppgiften att vårda detsamma. Så trygga vi känt oss med att vårt språk har varit i händerna på de aderton! Men inte nu längre. Det visar sig att de aderton, som numera bara är de elva, inte är så bra på att använda de svenska orden i en begriplig ordning.

Det redan legendariska pressmeddelande som de elva släppte ifrån sig i fredags efter veckor av plågsam skrivkramp är ett under av otydlighet och dravel (struntprat, enligt SAOL).

Som kommunikation betraktat är det lika uselt som all övrig kommunikation från de elva de senaste veckorna.

Vi har alltså en kunglig akademi med uppgift att värna det svenska språket som inte verkar veta ett skit (ordet saknas i SAOL i denna betydelse) om kommunikation. Lite märkligt faktiskt, eftersom språket är själva grunden för tydlig, engagerande och korrekt kommunikation.

Vi ska strax gå igenom tabbe för tabbe (blunder, enligt SAOL) i det där pressmeddelandet, men låt mig först konstatera att alla som vet något om kommunikation förstår att ett pressmeddelande inte hanterar några kriser. Det löser inga interna problem, och det är inte tillräckligt för att stilla hungern hos blodtörstiga medier eller hos en allmänt undrande allmänhet.

Ett krispressmeddelande skrivs på väldigt mycket kortare tid, till exempel på 20 minuter innan drevet går igång, är kortfattat och följs alltid, säger ALLTID, upp av en beredskap att svara på uppföljande frågor i radio, tv, tidningar och så många andra kanaler som möjligt.

Det är en del av det som numera brukar kallas för transparens (öppenhet, klarhet, enligt SAOL) – ett ord som akademiens ledamöter tycks ha förälskat sig i utan att ha en aning om betydelsen. (Läser de inte sin egen ordlista?).

Detta, under så lång tid aviserade, långa pressmeddelande har formen av en bulletin (periodisk rapport, enligt SAOL).

För min generation ligger det nära till hands att tänka på en nyhetssändning från Hasse och Tages klassiska satirprogram Mosebacke Monarki. I det lilla självständiga riket på Söder i Stockholm var det skolans rektor, Lektor Hektor Sector, som var den intellektuella giganten.

I akademien är det en gubbe med solglasögon som heter Horace.

Hur kunde det bli så här? Vår stolthet; den anrika, omdömesgilla, snillrika och smakfulla Svenska Akademien har förvandlats till den osannolika, svagsinta, snuskiga och smaklösa driftkucku som språkliga lättviktare som jag själv ogenerat kan göra narr av i en blogg (personlig dagbok på webben, enligt SAOL). På slängig svenska, dessutom.

Det är pinsamt och sanslöst. Jag menar, jag vet ju knappt vad infinita former är för något och har aldrig läst Homeros.

Jag är rätt säker på att de elva faktiskt har tagit hjälp av en kommunikationsspecialist. Hela inledningen tyder på det. De första meningarna är formulerade helt enligt det formulär för krishantering som alla konsulter av den typen använder sig av.

Problemet erkänns i första meningen:

” Svenska Akademien befinner sig i en allvarlig kris efter en period av djup oenighet mellan ledamöterna i viktiga frågor.”

Här beskrivs läget för första gången som det faktiskt är. Akademien verkar göra det som har kallats för ”en pudel” (oförbehållsam självkritik, enligt SAOL) – ett uttryck skapat av dåvarande statsrådet Jan O Karlsson som bildligt talat lagt sig på rygg och viftat med tassarna i vädret när han gjorde bort sig.

Men sedan har kanske besserwissrarna, möjligen arenanamnspecialisten Samma Gamla S Allén, skrivit om efter eget huvud. Då gick det åt skogen. Av olika kommentarer inifrån Akademien förstår vi att det har varit en dragkamp om hur orden ska läggas.

Redan i tredje meningen börjar man undra:

”Akademien kommer nu och under kommande veckor att arbeta fram en plan för att återställa förtroendet i omvärlden.”

Nej du, Samma Gamla S Allén, förtroende återställs inte genom planer. Förtroende byggs genom handling – och tar mycket längre tid än några veckor att jobba upp. Det ”återställs” inte.

Vad akademien behöver, och borde ge uttryck för här, är hur man långsiktigt, ödmjukt och tålmodigt ska arbeta för att visa sig förtjänt av, och med stor tacksamhet ta emot, människors förtroende. Om de får anledning att visa det någon gång i framtiden.

Och, by the way (finns ej i SAOL), ”omvärlden” är ett uttryck som signalerar att akademien ser sig själv som världens centrum och inte som en del av allt jobbigt som försiggår därute, till exempel på Stortorget i Gamla Stan.

Innan vi går vidare vill jag som en liten bonusinformation till Samma Gamla S Allén berätta att ”Akademisammanhang” inte är ett egennamn och därför inte inleds med ett versalt A. ”Akademien” är inte heller ett egennamn. Det finns ju flera akademier.

Jo, jag vet att ”Samma Gamla S Allén” inte heller är ett egennamn, men det är en komisk effekt här i Göteborg där Sture tog hyfsat betalt i ett konsultuppdrag med rekommendationen att det nya namnet på fotbollsarenan som byggdes på Gamla Ullevis plats skulle heta – Gamla Ullevi.

Det fick sedan till följd att den gamla större arenan som blivit känd som Nya Ullevi döptes om till – Ullevi. Och att Gamla Ullevi är nyare än Nya Ullevi. Bra jobbat den gången också Sture!

(Bilder Gamla Ullevi och Ullevi: Got Event/Natalie Greppi och Jorma Valkonen)


”Utredningen visar att oacceptabelt beteende i form av oönskad intimitet har förekommit, vilket dock inte var allmänt känt i Akademien.”

Det är en mening som måste läsas flera gånger, samtidigt som läsaren håller i sin egen haka för att den inte ska dunsa i golvet.

Här är en översättning till vanlig svenska:

Utredningen visar att det har förekommit vad kvinnor uppfattar som sexuella trakasserier (”oönskade intimiteter” jo jag tackar jag), och det har ledamöter i Svenska Akademien känt till utan att göra något. Alla har inte känt till det, men det räcker ju att någon eller några känt till det och hållit käft om det.

(Intimitet betyder ”närgångenhet”, enligt SAOL. Trakasseri står för obehag, förföljelse, enligt SAOL).

De elva skriver i sin bulletin att, ”vid sidan av utredningen har det framkommit att Svenska Akademien i december 1996 mottog ett brev, i vilket avsändaren uppmärksammade Akademien på misstänkta sexuella övergrepp på Forum. Svenska Akademien beklagar djupt att brevet lades åt sidan, vilket ledde till att inga åtgärder vidtogs för att utreda saken så att fortsatta utbetalningar till Forum hade kunnat stoppas.”

Förutom att Samma Gamla S Allén så sent som veckan före bulletinen skickades ut viftade bort brevet som han tog emot som ointressant, och nu tycks ha bytt uppfattning helt, är slutsatsen om konsekvenserna intressant.

De elva påminner sig alltså om att de önskar att de hade utrett anklagelserna om misstänkta sexuella övergrepp så att de i så fall kunde ha stoppat pengarna till Forum.

Ännu viktigare hade nog varit att vidta åtgärder så att de drabbade kvinnorna fick skydd och upprättelse, och att inga fler skulle råka ut för övergrepp.

Men om detta väljer de elva att intet förtälja.

Däremot slår de fast i bulletinen att, jag citerar, ”Svenska Akademien tar med kraft avstånd från sexuella trakasserier och sexuellt våld var det än förekommer.”

Jösses, vem hade trott det?

”Det litterära Nobelprisets anseende har tagit stor skada av publiciteten kring Akademiens kris”, skriver de elva och visar återigen att de fattat nada (ingenting, enligt SAOL) om orsak, verkan och kommunikation.

Flera andra har redan slagit ned på denna formulering, men jag kan inte lämna den okommenterad här.

Om de elva tror att det är publiciteten som orsakat skada på Nobelprisets anseende missar de själva orsaken till publiciteten. Om Svenska Akademin hade uppträtt med den värdighet och det omdöme vi förväntar oss hade det inte funnits något att rapportera om i medierna. Det är de elvas eget fel, ingen annans.

De elvas bulletin avslutas på ett klädsamt sätt, sannolikt enligt kommunikationskonsultens rådgivning, med ett konstaterade om att ”den process som ligger framför oss kommer att ställa ökade krav på oss alla”. Skulle tro det.

Men sedan goofar man igen (goof finns inte i SAOL):

”Förändringsarbetet har påbörjats och kommer att fortsätta i en nära dialog med det omgivande samhället.”

Tillåt mig att påpeka igen att Svenska Akademien är inte världens mittpunkt. Svenska Akademien är själv en del av det som de elva så avslöjande betraktar som ”det omgivande samhället”.

Publicerat i Uncategorized | 28 kommentarer

Sätt ljuset på göteborgspolitikens kaos

Hela havet stormar i göteborgspolitiken. Så intressant det blivit. Men hur kan det komma sig att medierna inte gräver djupare i partisplittringar och intriger detta valår? När man summerar allt som hänt de senaste månaderna framstår den lokala politiken som kaosartad.

På nyhetsplats gör GP:s Arne Larsson ett gott analysjobb som vanligt. Men jag skulle vilja få mer inside om spelet i göteborgspolitiken.

På ledarplats är det GT:s oberoende krönikör Csaba Perlenberg som tillför mest. GP:s ledarsida lämnar tyvärr walkover.

De positionsförflyttningar som pågår just nu, både inom och mellan partierna, får betydelse för hur staden ska styras efter valet. Sakfrågorna är viktigast, men personfrågorna och partitaktiken påverkar mycket.

Alla de stora partierna har drama inför öppen ridå. Socialdemokraterna, som till sist motvilligt skickade iväg kommunalrådet Tord Karlsson efter skandalerna på Intraservice, ska även försöka fylla upp luckan efter Johan Nyhus samtidigt som infrastruktur- och stadsbyggnadsdebatten drar iväg.

Sannolikt är det fortfarande interna slitningar i partiet på grund av sprickan som kom i dagern när Annelie Hulthén klev av.

Dessutom blir det allt tydligare att samarbetet inom den styrande rödgröna minoriteten kärvar. De tre partierna har olika syn på stora sakfrågor och distanserar sig från varandra inför valet.

Moderaterna krishanterade först i raketfart efter avslöjandet om kommunalrådet Maria Rydéns resvanor. Rydéns klavertramp gjorde M-kritiken mot Tord Karlsson tandlös. Men M hamnade sedan omedelbart i en uppslitande diskussion om sin kampanjfilm, som även många alliansväljare och ledande allianspolitiker tycks se som en svartmålning av Göteborg.

Det var en film med retorik och bildspråk lånat ur Sverigedemokraternas mobbförråd 2010.

Tolkar jag Arne på GP rätt kan Moderaternas kommunikation i denna fråga, och i det av kommunfullmäktige nedröstade förslaget om tiggeriförbud, signalera kamp mellan kommunalrådet Jonas Ransgård och Rydéns efterträdare Hampus Magnusson.

Hampus är son till M-profilen Johnny.

Vänsterpartiet har kanske sin svåraste förtroendeproblematik med turerna i Gotevent och efterspelet till ridsport-EM. Bolagets styrelseordförande Bettan Andersson (V) står med ryggen mot repen i den fighten.

Miljöpartiets storgräl med en av sina, numera före detta, profiler, Henrik Munck är som en skräckfilm för alla som längtar efter lugn, ro och framtidstro i Västlänksfrågan.

Det tog inte många sekunder innan uppstickarpartiet Demokraternas ledare Martin Wannholt inledde en oblyg flirt med Munck efter dennes misslyckade försök att utmana MP-ledaren Ulf Kamne.

Wannholt lämnade ju Moderaterna efter förra valet på ett sätt som påminner om det som nu händer inom MP.

Den nyblivne politiske vilden Munck har varit i konflikt inför öppen ridå förr. I december 2016 blev han uppsagd från AB Volvo efter att blivit anklagad för illojalitet mot arbetsgivaren och då gått till rasande angrepp i medierna.Det har inget direkt samband, men det ger en bild av en man som går sin egen väg i alla lägen.

Politiskt är Munck och Wannholt ett omaka par. Men båda gör anspråk på att vara unika i att våga säga som det är – enligt sin egen uppfattning – när etablissemanget håller sig till en tillrättalagd partilinje. Kanske finner de varandra i det förhållningssättet.

Det är rörigt i båda blocken, men ändå inget emot händelseutvecklingen inom Sverigedemokraternas högsta politiska ledning i landets näst största stad.

Först kickades partiets enda kommunalråd, Lars Hansson, ut efter ett så kallat personalärende där partiets lokala ordförande Jörgen Fogelklou tycks ha varit initiativtagare.

Som räddning eller hämnd försökte Hansson få både Fogelklou och partiets andra politiska sekreterare uppsagda från sina politiska anställningar i Göteborgs Stad. I ett delvis förvirrat brev till kommunstyrelsen anklagade han sina medarbetare för att bland annat fuska med arbetstiderna.

Hansson fick foten av partiledningen i Stockholm. Sedan blev Fogelklou och hans kollega ändå uppsagda, sedan majoriteten i kommunstyrelsen sakligt konstaterat att SD inte längre har något kommunalråd.

Med ett halvår kvar till valet har de fyra största partierna i den lokala politiken haft ledarstrider eller visat tecken på pågående splittring.

De två största partierna behöver båda ta tillbaka SD-väljare. Moderaterna måste även förhålla sig till den tidigare partikamraten Wannholt och Demokraterna. Det kan få effekter både på sakpolitiska förslag och politiskt språkbruk.

Munck kommer också att fortsätta att höras och synas med budskapet att han är den ende som egentligen står upp för MP-politik i Göteborg.

Västlänksopinionen fortsätter brinna på insändarsidorna, i sociala medier och genom GP:s nya artikelserie som lägger nya kol på brasan.

Valrörelsen kan bli hetare än på länge, och kanske svår att känna igen sig i för många väljare.

En del befarar populism och jämför med vad som förde Trump till makten i USA och det som nu händer i Italien.

Jag anar till och med en glidning på värdeladdningen i begreppet populism. Från tydligt negativ till okunnigt positiv.

Därför vill jag gärna citera statsvetaren Henrik Oskarsson som så klokt reder ut begreppet på Twitter:

”’Populism’ är alltså INTE en synonym till ’folklig förankring/lyhördhet’! Populism innebär a) förenklade svartvita budskap och lösningar, grundat i b) anspråk på att vara den enda uttolkaren av den sanna folkopinionen och som c) ställer ETT folk mot EN monolitisk samhällselit.”

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Hur tänker Moderaterna i Göteborg?

Jag förstår inte hur Moderaterna tänker i sitt ojande över tillståndet i Göteborg. Kampanjfilmen som nu diskuteras flitigt av Stockholmstidningarnas krönikörer underblåser en sunkig och fördomsfull uppfattning om Göteborg.

En stad på dekis, som helst av allt längtar tillbaka till åren när IFK blev Blåvitt med svenska folket och plockade hem UEFA-cupguld. Tiden när riktiga jobb doftade olja eller fisk och gubbar alltid var goa.

Kommentarer från ledande moderater går i samma riktning, när de tvingas i försvarsposition på grund av trovärdighetsmissen med den brinnande bilen i filmen – som inte alls brann i Göteborg. (Mer om den bilden nedan.)

Det är inte den politiska diskussionen jag lägger mig i nu. Det är valår och en självklarhet att politiker från olika läger har sina egna beskrivningar av läget i Göteborg, vad som måste bli bättre och vem som bär ansvar för det som är dåligt.

Jag har visserligen god lust att resonera lite på det spår som ett par tidningskrönikörer också gett sig in på. Hur Moderaternas retorik i Göteborg närmar sig Sverigedemokraternas på ett sätt som väcker starka olustkänslor. Men jag avstår från det.

Så låt mig hålla mig till min egen smala profession som kommunikatör. Jag lutar mig mot min bakgrund med det särskilda uppdraget att ge en balanserad och trovärdig beskrivning av Göteborgsregionens aktuella konkurrenskraft samt förutsättningar för tillväxt, jobb och goda livsvillkor.

Ni som följt mig, eller känner mig, vet att jag avskyr den tillrättalagda eller photoshopade Göteborgsbilden. Det finns en jäkla massa allvarliga storstadsproblem i Göteborg, och en hel del hemlagat trubbel, att inte vara så stolt över.

I näringslivet diskuteras företagsklimatet, bostadsbristen, kriminaliteten, resultaten i skolan, de laglösa förorterna och segregationen. Den diskussionen måste föras öppet och konstruktivt.

Men det absolut övervägande intrycket som mina kontakter i näringslivet förmedlar är en stark framtidstro, en stolthet över Göteborg som det ser ut precis idag och en vilja att satsa här. Det gäller både storföretagens ledare och i många mindre företag med unga entreprenörer.

Storföretag som de båda Volvokoncernerna bygger ju till och med in sitt ursprung i Göteborg i företagens egna globala varumärken.

De gör det med stolthet för att det är bra för affärerna.

Göteborg står för nyfikenhet, kompetens, skandinavisk design, innovation i världsklass, mångfald och livskvalitet för anställda som verkar här. De stora infrastrukturinvesteringarna blir en signal om framtidstro och investeringsmöjligheter.

Varumärket Göteborg/Gothenburg blir då en konkurrensfördel på globala marknader där det inte bara är kunder slaget står om, utan också människor med specialkompetens som behöver övertygas om fördelarna med att flytta till Göteborg.

Näringslivet vill se studenter som söker sig från hela världen till Göteborg för högre utbildningar kombinerad med ett rikt kulturliv och god miljö.

Men dessa perspektiv vet jag att många i vårt internationellt beroende näringsliv förenas av en enormt stor trötthet på skitsnacket om Göteborg. Som enbart en stad med stora sociala problem där ingen går säker.

Jag har personligen hört storföretagsledare vittna om att de tvingats lugna ned affärskontakter från andra delar av världen som frågat om de behöver ha skyddsväst eller göra andra säkerhetsförberedelser inför sitt besök i Göteborg.

Så där illa är det ju inte. Vad jag förstår har polisen just nu hyfsade framgångar med att bekämpa gängkriminaliteten jämfört med hur det ser ut i Stockholm. Det mördas mer på öppen gata där.

Företagsledarna jag tänker på är också rent ut sagt skettrötta på den gamla sunkiga bilden av Göteborg som döende industristad. Sanningen är ju att den här industristaden ligger i internationell framkant vad gäller innovationer, produktionsutveckling och smart teknologi. Den bär den svenska exporten och högkonjunkturen på sina axlar och har sedan ett par år tillbaka lägst arbetslöshet av de svenska storstadsregionerna.

Ja, men korruptionen då? Här stinker det om Göteborg. Eller hur? Jodå, varje rapport om suspekta bilreparationer, märkliga resor och osunda leverantörsrelationer, eller vad det nu är, innebär en ny knäck för Göteborgs bräckliga självkänsla. Det är inte lätt att kommunicera framgångsbudskap när rubrikordet ”Muteborg” ligger som snabbkommando på varje opinionsbildares tangentbord.

Man kan börja gråta för mindre. Men är det värre i Göteborg än på andra håll? Tja, låt mig bara påminna om skandalerna kring nya Karolinska i Stockholm eller vad sägs om den här rubriken i Sydsvenskan i januari?: ”Alkohol från lunch till midnatt när Malmös kommunbolag gör utlandsresor”.

Så när Moderaterna dissar Göteborg är jag tveksam till om väljarna applåderar. En del av just M-väljarna brukar finnas i näringslivet och blir alltså inte ett dugg bättre till mods av budskapet att det var bättre förr. De tilltalas inte av filmbilder från fiskeauktionen och de gamla tunga industrijobben. De går inte i gång på retoriska frågor av den här typen: ”hur blev Sveriges framsida ett tillhåll för jihadister och kriminella gäng?”.

Det är inte politik jag snackar om nu, utan vanlig hederlig kommunikation.

Göteborgsmoderaterna jobbar nu rätt hårt på att nyansera sitt budskap. I ett inlägg på Facebook skriver kommunalrådet Hampus Magnusson att partiet är stolt över Göteborg… och ser hoppfullt på framtiden. Men då är skadan redan skedd.

Ni som följt debatten om kampanjfilmen vet att den brinnande bilen hämtades från Vancouver i Kanada – inte från Göteborg. Det avslöjade Sveriges Radio.

Den användes som en sorts genrebild. För det brinner ju bilar i Göteborg också och då ser det ungefär lika dant ut.

Att bilden inte är autentisk är katastrofalt för trovärdigheten. Det förstår även Moderaternas partiledning som nu har låtit sin kommunikationschef skicka en verbal knäpp på näsan till den lokala partiledningen. Bilar som brinner ska vara äkta och lokala. Även på film.

Själv kan jag inte låta bli att tänka på den gamla GP-skrönan från den tid då pressbilder gjordes om till blyklichéer för den tidens tryckpressar. Det var en dyr och smutsig process och tryckkvaliteten blev inte hög.

Vissa klichéer sparades för att användas i andra sammanhang som just genrebilder. Legenden säger att det i GP:s sätteri under många år fanns en suddig kliché föreställande en i Sverige då populär afrikansk toppolitiker – med påskriften: ”Kan även användas som Idi Amin” (ökänd diktator i Uganda).

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Unga läser helst på papper

Det är bubbel i glasen på JMG – institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. För tolfte gången presenteras en av den akademiska forskningens centrala läroböcker om mediernas villkor.

Den första upplagan kom redan 1970. ”Press, radio och tv”, var titeln. Jag minns den som en av mina läroböcker på dåvarande journalisthögskolan runt 1977. Jag kommer till och med ihåg omslagets utseende, på samma sätt som förlaget Libers projektledare nu berättar att hon också gör från sin studietid.

Lennart Weibull har varit med hela tiden. Nu står han där igen som medförfattare. Tillsammans med Ingela Wadbring som är en annan av de svenska auktoriteterna på medieområdet. Den tredje författaren är Jonas Ohlsson.

Det har förstås hänt oerhört mycket, både med journalistikens och medieföretagens villkor, sedan 1970. Lennart har en tygkasse med sig. Han plockar upp tidigare upplagor och ger oss en liten exposé byggd på hur lärobokens titel har förändrats mellan upplagorna.
Det är ordet ”digital”, som successivt fått en mer framträdande position i titeln. Förledet ”mass”, som helt försvunnit när det som tidigare kallades massmedier nu snarare är en massa medier.

Föregående upplaga kom 2014. Då talades det om ”nya villkor i det digitala medielandskapet”. I dag, när medielandskapet är så självklart digitalt, låter det som ett mossigt perspektiv.

För en medienörd som jag själv är blir varje nyans i titlarna intressant. Den stora förändringen speglas också i bokens struktur. Där har den traditionella dagspressen nu fått ett jämförelse mycket litet utrymme, från att tidigare ha dominerat som en av de tre medieformer som vi kände till på 70-talet – press, radio och tv. Privata aktörer tilläts enbart i den första formen. Så märkligt det låter nu.

Andra kanaler och sociala medier har tagit över. De olika medieformerna går in i varandra och samspelar. Begreppet ”tidning” innefattar tv och radiopoddar. Konsumenter har blivit producenter. Regelverk och mediepolitik har akterseglats. Den svenska medievärlden som forskarna beskriver 2018 är fundamentalt annorlunda. Det är den världen studenterna på journalist- och kommunikationsutbildningarna lever i och ska arbeta i. Och det är den världen stora och små medieföretag anpassar sig till för att försöka hitta finansiella möjligheter till att fortsätta producera innehåll som når fram till sin publik.

Det finns saker som är väldigt lika jämfört med hur det var för 40 eller 50 år sedan. En bra rubrik, en säljande ingress, en nyhet, en välskriven notis, en bra berättelse görs enligt samma principer.

Jag tar en bild med min mobil på bubbelpartyt och promenerar iväg till café Husaren i Haga några kvarter därifrån. Där plockar jag upp min iPad och börjar skriva den här bloggen. Några minuter senare kommer den att vara publicerad och marknadsförd på Linkedin, Twitter och kanske Facebook. Jag är en del av den här nya medievärlden. Om innehållet är intressant för en enda, några eller många läsare stjäl jag lite tid och uppmärksamhet som andra stora och små medieaktörer kämpar för att förtjäna.

Samtidigt som jag skriver tänker jag lite på förlagets projektledare och vårt gemensamma minne från läroboken på 1970-talet. Studenterna vill fortfarande ha studielitteraturen på papper, säger hon när vi småpratar. Förlaget har satsat mycket på digitala format, men det är tryckta läroböcker som säljer bäst.

Kanske har det med studieteknik att göra, funderar hon. Men det är också en fråga om affärsmodeller och regelverk som inte är anpassade till hur digital mediekonsumtion fungerar. Studenter söker precis som andra konsumenter specifik information och är vana att få det med omedelbar leverans. De vill styckköpa kapitel. Förlaget behöver sälja hela boken. Erbjuda helheten och sammanhanget. Annars blir det problem med rättighetsersättningar för läroböcker med flera författare.

Den digitala generationen föredrar alltså trycksaker – i varje fall när de pluggar. Jag plockar upp det och snitsar ihop en rubrik med förutsättningar att tränga igenom det digitala bruset.

Skål och hatten av för professor Lennart Weibull, som inte bara är en medieforskningens nestor utan också en mycket sympatisk och allmänt klok person.

Det svenska medielandskapet; traditionella och sociala medier i samspel och konkurrens (Liber) har 314 sidor med bokstäver på papper. De väger 540 gram och prasslar lite när man bläddrar.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Spaning: Skattehöjare siktar in sig på bostäder

Fem stora skattefrågor kommer att bli riktigt heta i den politiska debatten. Ny beskattning av bostäder kommer att vara en av dem. Om politikerna vill plocka in mer pengar – eller fördela om tillgångar mellan fattiga och rika – är det enklast att ge sig på enskilt ägda bostäder. Det är tillgångar som inte kan flytta med sina ägare utomlands.

 

    SkatteutskottetRiksdagens skatteutskott har inlett arbetet med att förbereda en ny skattereform. Så här såg det ut från läktaren i riksdagshusets gamla förstakammarsal.

Här har du fem glödheta skattefrågor som du kommer att känna igen i den politiska debatten framöver:

  • Fördelningsfrågan. Ska Robin Hood flytta fram sina positioner?
  • Arvs- och förmögenhetsskatt. Är det dags att backa bandet, och vad händer då?
  • Hur påverkas näringslivet, jobben, innovationerna och sysselsättningen av svenska skatter i global skattekonkurrens?
  • Hur ska pengarna räcka till, och var kan nya slantar hämtas in?
  • Hur ska bostäder av olika slag beskattas?

Det är 25 år sedan det svenska skattesystemet reformerades senast. Efter någon typ av underbar natt. Sedan dess har det hänt en hel del med hur människor och företag arbetar och gör affärer.

Internet. Mobilerna. Kontoret på fickan. Delningsekonomin. Byte av tjänster i digital form. Gränslösa affärer. OS i sänkta bolagsskatter och varningar för handelskrig. Inga små förändringar direkt.
Till det kommer människors ökade rörlighet inom EU. När skattereformen klubbades var Sverige inte ens med i unionen.
Regelverket har lappats och lagats, så att de som var med den underbara natten knappast känner igen vare sig själva eller varandra så här många ångestfyllda morgnar senare. Det är hög tid för ett nytt omtag och en anpassning till de förutsättningar som bland annat digitaliseringen skapat.

Det var därför riksdagens skatteutskott samlades i riksdagshusets anrika förstakammarsal. Dags att kavla upp ärmarna och börja förbereda en ny blocköverskridande skattereform. Lyckas det kommer vi förstås att påverkas allihop. Som löntagare, pensionärer, företagare och konsumenter.

Stockholm har blivit kallt

Jag tog mig in för att lyssna på heldagsmötet. Det var inte så lätt. På allmänhetens läktare hade jag sällskap av en enda annan allmän person och fyra säkerhetsvakter. ”Jag vill förvarna dig om att om inte du har ljudet avstängt på din mobil kan det leda till att du måste gå härifrån”, säger en vakt till den andra allmänna personen.
Jag försöker undvika att harkla mig och håller händerna väl synliga.

Syftet med seminariet är att politikerna ska lyssna på externa experter men också inbjudna påverkare från olika organisationer som talar i sina medlemmars intressen.

De vill förstås inte att riksdagen ska trampa fel redan från början, med stora ekonomiska konsekvenser för svensk exportindustri. Eller för Ingvar Kamprads efterföljare.

Seg början mer intressant slut
Ursäkta, men det börjar både segt och förutsägbart. TCO talar om de höga marginalskatterna som inte stimulerar till utbildning och kompetensutveckling.

LO-förbundet Kommunal lyfter behovet av mer skattefinansierad välfärd – och att det måste betalas med större intäkter som dessutom fördelas mer rättvist mellan landets olika delar.

Sparekonomen från Swedbank ber politikerna tänka på att bostadsägarna måste förvarnas i god tid före eventuella förändringar.

Fastighetsägarna påpekar att organisationens medlemsföretag, och ägarna till medlemsföretagen, verkligen redan bidrar med mycket skatt till samhället.

Regeringens representant talar mycket om fördelningspolitik och visar grafer som uppges bevisa att högt skattetryck inte alls sänker tillväxten.

Vi har hört det mesta förut. Så där håller de på.

Industrinestorn Rune Andersson (Trelleborg m m) kliver upp och drar en lans för landets familjeföretagare. Det är inga större problem med bolagsskatten eller de beryktade 3:12-reglerna, tycker han lite överraskande. Visst, 3:12 är en krånglig lagstiftning, men hellre krånglig än dålig.

Men han har retat upp sig rejält på Skatteverkets förslag om ”exitskatt” som finansdepartement nyligen skickade på remiss. Förslaget tolkas som att det blir nödvändigt för arvtagare till familjeföretag där grundaren flyttat utomlands, att sälja företaget eller skuldsätta sig hårt för att kunna betala skatten. Arvet är ju inlåst i företaget.
Andersson hakade därmed på den debattartikel som Svenskt Näringsliv skrev i Dagens Industri i början på året. Rubriken var ”Säg nej till nya arvsskatten”.

Ett rött skynke för näringslivet
Alla idéer om återinförd arvs- och förmögenhetsskatt kommer att hetsa upp skattedebatten framöver. Det är ingen vågad gissning.

Men den stora politiska diskussionen, vad gäller skatter, kommer att handla om hur kapitalinkomsterna fördelas.
Det är inte arbetsinkomsterna som dragit iväg och gjort de redan rika mycket, mycket rikare. Bakom detta ligger stigande aktiekurser, feta aktieutdelningar och skenande bostadspriser.
De som äger mycket har fått se sina tillgångar stiga kraftigt i värde – och därtill gett finfina kontanta avkastningar. De som inte äger har inte lämnats på bar backe – men på efterkälken.

Och det är finans- och penningpolitik som har lagat detta läge. Avskaffad fastighetsskatt, slopad arvs- och gåvoskatt samt extremlåga räntor har byggt upp stora förmögenhetsvärden hos vissa – men inte hos andra. En haltande bostadspolitik har också bidragit.
Å andra sidan kan lätt fånget också vara lätt förgånget. Det har sjunkande bostadspriser och kursras i vissa aktier påmint om på senare tid.

Att de växande ekonomiska avstånden är problematiskt för ett samhälle är de flesta politiker numera tämligen överens om. Det drar i sär och skapar spänningar.
Med det sagt, finns också den självklara politiska skiljelinje på vänster-höger-skalan vad gäller drivkrafter för att utbilda sig, skapa värden för det svenska samhället, tillväxt, privat företagande och nya jobb – och vad staten ska få lov att göra för att fördela om det privata ägandet.

Kapitalskatt kommer i fokus

När befolkningen åldras och skattebasen krymper behöver det gemensamma samhället hitta nya intäkter för att klara den välfärd folket kräver och politikerna utlovar. Då är det klart att ökad beskattning av kapital ligger nära till hands. Det kliar mer i fingrarna på vissa politiker än det gör på andra. Men det finns ett par verkligt stora bekymmer med just kapitalbeskattning – utöver hur investeringsviljan påverkas.

Ett bekymmer är att sådana skatter faktiskt handlar om jämförelse lite pengar. Jämfört med vad beskattning av arbete ger.
Ett annat bekymmer är att kapital och kapitalägare är rörliga mål. De har en tendens att flytta på sig om det bränner till.
Med ett undantag: bostäder och fastigheter.

De ligger där de ligger och skulle kunna ge en hel del mer skatteklirr i statens kassa än de gör i dag.

Det här ligger på bordet
Det här grejer som kommer hyfsat långt fram i tiden. Först ska vi ha en valrörelse och ett val. Då gäller det att inte reta upp och oroa stora väljargrupper. Sedan återstår många och långa förhandlingar innan det möjligen finns en bred blocköverskridande överenskommelse.

Men vi vet redan nu vad som kan tänkas ligga på bordet i sådana förhandlingar:

Ränteavdragen, självklart.

Och är det rimligt att väldigt dyra bostäder på Solsidan ska beskattas lika snällt som inte alls så dyra lyor på skuggsidan? Eller bör dagens platta fastighetsavgift ersättas av en återinförd progressiv fastighetsskatt?

Är det rimligt att det bara är ägarna av småhus som beskattas för sina rikedomar, eller bör även bostadsrättsägarna bidra på samma sätt? Den frågan kommer att väcka en del känslor, minst sagt.

Sedan är det förstås den eviga frågan om huruvida det är rimligt att vänta med att ta ut skatt på värdeökningen i samband med försäljning av bostaden, och hur hög den skattesatsen ska vara. ”Flyttskatt” kallas ju detta i debatten, med argumentet att bostadsägare som blivit stenrika på prisuppgången väljer att inte plocka ut sina slantar för att det kostar så mycket i reavinstskatt.
Å andra sidan är det ju då, när de har sålt, som det finns kontanta pengar att hämta in för den fiskala myndigheten. Det är svårare att betala skatt när det bara finns en vanlig lön eller pension att ta ifrån.

Snacket går även i Göteborg

Är detta något det snackas om i Göteborg? Min blogg ska ju handla om det lokala snacket. Jodå, det kan du gissa att det görs. I de stora biltillverkarnas ledning och styrelserum. Hos fastighetsbolagen och bland småföretagen. I integrationsdebatten. För att ta några exempel.
Alla vi som äger våra bostäder har nog också anledning att byta några ord då och då om skatter, skatteunderlag och tankar om fördelningspolitik.

En annan fråga att snacka om, och som inte berördes med ett ord i skatteutskottets hearing, är förstås kostnadseffektivitet. Om pengar in inte räcker till finns alltid en kostnadssidan att jobba med. Det vet både företag och hushåll.

Lästips:

Inkomstklyftorna ökar oavsett regering

Svenskt Näringsliv: Säg nej till nya arvsskatten

SNS rapport om kapitalbeskattningens förutsättningar

För nördar: hela skatteseminariet på video

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

En ödesfråga för Göteborg

Ljus eller mörker? Det som händer i fordonsbranchen förändrar allt i Göteborg.

Vi såg det hända med stöveltillverkaren och mångsysslaren Nokia. Tidigt 1990-tal insåg dåvarande koncernchefen Jorma Ollila att mobiltelefonins språng till digital teknik öppnade ett fönster på vid gavel. Nokia satsade på GSM och lämnade de gamla analoga dominanterna bakom sig. De företagen dröjde sig kvar lite för länge vid frestelsen att suga ut det sista ur den gamla tekniken.
Med det våghalsiga vägvalet tog det finska bolaget sensationellt nog hand om mer än 40 procent av världens mobilmarknad. Under några år var Nokia det mest innovativa och konsumentinriktade varumärket i telekomvärlden. Med kameramobiler, musikmobiler, design och kvalitet.
Sedan kom Steve Jobs med sin Iphone och vände upp och ned på allt igen. Och Samsung.

Nokias öde vad beseglat. Inte för att de gjorde sämre telefoner, utan för att de alldeles för sent fullt ut förstod grejen med mobilt internet. Att värdekedjorna skulle se helt annorlunda ut och prylarna i konsumenternas händer skulle göra helt andra grejer och tillfredsställa helt andra behov än vad som rymdes i den daterade uppfattningen om vad en telefon var för något.

Vi har sett det där så många gånger nu. Historiskt. Under de senaste decennierna. De senaste åren. I stort sett varje dag. Mogna branscher med dominerande storföretag och starka varumärken slås ut av uppstickare som bygger nya tjänster på helt ny teknologi och utan förutfattade meningar om kundernas behov och hur nya affärsrelationer kommer att utvecklas.

Stora företag och arbetsgivare i Göteborg är just nu inne i ett dramatiskt sådant skifte. De ser med all säkerhet vad som håller på att hända, försöker ställa om och haka på trenderna men är osäkra på hur snabb omställningen kommer att vara och hur mycket de själva ska driva på.
För när det händer förlorar bolagen sina gamla trygga intäktsflöden och riskerar att hamna i en helt annan position i värdekedjan än man har vant sig vid.
Jag talar förstås om det västsvenska fordonsklustrets stora aktörer, särskilt de med ett delat varumärke som börjar på V och slutar på O.

I våras, när jag jobbade på Business Region Göteborg, gjorde vi en artikelserie som gick på djupet i de här frågorna. Sedan dess har både affärsmedierna och vanliga tidningar på allvar börjat fyllas med intressanta artiklar om den stora omställningen i fordonsindustrin.

Omställningen innehåller extrema svårigheter som ska hanteras med uppfinningsrikedom och modigt ledarskap, men bjuder också på lika extrema möjligheter att ta nya positioner, skapa nya affärer och bygga världsledande varumärken.

Detta är en av Göteborgs absoluta ödesfrågor. En enormt intressant möjlighet. Men också en risk.
Förutsättningarna är goda. I Göteborg finns en mängd nytänkande specialiserade småföretag som kompletterar den kompetens och de mycket stora investeringar i forskning och utveckling som de stora företagen står för. Inte minst genom det kinesiska kapitalet. Slantar som till exempel Ford aldrig skulle ha lagt in i Torslanda.
Koncentrationen av aktörer som AB Volvo, Volvo Cars, Cevt, Geely, Rise, Ericsson, Huawei och de många teknikkonsulterna ger Göteborg ett försprång i utvecklingen mot eldrivna fordon, uppkopplade fordon med nya tjänster och självkörande fordon.

Men det som händer i den här branschen är mycket djupare än att bilen förändras. Precis som med mobiltelefonen kommer förmågan att frigöra sig från den gamla betydelsen av begreppet bil avgöra vem som blir framgångsrik – och vem som blir förlorare. Vem som tar ledningen – och vem som i bästa fall blir en enkel leverantör av hårdvara till helt nya varumärken.

Vad ska det som vi och traditionella varumärkesägare kallar för bil i dag göra för jobb för oss konsumenter i morgon? Sannolikt är det något helt annat än det min begränsade fantasi ger mig förmåga att tänka ut.
Kanske skapas inte de största affärsmöjligheterna i tillverkningen av burken vi ska åka runt i, utan i de data som samlas in när vi åker runt – eller vad vi nu gör. I så fall blir det viktigare att behärska den affären än att begripa sig på hästkrafter och prestanda.

Steve Jobs är död och Apple är inte längre samma nyskapande företag. Men det finns nya människor och andra aktörer med samma förmåga att vända upp och ned på hela branscher. Finns det någon sådan i Göteborg? I Helsingfors? I Kina?

Lästips:
Jonas Fröberg i Svenska Dagbladet, om tvivel på att de stora biltillverkarna, inklusive de svenska, har vad som krävs för att ta vara på möjligheterna i omställningen:

https://www.svd.se/volvo-cars-maste-borja-prata-om-i-elefanten-i-rummet

Kontext, Business Region Göteborg, om AB Volvos satsning på Campus Lundby:

https://www.businessregiongoteborg.se/sv/kontext/volvo-group-tar-historien-i-framtiden

Ny Teknik rapporterar från teknikmässan CES om Samsungs satsning på teknik för självkörande bilar:

https://www.nyteknik.se/fordon/samsung-satsar-pa-ny-losning-for-autonoma-fordon-6892786

Kontext, Business Region Göteborg, min egen intervju med Janne Hellåker på Lindholmen Science Park om hur stor omställningen egentligen är:

https://www.businessregiongoteborg.se/sv/kontext/storre-nar-smarta-mobiler-andrade-allt

Publicerat i Uncategorized | 9 kommentarer

Jag står på tv-mannen Reinfeldts sida

Jag gillar Fredrik Reinfeldts tv-samtal med före detta toppolitiker. Det är en förutsägbar reaktion när en del journalister och andra tycker att det är mesiga intervjuer där politikerna får skriva sin egen historia helt oemotsagda.

En före detta svensk statsminister med ett vördnadsfullt kroppsspråk och beundrande småleende ställer hovsamma frågor med referenser till den gemensamma erfarenheten av att det verkligen inte är så lätt att regera alla gånger.

”Det är stor skillnad på att kampanja för att vinna val och att tvingas ta politiskt ansvar som regeringschef.” Tony Blair och Fredrik Reinfeldt nickar förtroligt. De är båda mittenpolitiker. Vänster-mitten och höger-mitten enas de om. De möts där i mitten och Reinfeldt medger beundrande att det var Blairs New Labour som han kopierade med de Nya Moderaterna.

Men jag retar mig inte.

Det där är ingen intervju. Det låtsas inte ens vara en intervju. Det är ett missförstånd att det skulle vara en intervju. Eller någon form av journalistik. Det är ett intressant samtal mellan två före detta statsministrar där den ena har befunnit sig mitt i världspolitiken i ett oerhört dramatiskt skede.

En intervju är något helt annat. I en intervju hade Blair aldrig öppnat sig så mycket som han släpper till i samtalet med Reinfeldt. Jag tycker att det är guld att få ta del av hur han tänkte. I varje fall vad han nu i efterhand påstår att han tänkte. På samma sätt som jag gillar att läsa politiska självbiografier utan att hela tiden sitta och längta efter någon som ställer kritiska frågor till författaren – eller till spökskrivaren.

Samtalet – ickeintervjun – kastar nytt ljus över frågor som jag undrat över. Hur tänker Blair kring Brexit nu? Och hur nära stod Reinfeldts moderater Storbritanniens socialdemokrater då? Väldigt nära, visar det sig.

För att få veta sådana saker räcker det att Reinfeldt ställer frågan typ ”vad tänker du om Brexit?”. Det är en klassisk öppen fråga där den som svarar ges utrymme att berätta mycket – om han inte blir avbruten.

Den metoden är användbar även i journalistiska intervjuer.

Det är faktiskt är ganska spännande att några av världens före detta ledande politiker får prata till punkt utan att vara på sin vanliga vakt. Det visar sig att de är reflekterande människor som sannolikt har gjort sitt bästa för att navigera i riktigt svåra frågor. Det spelar ingen roll om jag gillar deras beslut eller om jag tror på vad de säger nu. Jag får viktiga pusselbitar. Tack Fredrik Reinfeldt för det.

Sedan har jag ett högst personligt skäl att stå på Fredriks sida i den här frågan. De senaste åren har jag suttit så där några gånger, inför en publik och fört samtal med makthavare i hovsam ton.

Det har varit mesiga samtal där jag ibland knappt har fått en syl i vädret. Jag har undvikit tuffa frågor som jag anat skulle blockerat hela samtalet. Jag har fjäskat och nickat. Flinat och skjutit in någon smårolig följdfråga. Fört samtalet framåt helt enligt min plan. Ställt en del svåra frågor med artig ton. Men jag har aldrig varit skjutjärn i dessa sammanhang.

Samtalen har förts med näringslivstoppar som Annika Falkengren och Håkan Samuelsson. Jag har medvetet inte kallat det för intervjuer.

Av det enkla skälet att intervjuer är något som journalister ägnar sig åt. De ska ställa tuffa frågor. Avbryta. Vara skeptiska. Misstrogna. Envisa. Aldrig rädda för dålig stämning. Krävande. Upprepa samma fråga tills intervjupersonen antingen svarar eller gör bort sig enligt papegojmetoden. Jag älskar sådana intervjuer.

Men jag är ingen journalist. Inte nu längre. Jag försöker få till ett trevligt samtal som ändå är verkligt informativt och underhållande.

Det verkar vara ett format som går hem. Det kommer mer och mer folk till de där tillställningarna. De sitter där knäpptysta under 40 minuter och applåderar hjärtligt när vi avrundar. Kommentarerna efteråt är ofta väldigt positiva.

Inte sjutton är det mig de applåderar. De har knappt märkt mig där på scenen. Men de tycker att de har fått intressant information från en person som har en annan insyn än de själva har – och lite grand lärt känna en människa som de annars bara ser på tv i raka intervjusituationer.

Jag tycker det är ett hyfsat betyg.

Men ibland kan jag förstås tänka att det inte duger. Att jag borde vara tuffare. Att jag är för hovsam. Att jag lismande sviker publikens uppdrag som deras ställföreträdande utfrågare i ett viktigt ansvarsutkrävande av makten.

Men egentligen skiter jag i det. Jag kommer att fila på det här samtalsformatet. Blir lite bättre för varje gång jag övar. Och jag får nog fram en hel del intressant information genom att inte avbryta och genom att försöka skapa en trivsam och avspänd atmosfär.

Journalistik är det inte. Det är det förstås inte heller när Reinfeldt gör sin grej.

Men jag köper det. För vi hade aldrig fått höra så utförliga resonemang från Blair, Rice, Stoltenberg och Fogh Rasmussen om Janne Josefsson suttit på Reinfeldts stol.

SVT hade inte ens fått till en sådan intervjusituation.

Närmast det här formatet kommer väl Anna Hedenmo i Min Sanning. Hon och hennes producent är skickliga. Det är bra journalistik. Reinfeldts program är något annat. Båda är bra tv.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar